Rapport:

Väntade och överraskande resultat i humsam-enkät om bidragsformer

Hur vinner vi sådan legitimitet och hur behåller vi den? För det första genom att verka för att göra avståndet litet mellan våra och forskarnas vetenskapspolitiska värderingar. För det andra genom att se till att vår verksamhet så långt som möjligt är vad den säger sig vara, det vill säga att den är hederlig, förutsägbar och genomskinlig. Och för det tredje genom att säkerställa att våra procedurer inte är mer komplicerade än nödvändigt.

Hur vet vi om vi har de moraliska resurserna? En enkel väg att ta reda på det är att fråga forskarna vad de tycker. Och det är just vad vi på ämnesrådet för humaniora och samhällsvetenskap har gjort. Den enkät som genomfördes i höstas rörde fem teman: finansieringskällor, ansökningsprocessen, bidragsformer, VR:s beredningsprocess samt hur de finansierade forskarna bemöts på sina värdinstitutioner. Genom att kartlägga forskarnas attityder kring dessa teman ville vi få reda på både vad forskare tror om oss och vad de vill ha av oss, men också hur de faktiskt gör både när de söker och när de i lyckliga fall får pengar för sin forskning.

Tuff konkurrens om medlen från VR

Forskarnas föreställningar om hur VR fördelar sina medel mellan olika bidragsformer stämmer däremot sämre. Visserligen är 70 procent av de svarande på det klara med att projektbidragen är ett av våra viktigaste instrument (bland de tre de kunde ange). Och de tycks också veta att vårt riktade stöd till både yngre och seniora forskare är en viktig del av vår arsenal. Men på samma gång har över 60 procent för sig att detsamma gäller för stöd till starka forskningsmiljöer. Och det stämmer dåligt, för trots att miljöstödet har expanderat snabbt de senaste åren, kommer det först på femte plats bland våra bidragsformer och representerar bara 5-6 procent av de medel som fördelas via ämnesrådet för humaniora och samhällsvetenskap.

En framträdande och intressant iakttagelse är att flertalet av de forskare som får bidrag tror att de fått dem på goda grunder, det vill säga till följd av kriterier som de själva tycker är bra, framför allt kvaliteten i den forskningsidé de byggt sin ansökan på, följt av den sökandes meriter. Och trots att de som fått avslag på sina ansökningar naturligt nog tror så i lägre grad och dessutom i högre grad än de lyckligt lottade tror att kontakter och politiskt korrekta ansökningar ger fördelar, anser också dessa att forskningsidén och meriterna är viktigare än andra kriterier. I denna så centrala fråga råder alltså relativt stor överensstämmelse mellan VR och de anslagssökande forskarna, även om en lite större misstänksamhet gentemot VR kan urskiljas bland de lottlösa forskarna än bland dem som får anslag.

Hur beter sig forskarna i sina mellanhavanden med VR? Som sagt: många känner sig kallade att söka pengar, få blir utvalda. Närmare 80 procent av de svarande använder minst 8-15 dagar eller mer till att göra en ansökan. Men eftersom över hälften av dem som svarat på enkäten söker medel minst två gånger per år (många vänder sig också till Riksbankens Jubileumsfond för att söka lyckan) är det en hel del forskare som förbrukar en månad per år på att be om pengar för sin forskning. Är det mycket tid? För mycket? Det är svårt att svara på, men det är få som tycker att det borde ta mer än två veckor att göra en ansökan, även om minst hälften samtidigt anser att själva arbetet med att göra en ansökan kan vara vetenskapligt utvecklande

Viktigt med legitimitet från forskarvärlden

Helt klart är att det "klassiska" forskarinitierade projektet har ett mycket starkt stöd bland forskarna, medan den för närvarande starkt expanderande bidragsformen starka forskningsmiljöer har ett svagare stöd. 80 procent av de svarande ansåg att projektbidraget är en av de viktigaste stödformerna, medan bara 10 procent ansåg detsamma om stödet till starka forskningsmiljöer. Detta kan naturligtvis inte förstås så att 90 procent av forskarna är motståndare till Linné-stöd och liknande, bara att de anser sådana former mindre viktiga än de klassiska.

Ett annat tydligt resultat är att en stor majoritet, två tredjedelar, anser att ansökningar bör bedömas huvudsakligen utifrån kvaliteten på forskningsidén, medan en fjärdedel anser att det framför allt är den sökandes meriter eller kompetens som borde fälla utslaget. Här har vi ett problem, för på samma gång tycker en majoritet att alltför mycket tid går åt till att söka pengar hos VR och andra finansiärer. Problemet ligger i att det är svårt att få ned ansökningstiderna och samtidigt hålla fast vid nuvarande bedömningsgrunder, där kvaliteten på den presenterade forskningsplanen väger tyngst.

Eftersom hela VR behöver legitimitet från hela forskarvärlden, vore det kanske en god idé att vår myndighet vände sig dit med en ännu bredare enkät än den vi har producerat. Resultaten från en sådan enkät skulle kunna bilda ett ännu fylligare underlag för de strategiska och forskningspolitiska diskussioner som vi ständigt måste föra både med forskarsamhället och med den politiska sektorn som ytterst ansvarar för finansieringen av svensk grundforskning.

Arne Jarrick