300 år gamla köpvanor spåras i auktionsprotokoll

Sofia Murhems forskning är huvudsakligen inriktad på forskning om svensk och europeisk arbetsmarknad och arbetsmarknadsrelationer.

Kristina Liljas forskning omfattar också finanshistoria och sparande.

Göran Ulvängs forskningsområden är främst hus och byggnader under 1700- och 1800-talen i relation till samhällsomvandlingen.

I vårt forskningsprojekt Den glömda konsumtionen. Auktionernas ekonomiska roll i relation till 1700- och 1800-talens samhällsomvandling har vi kunnat visa att auktionen under vår undersökningsperiod var så mycket mer och hade en så mycket väsentligare uppgift i samhället än idag. Auktionen var ett centralt sätt för människor att införskaffa varor. Alla grupper i samhället och både män och kvinnor besökte auktionerna. Alla typer av varor såldes. Och auktionen var också ett viktigt sätt att omvandla föremål till kontakter, i händelse av dödsfall eller plötslig penningnöd.

Enormt källmaterial

Vi har studerat auktionerna i Stockholm och Enköping från ca 1720 till 1900 och kompletterat med studier av auktionsprotokoll från landsbygden runt om Enköping. Eftersom auktionsverksamheten fram till sekelskiftet 1900 i de flesta städer var monopolverksamhet och protokollen skulle sparas, finns ett enormt källmaterial bevarat. Stockholms auktionsverk höll flera auktioner i veckan året runt efter starten 1674. Merparten av protokollen, åtminstone från 1700-talets början, är bevarade så vi talar om många hyllmetrar material. Köparna fick vanligtvis kredit och därför har vi uppgifter inte bara om vad som såldes och vem som gjorde det, utan också om vem som köpte.

Oftast finns inte bara namnet, utan även titeln angiven, och vi kan därför identifiera köparen.

Auktioner hölls i huvudsak för att avyttra ett dödsbo, men också för att sälja ett konkursbo och/eller enstaka varor. De enstaka varorna, så kallade "insatta varor", tillkom vid sidan av den huvudsakliga auktionsförsäljningen och var ett sätt för säljaren att avsätta enstaka föremål mot kontanter.

Bouppteckningar visar inte vad man köpte

Ett sådant material har många förtjänster, bland annat den att bouppteckningar finns i de flesta länder och att de många gånger är noggrant genomförda, men det har också många nackdelar. En av nackdelarna är att det faktiskt rör sig om vad människor hade när de dog, inte vad de köpte när de levde. Mindre varaktiga varor och sådant som var av lägre värde eller som givits bort finns inte med. En annan nackdel är att bouppteckningar inte utfördes efter människor utan ekonomiska tillgångar, och i vissa länder inte heller över kvinnor.

För att komma åt konsumtion under livstiden har man därför delvis använt annat material, som till exempel godsräkenskaper, men dessa gäller naturligtvis endast mycket välbeställda. Även liggare från butiker har använts, men sådana är sällsynta. Vårt forskningsprojekt kan därför komplettera bilden av konsumtionen på ett avgörande sätt genom att utnyttja det för Sverige tämligen unika materialet, auktionsprotokollen.

Andrahandskonsumtionen okänd

Auktionen var en arena för konsumtion för många grupper i samhället. Individer från skilda sociala skikt var närvarande vid auktionerna och köpte varor. Tidigare forskning har talat om en efterfrågedemokratisering, det vill säga att allt fler människor efterfrågade tillverkade varor, men vi kan också tala om en demokratisering av det offentliga rummet för konsumtion, i detta fall auktionssalen eller platsen. Både män och kvinnor köpte och sålde på auktionerna. Kvinnorna köpte främst textilier och möbler, medan män köpte jordbruksredskap. Detta kan relateras till ansvarsfördelningen inom hushållet, men ökningen av kvinnors möbelkonsumtion under 1800-talet kan också kopplas till diskussionen om domesticering.

Kvinnor stod för en betydande del av försäljning och köp i staden, men däremot inte på landsbygden. Detta kan delvis förklaras med att de varugrupper som kvinnor framför allt köpte var mindre vanligt förekommande på landsbygdsauktionerna. Dessutom var det främst borgerliga kvinnor som handlade — dels för att de hade större ekonomiska resurser än kvinnor i lägre skikt men också för att kvinnans roll i familjen kan ha skilt sig åt mellan olika sociala grupper — och det fanns betydligt färre borgerliga kvinnor på landsbygden.

Efterfrågan på varor ökar

Det växande välståndet kom dock inte bara de mest förmögna till del utan innebar även att obesuttna i större utsträckning än tidigare kom att efterfråga varor. Då obesuttna allt oftare bildade egna hushåll under 1800-talet växte deras behov av möbler, textiler och andra hushållsartiklar. Troligtvis utgjorde auktionerna deras viktigaste plats för inköp av dessa varor.

Att obesuttna allt oftare köpte varor på auktionerna framkommer också i auktionernas protokoll. För dessa grupper var auktionerna ett sätt att lyfta fram ett växande välstånd. Ett ekonomiskt överskott kunde göra det möjligt att ropa in relativt värdebeständiga föremål som silverbestick eller -bägare, vilka var utmärkta investeringar och samtidigt statushöjande föremål. Under 1800-talet blev det successivt allt vanligare att de obesuttna även sålde på auktionerna. Det var ett resultat av att de med tiden fick allt fler varor att sälja. Parallellt med denna utveckling valde mer bemedlade grupper att inte lika ofta köpa varor på auktionerna. Istället köpte de nytillverkade varor. Nytillverkade varor var mer moderna och attraktiva. De upplevdes som exklusiva eftersom de flesta inte hade råd att köpa dem.

Auktionsprotokollen visar att försäljningen av möbler växte under 1800-talet. Säljarna var ståndspersoner och borgerskap och de senare stod också för majoriteten inköp, men också bönder och egendomslösa köpte möbler. Detta avspeglar inte bara att befolkningstillväxt och proletarisering tvingade fram fler hushållsbildningar, utan även att de enskilda hushållen växte i storlek. Vidare kan det ha funnits ett stort intresse av att få tillgång till finare möblemang. Det kunde vara ett led i en social strategi. Genom möblerna flyttade man positionerna uppåt och avlägsnade sig från den egna gruppen och de underställda.

Föremålen rör sig nedåt i hierarkin

År 1765 höll Carl Gustav Spens, ägare till Höja gods, auktion för att bli av med omoderna möbler, textilier och andra hushållsföremål. Greven var en förmögen man, och höll därmed inte auktion motiverad av ett ekonomiskt trångmål, utan ville sälja av för att kunna få plats för modernare föremål. Spens var bara 24 år och hade just övertagit fastigheten.

Under auktionen köpte bonden Ersson, från en närliggande gård, ett par senbarockgueridonger (höga golvstående ljushållare). Dessa hade inhandlats av grevens farfar i samband med att denne hade moderniserat godset under 1720-talet. Vid samma auktion köpte den obesuttne arbetaren Larsson två tallrikar i ostindiskt porslin. Dessa personer gavs en möjlighet att införskaffa föremål som karakteriserades som luxuösa bland den egna gruppen.

Vilka som köpte berodde mycket på vem det var som sålde. Var säljaren borgare eller ståndsperson, var köparna ofta också det, eller av lägre klass. Var säljaren obesutten återfanns sällan borgerskapet bland köparna. Värdet av det som köptes varierade också efter köparens ställning, även om det fanns undantag. När handelsmannen Abell i Stockholm 1781 låter försälja ett antal föremål, köper den rika bruksägaren Rehn en förgylld spegel, medan gesällen Browall och brandvakten Lundin köper varsin stol. Föremålen rörde sig alltså antingen horisontellt inom den egna gruppen eller vertikalt nedåt till en lägre grupp.

Det är först när gamla föremål upphör att i första hand vara begagnade bruksföremål och övergår till att ha ett antikvärde som vi får exempel på att föremålen rör sig uppåt. Detta sker först i slutet av 1800-talet, som när en kommendörkapten i Stockholm 1870 köper dyra byråer och speglar från en arbetare. I samband med detta börjar också auktionens roll att förändras, från att ha varit ett sätt att skaffa varor till ett billigare pris än att köpa nytt, till att bli en marknadsplats för föremål som inte längre bara är gamla, och därför "sämre" och billigare, utan som nu är antika och därför "bättre" och dyrare.