Berättelserna hjälper oss att skapa mening

En berättelse är en sekvens av ord — eller bilder, rörelser, ljud. Den kan bestå av beskrivningar av handlingar, individer eller skeenden som involverar figurerna i berättelsen. Byggbitarna får mening genom sin plats i den narrativa helheten. Samtidigt måste lyssnaren — läsaren, åskådaren — extrahera berättelsens bärande struktur från elementen i sekvensen.

I alla världens språk spelar orsakssammanhang en viktig strukturerande roll. I ett språks grammatiska struktur utgör merparten av konstruktionerna markörer för relationen mellan agent (subjekt) och handling, mellan handling och objekt, mellan agent och objekt, osv.

Kausalitet är grundläggande för det mänskliga tänkandet. Språkets struktur är ett resultat av vårt orsakstänkande och har uppstått under en lång utvecklingsprocess. Den kunskap om orsakssamband som bakats in i ett språk har vuxit fram under generationers möda att få det sagda att stämma överens med hur världen fungerar. Men när väl orsaksstrukturen finns där kan de nya språkinlärarna, det vill säga barnen, lika väl utnyttja den i stället för att lära sig orsakssammanhangen direkt från sin interaktion med världen.

Psykologen Jerome Bruner går till och med så långt att han säger att barn lär sig grammatiska mönster utifrån mönstren i hur berättelser skapas. Först och främst kräver berättelser att det finns "agenter" som har mål för sina handlingar. En berättelse måste också kunna markera vad som är väntat beteende hos en agent och vad som är överraskande. Språket är till för att dra uppmärksamheten till det ovanliga.

För det tredje måste en berättelse framföras ur någons perspektiv. Valet av första eller tredje person påverkar naturligtvis hur berättelsen upplevs, men det väsentliga här är att barnet mycket tidigt lär sig att språket har verktyg — till exempel pronomen och tempus — för att fånga olika perspektiv. Förmågan att inta olika perspektiv är en grundläggande del av ett barns språkutveckling. Det är först när barnet kan se världen ur en annans perspektiv som fullödig språklig kommunikation kan uppstå.

En ytterligare aspekt är att berättelserna ofta bygger på liknelser där en historia projiceras på en annan. Aisopos´ fabler och kristendomens liknelser är typiska exempel. Förståelsen av liknelser bygger på samma kognitiva mekanismer som förståelsen av metaforer: Strukturen från en kunskapsdomän överförs till en annan.

Berättelser fungerar enligt en märklig kunskapsteori. De behöver inte vara sanna och man förväntar sig ofta inte ens att de har någon motsvarighet i verkligheten. Frithiof Nilsson Piraten fastställer att en god berättelse inte behöver vara sann, men den måste vara sannolik.

Det spelar inte heller någon roll för förståelsen om berättelsen står för något verkligt eller om den är rent imaginär. Det är samspelet mellan elementen i berättelsen som bestämmer dess mening.

Vad är då en berättelses funktion? Ett tänkbart svar är att berättelser är goda kunskapsförmedlare, ett annat är att berättelser kan utnyttjas för konfliktlösning.

Myter som kunskapsbärare

Myter och sagor har varit viktiga kulturbärare. De presenterar ofta fiktiva världar, befolkade av gudar och fantasivarelser. Genom att överföra kunskap om orsaksförhållanden till nya generationer kan de ändå förmedla kunskap om verkligheten.

De fiktiva, ofta magiska världarna innehåller element som ger förklaringar till väder, solförmörkelser, sjukdom och jaktlycka. När det blixtrar och dundrar under ett åskväder sade man under asalärans tid att det var Tor som kastade sin hammare. I ljuset av den moderna vetenskapens förhörslampor verkar många av dessa förklaringar uppenbart felaktiga. Men de kan ha varit tillräckligt framgångsrika och lätta att minnas för att fungera under mer primitiva förhållanden och därigenom har de överlevt under otaliga generationer.

Myterna förklarar också de moralregler som finns i en kultur. Man får reda på varför man bör uppföra sig på ett visst sätt. Den som har kontroll över myterna har därför starka styrmedel över resten av gruppen. Psykologen Merlin Donald noterar att en segrande kultur alltid tvingar sina myter på den besegrade kulturen. Och den besegrade kulturen motstår tankeinvasionen så länge som möjligt, eftersom man förlorar en stor del av sin identitet om man förlorar sina myter.

Berättelser som konfliktlösning

Berättelsen kan således fungera som en sammanhållande faktor i ett samhälle. Hos sociala djurarter med många individer i flocken är det viktigt att hålla fred för att inte inre stridigheter ska försvaga medlemmarna. Psykologen Robin Dunbars så kallade skvallerteori går ut på att språket har uppstått för att vi ska kunna berätta för varandra om sociala relationer i gruppen — vem man kan lita på och vem man ska vara försiktig med. En persons rykte bestäms i hög grad av vad man berättat om honom eller henne.

Berättelser är i själva verket synnerligen lämpliga verktyg för sociala förhandlingar. Bruner säger att en kulturs livskraft bygger på hur väl människorna som bär upp den kan lösa konflikter, hur de kan förklara skillnader i hur man behandlar människor och hur de lyckas omförhandla gemensamma betydelser. Enligt honom är berättelsens funktion att beskriva en orsak som förmildrar ett avsteg från ett kulturellt mönster eller åtminstone gör avsteget begripligt. Bruner skriver:

"Hos människor, med deras förvånande talanger att berätta, är en av de huvudsakliga metoderna för att hålla fred människans gåva att presentera, dramatisera och förklara de förmildrande omständigheter som omger de brott mot det vardagliga livet som skapar hotande konflikter. "

Att dela berättelser är därför ett sätt att kunna hålla fred och detta kan vara en evolutionär förklaring till varför berättelser är meningsskapande och varför våra minnen är så hårt knutna till dem.

Vi omformar historier så de blir begripliga

Bartletts försökspersoner kom från England och de kände inte till den indianska kulturen. När en försöksperson läst historien fick hon skriva ner vad hon mindes av den och därefter fick nästa försöksperson läsa den nedskrivna texten och i sin tur skriva ned vad han mindes. Efter tio omgångar stelnar den återberättade historien i en mycket förkortad form som anpassats till det engelska sättet att berätta. De övernaturliga andarna har totalt försvunnit ur berättelsen och en del orsakssamband har lagts till för att göra historien begriplig för en västerlänning. Bartlett skriver att det är "strävan efter mening" som gör att historien omformas.

Vad Bartletts undersökningar lyfter fram är att alla berättelser förekommer i en kulturell ram. Ramen består av en kanonisk form för berättandet, vilka orsakssammanhang som är begripliga och vilka individer eller objekt som kan ingå. I svenska sagor går det exempelvis bra att ha med pysslingar, men knappast andar. Om man inte känner till en annan kulturs kanoniska form, så förstår man inte historien. Som Bartletts experiment visar minns man inte heller berättelsen på rätt sätt utan formulerar om den efter sin egen kulturella kanon.

Det avvikande pockar på förklaring

Vad minns då barnen av berättelserna? Jo, det som inte stämmer med de förväntade mönstren. Psykologen Joan Luciarello lät förskolebarn höra olika versioner av en berättelse om ett födelsedagskalas. En version följde förväntningarna: Födelsedagsbarnet fick presenter, man åt tårta, blåste ut ljusen och lekte. Andra versioner bröt mot standardformen: Flickan som fyllde år var inte glad, hon hällde vatten på tårtljusen och så vidare.

När ett barn hört en av dessa berättelser fick det några frågor om vad som hade hänt. Det mest remarkabla var att de barn som hört de udda berättelserna gav sig hän åt att uppfinna en mängd förklaringar till varför saker inte var som de brukade. Ett barn förklarade att flickan var ledsen därför att hon hade glömt att det var hennes födelsedag och hon därför inte hade rätt klänning på sig, medan ett annat barn berättade om att hon bråkat med mamman. Dessa förklaringar fanns inte alls i den historia barnen hade hört. Men om man frågade barnen som hade hört standardversionen av berättelsen om ett kalas varför flickan var glad, blev de ganska förbryllade. Om de inte bara ryckte på axlarna, så var det enda de kunde komma på att det var hennes födelsedag. De barn som fick höra de udda berättelserna hittade i genomsnitt på tio gånger fler utvikningar till historien än de barn som hört den vanliga versionen. Utvikningarna presenterade ofta en avsikt hos någon som kunde förklara avvikelsen i berättelsen.

Barnens framsteg i att behärska språkliga strukturer drivs av deras behov att konstruera en meningsfull tillvaro. De utgår från att aktörerna i berättelserna har en avsikt med sitt handlande och att denna är orsaken. Orsakskonstruktionerna är ryggraden i den narrativa formen.

Att lära genom berättelser

Ett exempel är en klassisk barnbok av Thorbjørn Egner som handlar om tandtrollen Karius och Baktus. I barnsagans form visas vad som händer med tänderna om man missköter dem. Sagan är inte helt vederhäftig, men den har en narrativ form som är lockande för barnen och den förmedlar de relevanta kausala sammanhangen. Den är mycket mer övertygande om tandhygienens förtjänster än en faktabok.

Ett annat exempel är Selma Lagerlöfs Nils Holgerssons underbara resa. Genom Nils Holgerssons utsikt från gåsryggen och genom de äventyr han upplever under sin resa, presenterar Lagerlöf en mängd geografiska fakta, men också mer övergripande ekonomiska och sociala strukturer. Sagans form gör att läsaren lär sig detta utan att anstränga sig. Måhända lär sig eleverna några färre fakta än med en dataspäckad geografikurs, men jag är övertygad om att sagan hjälper dem att se betydligt fler samband av olika slag och därmed att den bidrar till en rikare förståelse av Sveriges geografi.