Det förflutnas odlingar banar väg för framtidens jordbruk

Särskilt i Anderna har tillämpad jordbruksarkeologisk forskning för landsbygdsutveckling visat hur en djup kunskap om förhistorisk odling och om markanvändningens dynamik över lång tid kan omsättas i praktiken för att skapa mer ekologiskt anpassade jordbruk utan kemiska bekämpningsmedel, standardiserade grödor och fossila bränslen.

Det finns flera skäl till att den här typen av tillämpande projekt förekommer just i Anderna. För det första är det regionala arkeologiska kulturarvet här oerhört rikt på storskaliga odlingslämningar, företrädesvis i form av terrasseringar och bevattnings- och dräneringsanläggningar. Den omfattande mängden lämningar kan tillskrivas landskapets variationsrikedom, en stor mängd inhemska grödor och människors initiativrikedom och förmåga att förändra sin omvärld.

Bygger på gammal erfarenhet

Tillämpad jordbruksarkeologi försöker förena kunskap om förhistoriska jordbrukssystem, långsiktiga perspektiv på markanvändning och lokal agronomisk kunskap. Målet är ett framtida hållbart utnyttjande av naturresurser och en positiv utveckling inom de agrara näringarna. Det har visat sig att för att framgångsrikt kunna undersöka, rekonstruera och testa förhistoriska jordbrukstekniker måste den tillämpade jordbruksarkeologin — mer än någon annan typ av arkeologisk fältverksamhet — förankras lokalt. I betydande utsträckning bygger den på utbyte av kunskap mellan arkeologens specialistkompetens och den kunskap som skapas i det livslånga engagemanget med ett agrart landskap. Lokala, "traditionella" jordbruk är inte statiska, oföränderliga relikter från det förflutna, och det är viktigt att göra en principiell skillnad mellan samtida och förflutna sätt att odla, även när de uppvisar betydande likheter. Likaså måste den ekologiska hållbarheten inom både "traditionella" och förflutna jordbruk problematiseras, snarare än tas för given.

I utvecklingsländer har denna forskning mycket stora möjligheter att överbrygga motsättningar mellan olika prioriteringar inom kulturmiljövård, naturvård och social och ekonomisk utveckling, och istället föra samman dessa i ett gemensamt mål om hållbar jordbruksproduktion. Arkeologerna arbetar med frågeställningar som är ständigt aktuella för miljontals jordbrukare i Latinamerika, Afrika och Asien.

Att odla det förflutna i Bolivias Yungas

La montaña spelar en nyckelroll i regnskogens ekologi: Den får de östliga kontinentalvindarna att avge stora mängder nederbörd som bidrar med näringsrikt vatten till Amazonas flodsystem. Området utgör en komplex biogeofysiografisk mosaik med stora variationer, främst baserad på skillnader i höjdnivå över havet, nederbördsmängd och topografi. Yungas ("varma dalar" på det lokala språket Quechua) är i sin tur en benämning på ganska glest befolkade och heterogena men produktiva jordbrukslandskap på relativt låga altituder, upp till en höjd av cirka 3 000 meter. Avsevärd landskapsvariation, stora nederbördsmängder och positionen mittemellan Sydamerikas låg- och högländer bidrar till en mycket hög biologisk mångfald i regionen.

Men mångfalden är inte ett resultat endast av naturliga processer; historisk-ekologiska data pekar mot att även människans naturresursutnyttjande och markanvändning i ett långt tidsperspektiv bidragit till en mer komplex diversitet. Den biologiska mångfalden och jordbrukets produktivitet till trots är de arkeologiska undersökningarna få och fragmentariska. Förhistorisk bosättning och markanvändning i Yungas är ännu dåligt kända.

Projektet Att odla det förflutna är fortfarande mycket nytt, men Walter Sanchez har bedrivit forskning i området under flera år. Hans undersökningar har bringat i dagen ett vidsträckt agrart arkeologiskt landskap vid Rasupampa, på en höjd av ca 1 900 meter, nära bergsbyn Tablas Monte. Bland annat har han dokumenterat lämningar av ett komplext odlingssystem med en mängd jordbrukstekniska lösningar som inte tidigare har belagts arkeologiskt.

De arkeologiska lämningarna är idag näst intill utrotningshotade eftersom de skadas när marken förbereds för odling. I Yungas bedrivs i stor utsträckning extensivt svedjejordbruk som bidrar till jorderosion och minskar skogsarealen och regionens biologiska mångfald. I jordbruket används stora mängder kemiska bekämpningsmedel som reducerar artrikedomen och förändrar ekosystemen. Den lokala användningen av bekämpningsmedel kan även påverka områden utanför regionen när kemikalier läcker ut i vattensystemet och sköljs ut i Amazonas flodsystem.

Forskningsinsatserna under de tre första åren finansieras genom ett anslag från Sida-sarec och syftar i första hand till att förstå det förhistoriska jordbrukssystemet i Rasupampa i detalj: form, funktion, kronologi och utbredning undersöks. Under den två månader långa fältsäsongen hösten 2007 kartlades förhistoriska jordbrukslämningar över ett fyra hektar stort område, vilket motsvarar uppskattningsvis cirka tio procent av den totala arean som täcks av arkeologiska lämningar. Fältdokumentationen innefattar framför allt information om täppor av en mängd olika storlekar och former kringgärdade av stengärdsgårdar, interna stenlinjer, vattenkanaler, cirkulära lagringsanläggningar och rektangulära hus.

Odlingstraditioner sedan 600-talet

Vi organiserar för närvarande ett lokalt museum i Tablas Monte i nära samarbete med byborna. Ett museum är mycket viktigt, dels som ett steg mot ökad decentralisering och demokratisering av kulturmiljövården och dels som ett centrum för kunskapsspridning och informationsutbyte. Museet ger oss en fast struktur för att kunna omhänderta, vårda och förvara det arkeologiska materialet lokalt istället för att föra fynden och kunskapen från fyndorten på landsbygden till staden. Museet ska fungera som ett centrum för kulturhistorisk kompetenshöjning: forskningsresultaten kan spridas lokalt genom utställningar, populärvetenskapliga föreläsningar och filmförevisningar. Samtidigt ska museet vara en mötesplats där en dialog mellan forskare och lokalbefolkning kan äga rum.

Experimentellt odlingsprogram

Forskargruppen drivs av övertygelsen att arkeologi i flera bemärkelser kan tillämpas samhällsnyttigt. Som arkeologer kan vi i samarbete med lokala jordbrukare lyfta fram viktiga insikter om odling i specifika landskap som århundraden av förindustriellt jordbruk utan kemiska preparat, standardiserade grödor och fossila bränslen genererat, men som till stor del har glömts bort. Det är i synnerhet de förhistoriska teknikerna att omfördela ytvatten och markfuktighet, att minska jorderosion och att höja marktemperaturen som vi tror kommer att ge viktiga insikter för ekologisk och långsiktigt produktiv odling i framtiden. Dessa insikter kan bidra till mer motståndskraftiga och hållbara odlingsstrategier. Vi hyser förhoppningen om att kunna lyfta fram kunskap som bland annat kan bidra till en förkortning av markens viloperiod, att minska användandet av kemiska preparat, att öka odlingen av inhemska grödor, att höja frostresistensen och att öka odlingsarealen i marginalområden. Arkeologer kan och ska ta en aktiv roll i debatten kring miljö och hållbarhetsfrågor, globalt och lokalt, men kan också bidra med praktisk kunskap!