När reflektionen leder oss fel

Kahnemans karaktärisering av filosofin är varken ovanlig eller fullständigt ogrundad — hur osmickrande den än kan låta. Tänk bara på Platon. Att döma av hans porträtt av Sokrates verkar Platon ha tänkt sig att vi genom att ingå i en dialog där vi funderar över ords mening kan lära oss att se saker och tings innersta väsen — eller former, som han kallade dem. Men vi ser dem inte med våra ögon utan med vårt intellekt, för blott intellektet kan se bortom saker och tings flyende, och i många fall förvillande, sken. Titta inte efter, tycks Platon säga. Tänk!

Idag säger de allra flesta filosofer hellre att de undersöker begrepp än platonska former, även om frågan vad ett begrepp egentligen är förblir kontroversiell. Förslagen sträcker sig från att begrepp är abstrakta kognitiva förmågor till att de är konkreta mentala bokstäver. Mindre kontroversiellt är dock att begrepp är vadhelst som gör tänkandet möjligt, eller — för att använda en metafor — tankens byggstenar.

Intressant nog är den metod filosofer idag använder för att komma åt dessa mentala byggstenar förvånansvärt lik Platons. Snarare än att göra några som helst empiriska undersökningar utför filosofen nämligen tankeexperiment, där hon försöker fastställa våra begrepps konturer genom att konsultera sina intuitioner om i vilken mån motsvarande ord är tillämpbara i olika hypotetiska situationer. Därav Kahnemans karaktärisering.

Somliga filosofer är dock inte lika bekväma i länsstolen — och inte utan anledning. Filosofer brottas nämligen idag mer eller mindre med samma frågor som Platon, och inom vilken disciplin som helst skulle faktumet att man efter 2 500 år fortfarande inte lyckats besvara majoriteten av de frågor som man ställt sig, ge upphov till en viss metodologisk oro. Så i vilken mån utgör länsstolen egentligen en fruktsam metodologisk utgångspunkt?

Kunskap och en varsam introspektiv blick

Tanken kan spåras tillbaka till den franske 1600-talsfilosofen René Descartes, som definierade kunskap i termer av vad vi klart och tydligt kan se är sant då vi vänder vårt intellektuella öga inåt. Detta var en inte alls orimlig tanke för Descartes, som antog att vårt mentala liv är likt en öppen bok. Allt som krävs för att vi ska se vad som försiggår — och huruvida våra resonemang fortskrider som de ska — är en varsam introspektiv blick.

Om man får tro de senaste trettio årens kognitivpsykologiska forskning är dock stora delar av vårt mentala liv i händerna på ett adaptivt undermedvetande, frammejslat under miljontals år av evolution. När vi vänder blicken inåt ser vi ofta resultaten av denna undermedvetna verksamhet, till exempel i form av trosföreställningar, men sällan de underliggande orsakerna, såsom varför vi egentligen tror vad vi tror.

Vi överskattar oss själva

Åtminstone i den mån vi inte är kliniskt deprimerade. Vissa studier pekar nämligen på att det finns en koppling mellan en något överoptimistisk självbild och mentalt välmående. Ibland är det till och med så illa att det värsta vi kan göra när vi vill försäkra oss om att vad vi tror verkligen är sant, är att reflektera. På grund av vår inrotade (och till viss del kanske till och med hälsosamma) optimism liknar många av våra reflekterande processer inte sällan en grupp kognitiva ja-sägare som i samband med reflektion snabbt väver samman en smickrande såväl som övertygande (men felaktig) berättelse om varför vi tror vad vi tror.

Därför har vi överlag en stark tendens att alltid tro att vi tänkt rätt — även när vi har fel. I vissa sammanhang är detta kanske inte ett problem. Men tänk nu på en doktor som ska ställa en kritisk diagnos. Eller på en företagsledare som ska fatta ett beslut som har konsekvenser för hundratals anställda. Ibland är det så mycket viktigare att tankefel undvikes än att en rosig självbild lämnas intakt. Så vad göra?

Statistiken överträffar yrkesmannen

Tittar man närmare på den moderna psykologiska forskningen om hur vi faktiskt tänker, finner man här en veritabel guldgruva. Ta till exempel läkaren som ska ställa en kritisk medicinsk diagnos. De senaste femtio årens psykologiska forskning har funnit att den mest erfarne läkaren konstant överträffas av väldigt enkla statistiska modeller — så kallade statistiska prediktionsregler — när det gäller att dra en diagnostisk slutsats från en mängd diagnostiska data. (Detta gäller även då läkaren har tillgång till en större mängd data än modellen.) Dessutom är läkarna långt ifrån ensamma. Detsamma gäller nämligen även för psykologer som försöker förutsäga våldsamt beteende, kriminologer som försöker förutsäga brottsåterfall och börsmäklare som försöker förutsäga aktieutvecklingen.

Detta säger något om hur vi bör tänka: I den mån vi alls är intresserade av att komma närmare sanningen bör vi i vissa sammanhang lägga vår professionella stolthet åt sidan till fördel för ett antal väl beprövade statistiska modeller och en miniräknare. Så ska läkaren, psykologen, kriminologen och börsmäklaren inte lita till sitt yrkeskunnande? Inte i sammanhang där de bevisligen tenderar att utföra ett sämre jobb då de litar till sin yrkeserfarenhet snarare än till obestridligen effektiva statistiska modeller. Detta låter kanske kontraintuitivt, men om vi får tro den psykologiska forskningen är mindre ibland så mycket mer.

Tänk på motsatsen

Den goda nyheten är dock att det också visat sig att vi kan komma till rätta med problemet genom en enkel strategi: Tänk på motsatsen. Kanske låter det löjligt enkelt, men det fungerar. Flera studier har nämligen visat att människor som uppmanas att tänka ut det bästa argumentet för den motsatta ståndpunkten visar en ökad tendens att överväga förbisedd information, vilket erbjuder en nyttig — för att inte säga oundgänglig — övning för såväl styrelserummet och rättegångssalen som riksdagens talarstol. Genom att tänka på motsatsen kan vi avtäcka eventuell ensidighet och partiskhet, speciellt då det gäller information som strider mot vad vi från början trodde.

Denna strategi har i vidare studier även visat sig vara framgångsrik när det gäller att komma tillrätta med ett allmänt utbrett och ofta svårhanterligt psykologiskt fenomen: förankring. Vi människor har nämligen en tendens att många gånger omedvetet ta fasta på irrelevant information. När vi bedömer risker tenderar vi till exempel att (omedvetet) lägga väldigt stor vikt vid den första uppgiften som presenterar sig, för att sedan justera efterföljande bedömningar i enlighet med denna uppgift — även i fall där riskerna i fråga inte har något som helst med varandra att göra. Psykologerna Gretchen Chapman och Brian Bornstein fann att detsamma gällde när en jury ska fatta beslut om skadeståndsbelopp. Deras resultat sammanfattas med all önskvärd tydlighet i titeln på deras forskningsrapport: Ju mer du ber om, desto mer får du.

Förankra och justera om bra ankare finns

Metoden förutsätter dock en mer eller mindre obehindrad tillgång till bra ankare, och problemen dyker inte helt oväntat upp när vi saknar sådan tillgång. Kanske har vi i många fall inte någon som helst aning om hur olika risker förhåller sig till varandra eller vad som egentligen är ett rimligt skadeståndsbelopp. Så vi griper — ofta omedvetet — efter halmstrån och blir stående med en bukett halvsanningar. Och just här kommer vår strategi in: Stanna upp och försök tänka ut skäl till varför din uppskattning skulle kunna vara felaktig. Med andra ord: Tänk på motsatsen.

Detta är blott några enstaka exempel på vad kunskapsteoretiker skulle finna om de lämnade länsstolen. Konsekvenserna av ett sådant metodologiskt beslut är dock långt ifrån obetydliga. För om vi tar den normativa kunskapsteorins arbetsbeskrivning samt psykologens experimentella kompetens på allvar och inte bara välkomnar ett filosofiskt klargörande av våra intuitioner och begrepp, utan även ett tvärvetenskapligt utarbetande av resonemangsstrategier, erbjuder vi filosofin en möjlighet att spela just den konstruktiva roll gentemot människans förutsättningar och möjligheter som Kahneman efterlyste. Kanske är detta till och med något filosofin bör göra. För även om filosofin börjar i begrepp får den inte sluta blott i ord.