Trendig predikant förenar modern livsstil med Koranen

I mina studier av muslimska trender och nytolkningar har jag fokuserat på en predikotendens som fått stort genomslag i den muslimska världen på senare tid. Framförallt har jag studerat de uttryck denna tagit sig i Egypten, närmare bestämt Kairo. För mig har frågor som rör orsaken till den starka populariteten varit centrala. Vad är det företrädarna säger som skiljer sig från elitens islam? Har de en annan stil, ett annat språk? Har vi att göra med en nytolkning? Hur förhåller sig predikanterna till islam som politiskt system? Hur ser de på västvärlden?

Den globala islamisering som pågår idag visar sig genom att islam på olika sätt ges ett större utrymme i det offentliga rummet än tidigare. Exempelvis blir det allt vanligare att bära en islamisk klädsel offentligt. Ett islamiskt språkbruk har också blivit mer framträdande både i vardagsspråket och i offentliga sammanhang.

Islamiseringen framträdande i Kairo

När forskare talar om orsaker till att fromhetsrörelsen växer i Egypten just nu, brukar de ofta fokusera på den bristande politiska pluralism som har rått och fortfarande råder i landet. Även sociala och ekonomiska faktorer pekas ut. De senaste åren har många upplevt en marginalisering i samhället både socialt och ekonomiskt. En del forskare betonar också att islamiska värderingar har minskat i Egypten under en längre period, och att många människor därför upplever en känsla av alienation inför förändringar och västliga influenser. Fromhetsrörelsen kan därmed ses som en strategi för att hantera dessa förändringar, samtidigt som den innehåller en kritik mot religionens minskade roll i samhället. I takt med fromhetsrörelsens tillväxt, har religionens plats ökat successivt i det offentliga rummet — därav talet om en pågående islamisering.

Betraktad på detta vis är predikanternas verksamhet en strategi för att återinföra islam på den offentliga arenan. Egypten är ett land i förändring där man om vartannat stöter på både konservatism och öppenhet för nyheter. I urbana miljöer är detta särskilt framträdande. Här befinner sig människor mellan kraven från islamiska traditioner och kraven från västlig modernitet i form av konsumtion, kapitalism och sekularisering. Att fromhetsrörelsen har utvecklats som en reaktion på detta är ingen långsökt förklaring.

Attraherar västorienterad medelklass

Många i publiken är från de övre klasserna och deltar i islams traditioner på ett nytt sätt. Bruket av sjal ökar kraftigt bland kvinnliga åhörare. Ofta är dessa kvinnor modemedvetna, deltar aktivt i samhällslivet och representerar vad många skulle se som en västliggjord elit, vilket kan verka motsägelsefullt. Men predikanterna verkar mena att en "modern" livsstil utan problem kan kombineras med islam.

Detta tror jag är en starkt bidragande faktor till att de övre klasserna verkar ta till sig dessa predikanters budskap med lätthet. Man måste inte klä sig fult och vara tråkig för att vara muslim i Amr Khaleds version — något han också uttryckligen säger. Att ha det gott ställt, göra karriär och att realisera sig själv är viktiga ingredienser vid sidan av att be, hjälpa de fattiga och sprida islam. Predikanterna själva är kanske de främsta exemplen på detta och kan fungera som förebilder.

Eftersom många av de teman som predikanterna tar upp berör klasser i samhället som kan kallas västliggjorda har det även varit intressant att undersöka på vilket sätt predikanterna talar om västvärlden. Här kan man konstatera att väst ofta generaliseras, ibland som ett avskräckande exempel, ibland i positiva ordalag. Till exempel visas statistik fram som ska visa hur dåligt ställt det är med skilsmässor och narkotika i västvärlden, vilket förklaras med bristen på andlighet. När det gäller arbetsmoral och utbildning hålls däremot västvärlden fram som något positivt. Det poängteras också att islam är förenlig med naturvetenskap och teknisk utveckling och att man inte ska avvisa det som är positivt från väst. Budskapet är att det finns saker att lära sig även av väst, men att dessa måste förstås utifrån islam. Vidare finns en tydlig föreställning om att västvärlden är på väg ner i en dal, medan den muslimska världen är på väg att växa sig stark.

Individens ansvar i centrum

Den ovan nämnda Amr Khaled är en global teve-stjärna med väldigt populära program som sänds genom sattelitkanaler, inte minst under fastemånaden ramadan. Han är en före detta ekonom, som efter att ha predikat på en klubb i Kairo snabbt blev en lokalkändis. Successivt blev han så populär att han utsattes för kontroll av regeringen och hindrades att predika i centrala moskéer. Under en period lämnade han även landet.

Själv säger Amr Khaled att han bara är en vanlig person som kallar andra till islam — en väg som han menar är öppen för alla. Han uppmanar sin publik att engagera sig aktivt i sin omgivning och jobba för islam på olika sätt. Fokus lägger han som regel på etik och individuellt beteende. Samtidigt som Amr Khaled poängterar den kollektiva gemenskapen — det kan gälla familjen, men också nationen, den muslimska gemenskapen och ibland hela mänskligheten — utgör den enskilde individen grunden för hans projekt.

Enligt Amr Khaled har varje individ ett ansvar för sig själv, sina närmaste, sitt land och den muslimska gemenskapen. Dessutom har varje individ ansvar för miljön — en god muslim parkerar exempelvis på anvisade platser och fyller igen hål i vägen. En god muslim skyller inte ifrån sig på andra. Oavsett vilken situation man befinner sig i kan man alltid göra något. Har man inte pengar att ge de fattiga kan man till exempel plocka upp skräp som ligger på gatan.

En tydlig missionerande tendens finns. Är man inte en god talare kan man ge bort en kassett med en predikan. Kvinnor kan bära sjal och på så vis påminna alla om islamiska värderingar. Publiken uppmanas att sprida information om islam, framförallt till andra muslimer som bör uppmuntras att bli mer praktiserande. Publiken uppmanas också att sprida information till icke-muslimer, även om det inte är lika uttalat.

Uppfattas som politiskt hot

Egypten är en diktatur och regeringen försöker naturligtvis kontrollera vilka former av islam som sprids. I sina försök att förhindra politisk opposition att gro försöker staten sprida ett slags passiv och privatiserad islam. Allt som betraktas som ett politiskt hot kontrolleras och begränsas. Islamisterna, de som har en politisk tolkning av islam, är alltid utsatta för regeringens vaksamma ögon. Moskéer nationaliseras. Riktlinjer för fredagspredikningar skickas ut.

Man kan då tycka att just dessa apolitiska predikanter borde lämnas ifred, men så är inte fallet. Deras enorma popularitet utgör ett hot, vilket gör dem till måltavla. Eftersom predikanterna agerar på egen hand kan de inte kontrolleras på samma sätt som de som representerar elitens islam. Dessa religiöst lärda, som ofta är statligt anställda, legitimerar i regel statens politik och uppmanar inte till aktivitet såsom fromhetsrörelsens predikanter. Om någon predikant blir för populär begränsas hans möjligheter att vara verksam. Att en predikant har många åhörare skrämmer staten — för vad skulle inte kunna ske om predikanten plötsligt uppmanar till politisk aktivism?

Att predikanterna sällan uttalar sig explicit om politik, och därför på ett vis framstår som apolitiska, ser jag delvis som en strategi. De uttalar sig inte om islam som ett politiskt system på så vis att de aldrig säger hur staten ska styras. Däremot är det politiska budskapet hela tiden närvarande implicit. För självklart skulle deras tal om könsroller, etiska riktlinjer och människors ansvar få samhälleliga och politiska effekter om det omsattes i praktiken, vilket staten rimligen är medveten om och agerar utifrån.