Krönika:

Vårt gemensamma ansvar för Arktis

Trots det kan vi vara rätt säkra på att det som slutligen satte punkt för nordbokulturen var ogynnsamma klimatförändringar. Nordbokulturen var uppenbarligen skör redan från början, men efter att skogarna skövlats slog utvecklingen förmodligen in på ett oförutsägbart och icke-linjärt spår. Och när handelsförbindelserna med Norden bröts
blev situationen till slut omöjlig att hantera.

Det ligger nära till hands att uppfatta nordbokulturens försvinnande från Grönland som en utmanande symbol för vad som just nu sker runt om i Arktis. Glaciärerna krymper i allt snabbare takt och möjligheten att leva på traditionell fångstverksamhet undermineras kontinuerligt. Det senare också på grund av den ackumulering av miljögifter som blir allt högre ju längre norrut man befinner sig.

Internationella polaråret, IPY 2007—08, har föregåtts av tre polarår som främst varit inriktade på naturvetenskaplig grundforskning. Mot bakgrund av pågående klimatförändringar är det uppenbart att Polaråret 2007—08 på ett helt annat sätt än sina föregångare måste ta fasta på att Arktis sedan urminnes tider är ett hem för tusentals människor.

Konkret betyder det att kulturella och samhälleliga frågeställningar bör få en mer framskjuten plats, något som i viss utsträckning också skett. Behovet av monitoring — noggrann övervakning och analys av situationen i polarområdena — anses vara stort. Tanken är att tillhandahålla kunskaper som inte kan ifrågasättas. Samtidigt är det uppenbart att den grundläggande frågan ytterst är politiskt: kan och vågar vi agera utifrån den kunskap som forskas fram?

Trots en del oenighet om nationsgränser och tolkningar av internationella avtal är emellertid inte geopolitiska dispyter så allvarliga som ibland antytts. Utmaningen gäller snarare om det är möjligt att styra de cirkumpolära nationernas utnyttjande av sina egna naturresurser. Att få till gemensamma initiativ mot den giftspridning som drabbar Arktis på grund av utsläpp i Syd- och Sydostasien är inte på långt när så komplicerat som att förespråka ett slut på gas- och oljeprospektering utmed Alaskas och Sibiriens tundror.

Växthuseffekten leder obönhörligen till radikala förändringar av villkoren i norr. Men den återindustrialisering av Arktis som smältande isar nu möjliggör kan också erbjuda inkomstmöjligheter som stärker självständighetssträvanden hos urbefolkningarna.

Det är lätt att tänka på nordborna på Grönland. Fast då, för femhundra år sedan, bröts förbindelserna mellan Arktis och Norden. Inget talar dock för att förbindelserna mellan Arktis och Norden ska brytas idag.

Om det i Norden finns en grundläggande samsyn kring Arktis är osäkert. Men även om våra intressen hittills spretat åt olika håll borde det ändå vara möjligt att artikulera en gemensam ansvarspolitik som sträcker sig bortom det snävt nationella. Kan Polaråret 2007—08 bidra till det vore mycket vunnet.