Ledare:

Koppla på med teater, film eller varför inte en roman

Men det blir inte riktigt avkoppling, utan påkoppling. Det är det som är tankefelet. Det brukar nämligen inte dröja länge efter det att jag satt mig till rätta för att avnjuta föreställningen (eller romanen) innan hela mitt lite nötta tankemaskineri rullar igång igen.

Om inte förr så när vi (jag går aldrig ensam) promenerar iväg efter föreställningen vidtar reflektionerna och diskussionerna om meningen med det hela och vilka lärdomar som skulle kunna dras av det vi just bevittnat. Likadant med romanen. När jag väl börjat fatta vad den riktigt handlar om vidtar en sorts arbete med att söka utröna dess budskap: vad säger den här berättelsen om människans villkor?

Nu gör det inte så mycket att jag nästan alltid lämnar teatern eller bion (eller slår igen boken) med en annan upplevelse än den jag hoppades få när jag gick dit (eller slog upp boken). Det ligger ingen besvikelse i det. Snarare är det tvärtom: det är när jag inte får något att tänka på som jag blir besviken.

Jag föreställer mig att nästan alla berättelser sätter igång nästan alla människors tänkande på det ena eller andra sättet. Då är vi över i en ny betraktelse, en metareflektion över vad det kan vara för behov som vår konsumtion av fiktion tillgodoser. För den som är intresserad av att veta hur samhället fungerar är detta en fråga av betydelse. Behovet av berättelser verkar nämligen vara mycket utbrett bland vitt skilda kulturer, så som det varit i skilda epoker av historien. Att det är så i vår egen tid går inte att ta miste på, för fiktionsindustrin omsätter årligen enorma belopp — alla gratisberättelser vi ger varandra oräknade.

Forskningen på området är däremot inte alls så utbredd som den förtjänar att vara, dels med tanke på dess samhälleliga betydelse, dels med tanke på de rika möjligheter till vetenskaplig förnyelse som finns här. Det vill vi ändra på. Det här numret av Tvärsnitt och det kvartalsseminarium som anordnas i dess anslutning är ett försök i den riktningen.

Men om forskningen kring människors behov av berättelser verkligen ska kunna leda till nya kunskapsgenombrott av både inom- och utomvetenskaplig betydelse, får den inte själv bli en berättelse — den lika lite som annan forskning. Också fiktionsforskningen måste följa den logik och de empiriska krav som gäller all vetenskap. I den meningen är och måste vetenskapen vara berättelsens motsats, trots att dess resultat alltid förtjänar en så läsbar presentation som möjligt.

De ovan meddelade reflektionerna över mitt eget förhållande till fiktionen är just en berättelse. Jag ser fram emot den dag då den kan ges en vetenskaplig inramning.