Intervju med Horace Engdahl:

Fiktionen får blodet att pulsera

Annorlunda var det förr. Horace Engdahl, Svenska Akademiens ständige sekreterare, är väl bevandrad i litteraturhistorien och ger en flyhänt exposé över det västerländska berättandet från antiken till våra dagar. Sin starkaste förankring har han i romantiken — om den tiden handlar hans avhandling Den romantiska texten, där han analyserar författarskap som Kellgrens, Stagnelius, Almqvists och Tegners. Det är också till den tidsepoken han knyter fiktionens genombrott i litteraturen.

— Fiktion finns i alla kulturer, men alla erkänner den inte som något värdefullt. Här i Västerlandet var det inte förrän på 1700-talet som den fiktiva berättelsen fick någon status. Innan dess ansåg man att litteratur skulle behandla allvarliga ämnen och avspegla verkliga händelser.

Det som stod i böckerna skulle vara sant. Dantes Divina Commedia får exemplifiera hur man resonerade.

— Den är inte tänkt som bara en allegorisk berättelse utan som en verklig skildring av tillvaron bortom döden. På motsvarande vis förhåller det sig med antikens epos och Shakespeares historiska dramer. Fast när det gäller sådana dramer som En midsommarnattsdröm handlar det om sanning i en mer symbolisk bemärkelse, om ett generaliserat poetiskt tillstånd där vilka förändringar som helst kan äga rum.

Här närmar man sig väl ändå det vi idag kallar fiktion? Nej, egentligen inte, anser Horace Engdahl. För även i dessa dramer var gränsdragningarna mellan dröm och verklighet, sant och falskt, skarpa. Och dessa skiljelinjer var mycket viktiga att upprätthålla. I de fiktiva berättelserna var det däremot inte så noga.

— Därför ansågs de oseriösa. Denna värdering har tydliga könsmässiga aspekter i vissa kulturer. I Kina förknippades fiktionsberättelser med kvinnor, medan män föredrog genrer byggda på verklig erfarenhet, det vill säga essän eller poesin.

På 1700-talet blev fiktion konst

När jag frågar Horace Engdahl vad vi då ska med dessa romaner börjar han med att citera Brecht: "Det är bara uttråkade människor som behöver fiktion". Och även om han tillstår att det väl bara är en del av sanningen, vill han inte överdriva nyttan av att läsa. Här är Olof Lagercrantz hans bundsförvant, med sina ord om att läsarna inte blir bättre människor av litteraturen.

Litteratur kan befria

— Min personliga erfarenhet är att fiktion kan ha en befriande verkan. Det finns delar av ens känsloliv som man av olika anledningar tvingats stänga av. Mötet med fiktionen kan få blodet som stelnat i ådrorna att pulsera igen, det kan få en att känna det man inte vågade känna. På så vis kan fiktion ha en märkvärdigt terapeutisk effekt. Den ger oss en enorm förmåga till expansion. Vi får möjlighet att tänka döda människors tankar, utsträcka oss i rummet, röra oss socialt, vara både man och kvinna och förfoga över alla åldrar.

Nej, litteratur är inte ofarlig, varken på ett privat eller på ett politiskt plan, menar Horace Engdahl. Litteratur har suggestiva krafter som gör att den kan slå hål på påbjuden tystnad. Ibland kan en fiktiv berättelse komma verkligheten närmare än en dokumentär skildring.

— Ta Imre Kertész roman Mannen utan öde. Den utger sig för att vara självbiografisk, men är det inte. Jämför man med tidigare vittnesskildringar av Auschwitz skiljer sig Mannen utan öde i många avseenden. Kertész berättar på ett monstruöst vis, han beskriver Auschwitz som något nästan vardagligt, något naturligt. Genom att berätta utan synbar indignation gör han det ofattbara begripligt. Allting är självupplevt, men eftersom det inte berättas som hans egna minnen kan han bortse från allt som inte passar för hans konstnärliga avsikt att leda oss in i lägererfarenheten, förbi stereotyperna, bortom de välkända hemskheterna. Det är fiktion och sanning på en och samma gång.

Vårt behov av tröst

— Ofta ligger berättelsens uppbyggnad i öppen dager, texten bjuder inga överraskningar och det blir — så trist.

Men en del av dessa böcker säljs i stora upplagor. Vad är det då läsaren finner hos dem? Tröst, föreslår Horace Engdahl.

— De erbjuder oss igenkänning, bekräftelse. De utgår från en verklighet som är känd för oss, som vi kan spegla oss i. Ofta handlar de om en svår situation. Men huvudpersonen tar sig ur dödläget, det ordnar sig.

Läsandet som identifikation och eskapism — det var så Horace Engdahl själv förhöll sig till Femböckerna och indianböckerna han slukade i elva—tolvårsåldern.

— Femböckerna liknade det liv jag levde på somrarna — upptäckarlusten och matsäcken. Fast böckerna hade så mycket pikantare ingredienser. I dem var grottans öppning så mycket mer löftesrik. Det fanns alltid en hemlig gång. Det var inte så mediokert som verkligheten.

Många författarskap ska granskas

Fortfarande idag är det poesin som ligger Horace Engdahl närmast om hjärtat. "Den är så rik, där finns allt." Sedan han blev ledamot av Svenska Akademien år 1997 är det dock mycket prosa som pockar på hans uppmärksamhet. Uppgiften att utse nästa Nobelpristagare innebär att ett stort antal författarskap ska granskas varje år. Antalet nominerade författare brukar vara ungefär 200. Samtidigt som hans personliga bibliotek fått stå tillbaka för detta arbete har han blivit bortskämd tycker han.

Fast när jag beskriver Nobelpriset i litteratur som det etablerade samhällets yttersta upphöjelse av fiktionen, vill Horace Engdahl inte riktigt hålla med. Många av pristagarna är inte renodlade fiktionsförfattare, påpekar han. En del ägnar sig lika mycket åt självbiografier, reseskildringar etc. Bland dem som skriver fiktion i avancerad bemärkelse framhåller han gärna Orhan Pamuk, José Saramago och Elfriede Jelinek.

Långsam läsare

— Den idealiske läsaren är en snabb läsare — min hustru läser dubbelt så fort som jag. Man ska sluka fiktion. Jag läser inte så. Jag vill hela tiden stanna upp, relatera till olika saker, fundera över hur det ena förhåller sig till det andra. Ingen författare vill bli läst så. Det är som om man avbröt en film var femte minut, och inte för reklam utan för kritik. Det riskerar att ta död på verket.

Särskilt i arbetet med att läsa Nobelpriskandidater måste han ofta göra våld på sig själv för att komma tillräckligt fort fram och få kontakt med det han kallar makronivån i romanen. Den långsamma läsningen hänger samman med Horace Engdahls analytiska förhållande till litteratur. Det var i övre tonåren han upptäckte att han spontant urskilde strukturer i det han läste i stället för att helt låta sig uppslukas av böckernas innehåll. Till att börja med var det ingenting avsiktligt. Det var bara så att han inte kunde låta bli att skärskåda texten formellt, se hur den var gjord. Denna förmåga var en stor tillgång då han under 1980- och 1990-talen arbetade som litteraturkritiker, men den innebär också en begränsning.

— Man blir inte lika förhäxad när man ser magikerns knep. Visst kan jag bli gripen av en berättelse, men samtidigt registrerar jag hela tiden hur den är uppbyggd.

Men det finns berättelser som även Horace Engdahl blir bergtagen av, som han återvänder till hela tiden.

— Gösta Berlings saga, den är så starkt känsloladdad att jag inte kan stå emot. Även om man ser igenom berättargreppen kan man inte värja sig mot den kamp för värdighet som Selma Lagerlöfs gestalter utkämpar.

En annan favoritförfattare är Stendhal.

— För att han har så gott humör och är så intelligent — en oslagbar iakttagare av allt mänskligt. Kartusianklostret i Parma är en av de bästa romaner som skrivits.

— Och så Dostojevskij. Hans romaner Anteckningar från ett källarhål och Idioten är som sådana där personer som man kan råka ut för på krogen. De tränger sig ner vid ens bord och vägrar att gå därifrån innan de fått berätta. De är oavvisliga, det är ens mänskliga skyldighet att lyssna.

Ragnhild Romanus