Har djuren rättigheter eller bryr vi oss mer om människans bästa?

Michael Axelsson är professor i zoologi och studerar hjärt-kärlsystemet hos fiskar och reptiler. Han är också föreståndare för Zoologiska institutionens djuravdelning vid Göteborgs universitet, där den mesta verksamheten rör fiskar, groddjur och kräldjur. Frågan om fiskar kan känna smärta tycker han är svår att besvara.

— Fiskar har ingen hjärnbark, men de reagerar med samma fysiologiska responser på skadliga stimuli som de flesta andra djur, inklusive människan. Hjärtfrekvens och andning ökar och stresshormoner frisätts.

För att uppfatta smärta medvetet måste man ha vissa högre hjärnstrukturer. Michael Axelsson berättar att han som en del av en laboration på grundkursen i zoofysiologi gjorde försök där man klippte av huvudet på en groda och sedan satte en lapp med utspädd ättika på grodans rygg. Trots att grodan inte hade något huvud, och därmed ingen hjärna, klarade den att skrapa bort lappen på ryggen — en ren reflex där grodan inte kunde känna smärta men reflexmässigt reagerade på ett potentiellt skaldligt stimuli.

— Man kan jämföra med hur en människa bränner sig på en spisplatta. Hastigt drar vi undan handen utan att veta varför, som en ren reflex. Först senare, då signalerna nått hjärnan, blir vi medvetna om att vi bränt oss.

Nu för tiden är man övertygad om att alla djur har dessa skyddsreflexer. Daggmasken kanske inte vet om att han har ont, men försöker reflexmässigt ta sig bort från kroken. Till och med husflugor har receptorer som hindrar dem från att skadas.

— Det är svårt att veta vilka djur som kan uppfatta smärta och ännu svårare att veta vilka djur som kan lida. Den konsensus vi kom fram till på symposiet var att eftersom vi är osäkra får vi agera som om de kan, och försöka minimera den potentiella smärtan eller lidandet. Om du måste utsätta ett djur för försök som du vet är smärtsamma för människor: Var försiktig! Ge samma typ av smärtlindring som du skulle ge en människa och försök att minimera den tid som djuret utsätts för experimentet.

Nytta står mot rätt

I enlighet med det utilitaristiska resonemanget kan vi anse att lidandet hos ett begränsat antal djur väger upp lyckan hos ett större antal människor.

— Många gör stor skillnad mellan att använda djur för att ta fram kosmetika och för att ta fram läkemedel. Kosmetika kan bara leda till en begränsad nytta som inte uppväger lidandet. Av försöken som görs i medicinens tjänst kräver vi att det ska vara hög sannolikhet att de leder till värdefull kunskap, säger Petra Andersson.

När vi gör de här jämförelserna är vi benägna att lägga större vikt vid mänsklig lycka än vid djurens lidande, menar hon.

— Vi är också blinda för individer. Vi lägger ihop lidande och lycka utan att bry oss om att det kan finnas saker som vi inte får göra mot levande varelser.

När det gäller teorier om djurs rättigheter kan man jämföra med principen om mänskliga rättigheter. Handlingar som kränker människor accepterar vi i många fall inte, även om de skulle leda till stor nytta.

— De som hävdar att vi bör eftersträva största möjliga nytta och de som hävdar att de okränkbara rättigheterna även bör omfatta djuren, skulle i praktiken troligen kunna bli överens om att man inte bör äta kött. Men vad skulle hända om de diskuterade cancerforskning? Skulle den som hävdar att djuren har samma rättigheter som människor kunna säga till en cancersjuk att tyvärr...? Och samtidigt — eftersom många cancersjukdomar beror på vår livsstil, skulle vi med nyttonormen i ryggen kunna hävda att vi i stället för att forska på djur bör ändra livsstil. Om forskning som involverar djurförsök skulle anses etiskt otänkbar, vore det enda vägen att gå.

Apor och människor

Med apor är det en annan sak. De liknar oss och dem kan vi identifiera oss med. Medicinska ingrepp på stora apor är mycket ovanliga i svensk och annan europeisk forskning. Enligt eu:s definition av försöksdjur, där djuret ska ha utsatts för ett ingrepp för att klassas som försöksdjur, räknas inte aporna vid den primatforskningsstation som invigdes i Furuviksparken den 31 maj som försöksdjur. Det gör de däremot enligt den svenska definitionen, där syftet med forskningen står i fokus.

Lunds universitets primatforskningsstation Furuvik är Skandinaviens första facilitet för beteendeforskning på människoapor. Motsvarande forskning som den som bedrivs här finns bara på ett fåtal ställen i världen, berättar Mathias Osvath. Han är doktorand i kognitionsforskning i Lund och vetenskaplig föreståndare i Furuvik. Verksamheten på stationen är ett exempel på att inte bara medicinsk och naturvetenskaplig forskning, utan även samhällsvetenskaplig och humanistisk, använder sig av djur. Hittills har Mathias Osvath aldrig känt att han behöver inta en defensiv hållning för att han forskar på djur.

— Det regelverk vi måste förhålla oss till är detsamma som för forskning där man gör medicinska ingrepp på djuren. När vi söker etiskt tillstånd måste vi exempelvis fylla i "graden av lidande" vi utsätter djuren för. Men djuren här har kul! Det finns det inget alternativ för.

Forskningen i Furuviksparken är i högsta grad tvärvetenskaplig. Här arbetar, och kommer att arbeta, kognitionsvetare, psykologer, språkvetare, biologer, semantiker, zoologer med flera. Gemensamt för de flesta av dem är att de arbetar med kognitionsvetenskap.

— Allihop har vi vår speciella ingång, men ofta ställer vi ungefär samma frågor fastän vi kommer från helt olika discipliner.

Forskarna studerar bland annat apors minneskapacitet och förmåga att planera, hur apor fungerar socialt och hur de förstår bilder. Man försöker också ta reda på om aporna har en inre mental värld, hur de imiterar varandra, kommunicerar och tänker.

— Med denna form av forskning omdefinieras ofta vad det är att vara människa. Olika tider har satt upp olika gränser för vad som är unikt för människan. Det har handlat om att bara hon kan använda sig av verktyg, ha kultur eller blicka in i framtiden. Men de här gränserna flyttas hela tiden.

Enligt Mathias Osvath bidrar den forskning som bedrivs vid stationen till att frågor kring djurens rättigheter ställs och till att man ifrågasätter djurförsök.  

— Föreställningen om människan som neurologiskt högst stående är på väg bort. Om 30—40 år har vi nog en radikalt annorlunda syn på vår ställning i förhållande till andra arter, säger
Mathias Osvath.

Ragnhild Romanus