"De två kulturerna" — en seglivad metafor

Antivetenskapliga attityder

Föreläsningen om de två kulturerna gavs snart ut i bokform och översattes till ett flertal språk. I Sverige absorberade vi tidigt Snows idéer. 1961 publicerades De två kulturerna i den opinionsbildande serien Verdandi-debatt, och skriften fick stort genomslag i den svenska debatten under de följande åren. Det första vi tog fasta på var Snows tankar om utbildningsfrågan och problemet med alltför tidig specialisering. Våren 1962 åberopades De två kulturerna i en artikelserie i Dagens Nyheter kallad "Bildningsideal i rymdåldern", där flera av tidens författare, forskare och samhällsdebattörer deltog, bland annat Harry Martinson, Lars Gyllensten, Ingemar Hedenius och Erik Lönnroth. Året därpå lyftes skriften till och med fram i det betänkande som lades fram om en ny gymnasieskola.

"Brittiskt bildningssnobberi"

En förutsättning för att Snows idé skulle få ett så stort genomslag var dock att den lösgjordes från sitt ursprung. Tanken om de två kulturerna var nämligen formad av en man med mycket speciella erfarenheter, men den präglades också av förhållanden i den brittiska kultursfären som inte hade någon omedelbar motsvarighet i Sverige. Snow använde till exempel inte bildningsbegreppet i sin skrift. Inte heller talade han om humanisterna utan om de litterära intellektuella som den ena av sina båda karaktärstyper. (Det är frestande att kalla dem karikatyrer). I Sverige kom dock de två kulturerna att förknippas med en idédebatt som sedan länge hade varit influerad av tysk bildningstradition och utbildningssyn, inte minst när det gällde tonvikten på bildningsfrågan men också uppfattningarna om humaniora och naturvetenskap som kunskapstraditioner (med rötter i 1800-talsdebatten om förhållandet mellan Geisteswissenschaften och Naturwissenschaften). Snows idé började alltså leva sitt eget liv och anpassades till nya sociala och begreppsliga sammanhang. Att detta skulle medföra vissa betydelseglidningar var ofrånkomligt. Det har dock sina poänger att påminna om Snow och hans influenser och drivkrafter, inte minst för att det kan ge perspektiv på vad som varit karaktäristiskt för vår svenska diskussion om de två kulturerna.

Drömde om att bli romanförfattare

Snows målande beskrivning av ett fördomsfullt, på gränsen till fientligt, förhållande mellan naturvetenskapsmän och litterära intellektuella kan knytas till hans erfarenheter från Cambridge, gjorda långt innan de formulerades i skrift. En av Snows amerikanska uttolkare, John de la Mothe, har hävdat att dennes position som ett slags outsider i den anrika collegemiljön har präglat själva idén om de två kulturerna: Snow var av lägre samhällsklass än många av sina kolleger, en medelmåttig akademiker bland spetsforskare, och som författare var han för intresserad av naturvetenskapen för att accepteras i de litterära kretsarna, där F.R. Leavis, tidens mest inflytelserike litteraturkritiker, dominerade. De två kategorier Snow beskrev genom sin bild av de två kulturerna är de grupper han själv upplevde sig ha flest beröringspunkter med, men han var på sätt och vis utestängd från båda. Han var inte tillräckligt mycket "vänster" för att kunna räkna sig till den vänsterrörelse inom naturvetenskapen som i Cambridge hade en representant i fysikern J.D. Bernal, en man som verkar ha väckt Snows beundran. Inte heller delade Snow politisk uppfattning — eller för den delen litteratursyn — med de modernistiska författare och kulturkritiker som då dominerade det brittiska intellektuella livet. T.S. Eliot, Ezra Pound, D.H. Lawrence och George Orwell är några av dem som av Snow utpekas som konservativa, till och med reaktionära.

Ämnena som motsatspar

Förutom att The Two Cultures är ett uttryck för Snows personliga erfarenheter och kluvenhet och för en brittisk tendens att polarisera litteratur och naturvetenskap, präglas hans skrift av det brittiska samhällsklimatet under efterkrigstidens första decennier. Snow upplevde att intresset för teknik och naturvetenskap hade minskat efter kriget. 1951 fick Storbritannien en konservativ regering, vilken var motvillig till starka satsningar på teknik och forskning. Flera tecken visade dessutom att landets konkurrenskraft var sjunkande i förhållande till usa och Sovjetunionen. Många vetenskapsmän flyttade västerut och i flera andra länder hade man utbildningssystem som var bättre rustade att möta morgondagen. The Two Cultures var alltså också ett inlägg i den dagspolitiska debatten om hur Storbritannien, genom förändringar i utbildningsväsendet med ökade satsningar på naturvetenskap och teknik, skulle förhålla sig till framtid och modernisering.

Ny metafor för redan kända förhållanden

Så har det också blivit. I takt med att begreppet distanserades från Snow kom det i den svenska debatten att associeras med frågor och problem som i själva verket hade diskuterats i andra termer sedan lång tid tillbaka. Huvudsakligen tycks de två kulturerna ha fungerat som en ny metafor för redan kända förhållanden. Till att börja med gällde det alltså bildningsfrågan, men med tiden har de två kulturerna framför allt fungerat som ett slags retorisk utgångspunkt för att föra debatten vidare om förhållandet, konflikterna och konkurrensen mellan vetenskapsområden. Under senare decennier har man exempelvis tolkat de amerikanska, bitvits häftiga debatterna mellan fysiker och vetenskapssociologer i det som kallats the science wars som en ny variant på den gamla konflikten mellan de två kulturerna.

Att Snows idé har fortlevt har förstås att göra med att den var enkel och därmed slagkraftig. Men måste vi inte fråga oss vad vi vinner på att utgå från att den fortfarande är giltig — om den nu någonsin har varit det? Åtminstone är det problematiskt när resultatet blir att vi tvingar in andra — eller oss själva — i positioner som mest av allt blir till nya illustrationer av fördomarna om "dem som inte är som vi". Är det inte dags att försöka nyansera situationsbeskrivningen utifrån det som borde vara den grundläggande förutsättningen: Vi har mycket gemensamt, men är också — och måste få vara — olika.