Fattigdom, korruption och goda institutioner

"Mötet mellan den neoklassiska nationalekonomin och utvecklingsländerna har lett till att marknaders institutionella underbyggnad har uppdagats. Ett tydligt system för äganderätten, en regleringsapparat som kan tygla de värsta formerna av fusk och konkurrenshindrande beteende, ett någorlunda sammanhållet samhälle innehållande social tillit och samarbete, sociala och politiska institutioner som dämpar risker och hanterar sociala konflikter, en rättsstat och okorrumperad förvaltning — detta är sociala förhållande som ekonomer vanligtvis tar för givna men som är saknas på ett iögonfallande sätt i fattiga länder."

Rodrik fortsätter sin analys med att betona att i avsaknad av detta batteri av väl fungerande institutioner kommer ekonomernas standardrecept om incitaments betydelse i bästa fall inte att fungera alls eller ge upphov till "perversa" resultat. Rodrik beskriver här inte bara formella politiska institutioner utan även informella sådana, till exempel social tillit och traditioner av samarbete. I detta är han tydligt inspirerad av ekonomhistorikern Douglass North, som i sina analyser av vad som förklarar skillnaderna i välstånd mellan jordens länder framhållit betydelsen av både formella och informella institutioner.

Rodrik och North får stöd av en lång rad andra betydelsefulla samhällsforskare. Inom den nationalekonomiska forskningen har detta fokus på de goda institutionernas betydelse för utveckling kommit att ersätta vad som under 1990-talet kom att benämnas "the Washington
consensus" och som gick in för att betona marknadslösningarnas betydelse för utvecklingen.

Empirin har sparkat bakut

Ett exempel är de forna brittiska kolonierna Jamaica och Singapore. En samhällsvetare som skulle jämfört dessa länder under tidigt 1960-tal skulle med stor sannolikhet ha förutspått en ljusare framtid för Jamaica än för Singapore. Båda hade då, när de frigjorde sig från Storbritanniens koloniala styre, en befolkning på omkring 1,6 miljoner och en bnp per capita på 400 dollar. Jamaica var världens viktigaste resurs för bauxit- och aluminiumproduktion och hade också en betydande export av jordbruksprodukter. Singapore hade inga naturresurser av värde och led dessutom svårt att etniska, religiösa och politiska motsättningar efter separationen från Malaysia 1965. Situationen idag är som bekant annorlunda. Singapore har en ekonomisk standard som är nästan tio gånger högre än Jamaicas.

Finns ingen fungerande teori

Inom den forskning som arbetar med rationalistiska modeller för mänskligt beteende är situationen närmast katastrofal eftersom dessa modeller pekar på att om ett samhälle hamnat i ett tillstånd med dåligt fungerande samhällsinstitutioner så är detta tillstånd synnerligen stabilt. Om man tar korruption som ett exempel så kan den i dessa modeller inte förändras "nerifrån" eftersom problemet är ett av naturens "kollektiva dilemman". Enkelt uttryckt, det är ingen poäng för den enskilde polismannen i en genomkorrumperad poliskår att sluta kräva mutor eftersom ingenting förändras om inte (nästan) alla andra också ändrar sitt beteende. Aktörerna är med andra ord fångade i en social fälla eftersom de inser att om de kunde lita på varandra och upphöra med korruptionen skulle alla tjäna på det men bristen på sådan tillit gör att en förändring inte kan ske. I princip skulle korruption kunna angripas "uppifrån", men det är uteslutet enligt dessa modeller eftersom det vanligtvis är aktörerna i ledningen som tjänar mest på korruptionen. De har därmed inga incitament att ändra sitt agerande.

När forskare inom den rationalistiska skolbildningen kommer i närheten av detta helt avgörande problem tvingas de tillgripa en mängd ad hoc-förklaringar (t.ex. normer, kultur, etik) där de centrala variablerna ligger utanför deras modellers räckvidd. Ser man empiriskt på detta fenomen tvingas man konstatera att det inte finns någon som helst garanti för att ett samhälle ska kunna skapa sig de institutioner som det behöver för att uppnå välstånd och social utveckling. Eller som North uttryckt saken: "historien är inte effektiv".

"Legal korruption"

Ett av hans fall är ett möte i april 2004 mellan de fem stora investeringsbankerna på Wall Street och USA:s motsvarighet till vår finansinspektion. På detta möte driver dessa banker (av vilka nu bara två finns kvar) igenom att de regleringar som tvingade dem att hålla en viss nivå på sina ekonomiska reserver skulle tas bort, vilket enligt Kaufmann fick förödande konsekvenser både för dem och för det internationella finansiella systemet när krisen väl kom. Enligt Kaufmann är deras handling att betrakta som "legal korruption" eftersom de använde sin makt för att tillskansa sig kortsiktiga fördelar på allmänintressets bekostnad. Kaufmanns ord om detta förtjänar att citeras: "Om någon trott att utmaningen att skapa goda institutioner och bekämpa korruption var monopoliserad för utvecklingsländerna ... så är detta en föreställning som har blivit fullständigt förbrukad". Med andra ord är vår bristande kunskap om hur goda institutioner kan etableras och inte minst reproduceras ett allvarligt bekymmer även för den utvecklade delen av världen.