Hur väl har Tvärsnitt speglat forskningen?

Den bild som framträder visar för det första att forskning inom humaniora (61 procent) har dominerat över samhällsvetenskap (31 procent). Humanioras dominans gäller under samtliga redaktörer, men var särskilt stor under Martin Kylhammars och Johan Lundbergs tid då drygt 70 procent av essäerna kunde sorteras in under humaniora. Med "nya" Tvärsnitt som lanserades 2004 jämnades dessa skillnader ut något.

Ser vi till fördelningen över olika ämnen är det tydligt att historia har varit det klart populäraste ämnet (figur 1 nedan). Nästan en fjärdedel av innehållet i Tvärsnitt har handlat om historia och arkeologi (där arkeologi utgör en marginell del).

Den näst största ämneskategorin, estetiska vetenskaper, har också varit vanlig (13 procent). Här står litteraturvetenskap för över två tredjedelar av andelen.

I filosofi, tredje vanligast, ingår vetenskapsteoretiska essäer (60 procent av kategorin) skrivna av forskare från en rad olika discipliner, som alla har det gemensamt att de diskuterar hs-forskningens grundförutsättningar. Ser man dessa vetenskapsteoretiska inlägg som en del av en överlappande kategori forskningsfrågor, till vilken vi även kan föra rent forskningspolitiska inlägg (övrigt i figuren) och vetenskapshistoriska essäer (ingår i historia) har cirka 18 procent av essäerna i Tvärsnitt fokuserat på forskningsprocessen eller forskningssystemet — en andel som ökat till 27 procent efter 2004.

Vänder vi oss mot samhällsvetenskapen har sociologi och statsvetenskap varit störst (ca 7—8 procent vardera), medan cirka 5 procent av innehållet har rört ekonomi. Andelen artiklar inom rättsvetenskap, pedagogik och psykologi har varit lägre (2—3 procent).

Historiker populära författare

Fördelning på ämnen har varierat över tid. I början och slutet av Tvärsnitts 30-åriga liv har fördelningen varit jämnare än i mitten (figur 2). Historia, men framförallt estetiska ämnen, har blivit mindre vanligt under de två senaste redaktörerna, samtidigt som ekonomi, statsvetenskap och psykolog återigen fått (något) större utrymme. Här ser vi även att gruppen övrigt har ökat stort, vilken framförallt rymmer rena "forskningspolitiska" artiklar.

Jag har även särskådat de medverkande författarna. Här kan man först notera att spridningen på olika författare har varit stor. Av totalt 690 författare är det bara 20 stycken som bidragit med fyra eller fler artiklar och 49 stycken som bidrag med tre eller fler. Tre fjärdedelar av författarna har varit män, en dominans som minskade till två tredjedelar med nya Tvärsnitt. Vidare kan vi konstatera att forskare från Uppsala (17 procent) och Lund (15 procent) har varit mest aktiva, följt av Umeå (12 procent), Stockholm (10 procent), Göteborg (8 procent) och Linköping (7 procent). Cirka 6 procent av forskarna har hört hemma vid ett utländskt lärosäte. Här dominerar nordiska länder stort och i övrigt är det ofta frågan om svenska forskare som forskar vid ett utländskt universitet. Slutligen har jag kunnat notera att ungefär en tredjedel av de medverkande forskarna har varit professorer, en andel som ökade med nya Tvärsnitt (52 procent). Bland övriga har andelen doktorander eller studenter varit cirka 13 procent.

Stämmer bilden?

Tvärsnitt uppvisar alltså vissa tydliga brister i representativitet. Men analysen säger inte mycket om vilka forskningstrender som redaktörerna fångat upp eller hur de olika ämnena speglats. Hur-frågan är emellertid genuint svår att besvara då det saknas självklara index över den faktiska utvecklingen. Många viktiga trender inom HS-forskningen de senaste decennierna har onekligen fått uppmärksamhet i Tvärsnitt, som forskning kring identitet, medialisering, modernitet, postmodernism och genus. Men det är också tydligt att vissa starka svenska forskningsområden inte har fått samma belysning. I en sammanställning (Öhngren 1997) av utvärderingar som HSFR genomfört under åren 1988—1997 inom ett antal samhällsvetenskapliga ämnen konstaterades att Sverige intar "en framträdande position vad gäller forskning inom internationell ekonomi", vilket knappast är det intryck som den trogne Tvärsnittläsaren kan ha fått. Det är först 2003 som en essä inom internationell ekonomi förekommer.

Tillåt mig göra ett annat test. 2003 lanserade Vetenskapsrådet en ny bidragsform som fick namnet "Ledande forskare", vilken syftade till att ge framträdande svenska forskare möjlighet att i högre grad ägna sig åt just forskning. Förutsätter vi att man i beredningen av vilka forskare som skulle få detta bidrag lyckades bra med att ringa in några av landets bästa forskare, kan det vara intressant att se om de också medverkat i Tvärsnitt under åren. Det visar sig att hälften av de totalt 22 forskare som fått bidraget har gjort det, dock ingen av de tre psykologer som fått bidraget. Testet har självklart brister men det ger trots allt en indikation på att Tvärsnitt har missat att fånga upp vissa starka forskningsfält — särskilt om man beaktar att de flesta av dem kom att medverka först efter att de beviljades bidraget.

Statsvetenskap som testfall

Den bild som framträder vid en sådan granskning blir inte helt ljus. Både i den utvärdering av ämnet som Vetenskapsrådet publicerade 2002 och i en studie av alla statsvetenskapliga avhandlingar som lades fram under åren 1976—1996 (Larheden 1999) framgår att politisk teori och internationell politik har varit två stora statsvetenskapliga forskningsfält. Båda dessa områden har dock varit dåligt belysta i Tvärsnitt. Det gäller i synnerhet området internationell politik. I utvärderingen påpekades visserligen att området var inne i en betydande förändringsperiod och att ett av de snabbast växande forskningsområdena inom statsvetenskap rörde gränslandet mellan internationell och nationell politik, fångat i begrepp som globalisering, internationalisering och europeisering.

Här lyftes särskilt Europaforskningen fram som ett av de forskningsfält som hade visat en "anmärkningsvärd tillväxt i Sverige det senaste decenniet". Men inte heller detta går det att se många spår av i Tvärsnitt. Vad man kan hitta inom områdena internationell politik och Europaforskning är en artikel om amerikansk utrikespolitik, en om identitetsformering i Centraleuropa efter murens fall, och en om öst/väst-uppdelningens kulturella betydelse — alla skrivna av historiker — samt ett par artiklar av freds- och konfliktforskare, men de är av senare datum.

Ett annat statsvetenskapligt fält som visade en "anmärkningsvärd tillväxt" enligt utvärderingen var den statsvetenskapliga genusforskningen. Även detta har i stort förbigått Tvärsnitts läsare — det förekommer en statsvetare som representerar detta perspektiv. Här kan man dock notera att genusperspektiv fångats upp hyfsat väl inom andra ämnen. Ungefär 4 procent av alla Tvärsnittsartiklar har haft fokus på genus- eller kvinnoforskning.

Övriga forskningsfält av större betydelse inom svensk statsvetenskap, enligt Vetenskapsrådets utvärdering, har kommit bättre ut i Tvärsnitt. Det gäller i synnerhet forskning om förvaltning, välfärd och beslutsfattande samt forskning om opinionsbildning, attityder och yttrandefrihet. Ser man till de statsvetenskapliga artiklar som skrivits av statsvetare (drygt 40 procent av de artiklar som kodats som statsvetenskap har författats av forskare från andra ämnen, oftast av historiker) omfattar dessa två övergripande områden över hälften av artiklarna.

Vi kan även fråga oss i vilken mån landets ledande statsvetare har medverkat i tidskriften. Genom åren har totalt 45 statsvetare eller freds- och konfliktforskare medverkat i Tvärsnitt. Om vi begränsar oss till statsvetarna kan man undersöka hur många av dessa som även figurerar på andra listor som på något sätt kan sägas indikera yrkesframgång. Det rör sig dels om tre listor som belyser inomvetenskaplig framgång — citeringar (Sandström 2007), antal bidrag i statsvetenskaplig tidskrift (Johansson 2002) och publicering (Goldmann 2005) — dels om två som kan sägas belysa utomvetenskaplig uppmärksamhet — statsvetare som förekommer flitigt i massmedier (r&d 2002, Goldmann 2005).

Om vi börjar med de inomvetenskapliga listorna så återfinner man endast tre av de 25 namn som finns i toppen (topp tio) på någon av de tre listorna också i Tvärsnitt. Ser man till de namn som finns med på de två medielistorna så återfinner vi ungefär hälften av dem i Tvärsnitt. Man ska inte överdriva betydelsen av dessa listor men det indikerar både att det saknas flera framträdande statsvetare i Tvärsnitt och att medial framgång kan ha varit gångbart för att medverka.

Om vi fortsätter att fokusera på de medverkande statsvetarna kan vi även granska hur fördelningen på lärosäten har sett ut. Det visar sig då att två universitet har dominerat starkt: Uppsala (30 procent) och Umeå (25 procent). Göteborg (9 procent), Lund (8 procent) och Stockholm (5 procent) har varit sämre representerade, vilket rimmar dåligt med andra rangordningar av de statsvetenskapliga institutionerna. I Vetenskapsrådets utvärdering "vann" istället Göteborg något före Uppsala. Därefter kom Stockholm och Lund på en delad tredjeplats. Umeå kom sist, efter Örebro. I Ulf Sandströms (2007) bibliometriska analys "vinner" Lund före Göteborg och Uppsala. Detta indikerar återigen att Tvärsnitt har missat att fånga upp delar av den statsvetenskapliga forskningen, kanske särskilt internationell politik som varit starkt i just Lund och Stockholm, de två sämst representerade lärosätena.

Tänkbara förklaringar

För det andra kan vi inte utesluta att vissa ämnen anses lättare att popularisera, liksom att vissa forskare är bättre på att skriva lättillgängligt. Flera av redaktörerna ger stöd för att detta har spelat roll. Jonsson säger till exempel att han tillfrågade forskare som han "endera kände till och visste att de vara goda skribenter och/eller behandlade ämnen som hade mer allmänt intresse" och Sverker Sörlin påpekar att han efterhand släppte tanken på representativitet med devisen: "gå för läsvärde och tänk inte på alfabetet". Ett ämne som har just ett stort "allmänt intresse", och som dessutom inte är övervägande teoretiskt eller innehåller för mycket siffror, är historia. Vi kunde även se att statsvetare som figurerat i medierna har varit hyfsat väl representerade i Tvärsnitt. Det är egentligen bara Liselotte Englund som betonar att representativitet var en avgörande princip i valet av ämnen — och det är under hennes tid som redaktör historia var som minst framträdande.

För det tredje, slutligen, kan man tänka sig att det finns strategiska skäl till att humaniora har gynnats gentemot samhällsvetenskap, även om detta långt ifrån alltid har varit en medveten strategi. En stor andel av artiklarna har handlat om forskningspolitik och ett centralt tema i dessa artiklar har varit relationen mellan humaniora (där man ofta, men inte alltid, inkluderat samhällsvetenskap) och naturvetenskap och/eller humanioras kris.

Beaktar man samtidigt att undersökningar har visat att förtroendet för humaniora har varit — och är — lägre än det är för samhällsvetenskap kan det ha funnits goda skäl att i första hand visa upp god humanistisk forskning. Detta har antagligen underlättats av att alla redaktörer/ansvariga utgivare har hört hemma inom humaniora.

Avslutningsvis vill jag påpeka att min granskning har varit kritisk och på vissa punkter kanske även orättvis. Skulle till exempel Tvärsnitt verkligen vara en bättre tidskrift om den varit helt representativ? Det är långt ifrån säkert. Som redaktör för en tidskrift av Tvärsnitts karaktär är det nödvändigt att väga in en rad faktorer när innehållet i tidningen bestäms, som läsvänlighet, balans mellan bredd och djup eller värdet av tematik. Trots luckor när det gäller vissa forskningsinriktningar kan man konstatera att Tvärsnitt tycks ha haft "hyfsad status", som Sörlin påpekade när jag frågade honom om hur han fick tag på skribenter. Det har snarast varit undantag att tillfrågade forskare tackat nej till att medverka, andelen professorer har varit hög och i de läsarundersökningar som har gjorts genom åren får tidskriften genomgående bra betyg.

Lucas Pettersson

Läs också artikeln 30 år med Tvärsnitt