Kris, hjärna och flum

De frågor som jag skulle vilja prioritera är alla gränsöverskridande, och de kommer säkert inte att utmynna i några definitiva lösningar av något bestämt problem. Förhoppningen är att resultatet snarare ska bli ett bättre och klokare sätt att resonera om angelägna problem och göra det utifrån en bättre och mer välorganiserad kunskap.

En växande obalans

Men en helt annan typ av förklaringar dyker hela tiden upp. Man lämnar ekonomin och beger sig oförmedlat in i psykologin. Ordet "tilltro" spelar en avgörande roll. De som kallas marknadens aktörer förlorar tilliten till andra aktörer, till kreditmarknaden, till framtiden. En annan sorts psykologiska förklaringar kretsar kring ordet "girighet". Här är det knappast ekonomer av facket som talar, snarare politiker, politiska kommentatorer och vanligt folk.

Det intressanta är att bägge typerna av förklaringar inte relateras till varandra. Visst, exemplet hör hemma i ett större problemkomplex, det som handlar om systemet kontra agenten och som ofta ger upphov till uttalanden av typen: "Man kan se saken från två olika sidor, nämligen..." Så är det kanske. Men till saken hör att talet om de psykiska faktorerna vanligtvis bottnar i en mycket bestämd människosyn, enligt vilken människan är en ekonomisk — en vinstmaximerande — varelse. Den tillit man talar om är en tillit till pengar och därmed något annat än den tillit vi kan hysa för en vän.

Vad jag ser framför mig är tvärvetenskapliga projekt där människor öppna för samarbete sluter sig samman för gemensamma ansträngningar. Det räcker inte med ekonomer och psykologer; även historiker måste till, idéhistoriker och filosofer, någon sociolog, och kanske en statsvetare. Deras huvuduppgift blir att komma fram till hur man kan nå fram till en välavvägd, mångsidig och ändå sammanhängande bild av en ekonomisk kris. Kanske kommer de inte alls fram till någon enighet. Men även det är ett resultat...

Hjärnan och historien

Framgångar föder hunger efter fler framgångar. Nu söker expansiva hjärnforskare göra allt vad människan kan åstadkomma till en hjärnsak. Det är inte så konstigt. Om man förstår hjärnan, kan man väl förstå hela världen? Men nej, så enkelt är det inte. Samma hjärnforskare säger att hjärnan har varit densamma under tiotusentals år. Under den tiden har världen förändrats på ett fullständigt genomgripande sätt. De viktigaste av dessa förändringar har människan själv stått för: allt från jordbruket och skrivkonsten till it och Las Vegas. Vad innebär detta?

Jag skulle vilja hävda: Det innebär att människan är en historisk varelse. Det innebär i sin tur bland annat att hon förändrar villkoren för sitt liv. Hjärnan är en viktig förutsättning för detta men inte den enda. Bland annat är själva utvecklingen kumulativ. Människan blev inte självklart en skrivande varelse. Hon hade genomlevt åtminstone 97 procent av sin samlade tid på jorden innan hon kom dithän. Men när skrivkunnigheten väl fanns kunde hon arkivera allt mer av sin symbolvärld. Vad betyder det?

Jag skulle vilja se en forskning som tog upp dessa stora, svårhanterliga frågor på ett oförväget sätt och som med experters hjälp kunde söka upp en rad precisa skärnings- och jämförelsepunkter. Hjärnan är en förutsättning för tekniken men anpassar sig också efter den. Vad skiljer ett liv på gränslandet mellan savann och skog från ett liv på Manhattan? Ett liv med gåspenna eller griffeltavla från ett liv med internet? Var får man syn på människan bland alla dessa förändringar?

Bra eller dålig skola?

Ändå finns det en fråga som enligt min mening borde vara mer i fokus, nämligen: Varför ter sig hela detta system så olika betraktat utifrån och inifrån? Denna fråga har blivit tillspetsad under de senaste tio åren, både i Sverige och i många andra länder.

På en punkt tycks enigheten total. Det är genom skola, utbildning och forskning som världen ska bli bättre, krisen övervinnas och jobben räddas. Men sedan! Inifrån ter sig dagens skola som ganska bra, ganska mänsklig, ganska effektiv. Det är också normaluppfattningen i den pedagogiska forskningen. Utifrån ter den sig ofta problematisk: dålig ordning, flum i stället för riktiga kunskaper, bristande anknytning till arbetslivet. Här måste krafttag till! som utbildningsminister Björklund brukar säga. Hans synpunkter har fått initiativet i den allmänna debatten.

Hur förklarar man denna divergens? Det finns inget enkelt svar. Det finns däremot frågor, framför allt en: Alla har en personlig relation till skolan genom sin barn- och ungdom och genom sina egna barn. Det finns ingen del av arbetslivet som på det sättet är en gemensam erfarenhet för alla. Det är någonstans där, i den enkla iakttagelsen, som ett forskningsprogram skulle kunna ta sin utgångspunkt.