Naturen som symbol för den goda barndomen

Idén om den goda naturen och att barn och natur hör samman är en internationell företeelse, men det finns mycket som talar för att detta synsätt är särskilt framträdande i Norden. Det är svårt att peka på orsakerna, men vi kan konstatera att Norden via konstnärer och författare som Ellen Key, Carl Larsson och Elsa Beskow presenterade ett fritt barnliv nära naturen och att detta hade ett stort inflytande och blev sinnebilden för det goda livet.

Ellen Key uttryckte tydligt att uppfostran skulle utformas så att den lät naturen bestämma. Naturen var motsatsen till kulturen — naturen stod för det okonstlade och därför eftersträvansvärda. Den närhet till bondesamhället som utgjorde en förutsättning för Ellen Keys pedagogik skapade tillsammans med årstidernas växlingar, som är så tydliga i Norden, grunden för synsättet att barn och natur är sammankopplade. Bland annat har den norska antropologen Marianne Gullestad visat hur vi i Norden ser naturen som det goda och hur vi poängterar vikten av att barnen får en nära relation till naturmiljön.

Tupplur, gåshud och persikohy

Naturmetaforerna visar på spänningsfältet mellan natur och människa och de visar också att det är från naturen vi ofta hämtar våra referenser. För att markera avstånd till en idyll vi ser som falsk kan vi säga att "idyllen bräker" och därigenom använda fårets läte som en beteckning för något som utstrålar dumhet. Kulturjournalisten Johannes Ekman pekar på hur våra ortsnamn och efternamn ofta har en anknytning till naturfenomen. Han uttrycker det poetiskt som att "i telefonkataloger och i ortsnamn susar skogarna".

Vi kan konstatera att naturen har getts en symbolisk betydelse och att den under perioder har stått för ursprunglighet och autenticitet. Jag tror att det är här vi har nyckeln till den starka känsla för naturen som många av oss bär på. Även om naturkänslan ofta sentimentaliseras finns det en underliggande respekt för livets förutsättning. Jag tror också att detta är anledningen till att barn och natur kopplas samman. Barndomen är allas vår historia och vårt ursprung och barn uppfattas ofta som mer naturliga och oförstörda än vuxna. Barn ses som fulla av liv och i den meningen nära knutna till naturen. På samma sätt som känslan för naturen ofta kan få drag av nostalgi, kan känslan för barn få det.

Barn ses som oskuldsfulla. Vi vill att barn ska vara goda och realisera den dröm om fullkomlighet som vi alla när. Barnet framställs i kontrast till den vuxne och blir bärare både av det som är åtråvärt och av det som är oönskat. Barnet är okontrollerat, irrationellt och oberäkneligt, men också spontant, intuitivt och med en egen logik. Barndomen blir symbolen för en förlorad kontinent och ett naturtillstånd. Det kan rubriceras som en romantisk bild av barnet och det är också från romantiken som vår naturkänsla emanerar. När man vill söka rötterna till kopplingen mellan barnet och naturen hamnar man alltså i den romantiska idétraditionen inom filosofi, konst och litteratur.

Barnet symboliserar det goda

Det som intresserar Plotz är inte reella barns levnadsvillkor under denna tid, utan den fixering av barnet som går att utläsa i poeternas texter. På samma sätt som 1800-talet innebar en kolonisering och ett intresse för främmande kontinenter och folkslag blev barndomen en epok att utforska och kolonisera. Barn blev det okända, det blev singularis och knutet till ett slags förlorat paradis. I denna singulariets diskurs finns det många vuxna men bara ett barn. Barnet essentialiseras och knyts samtidigt till naturen som en "breathing image of Nature". Barnet blir både sinnebilden för naturens lagbundenhet och för den gröna världen.

Denna anknytning till naturen gör att barnet förkroppsligar arternas historia, men också ett slags idealt naturtillstånd. Barnet är befriat från kulturens inflytande. Det är som en följd av denna diskurs som Plotz förklarar att barn och natur blev framträdande. Med natur menas dock inte den vilda naturen utan snarare trädgården. Den tyske pedagogen Friedrich Fröbels (1782—1852) begrepp kindergarten och den kända trädgårdsarkitekten Gertrude Jekyll lyfts fram som exempel. Barnet, den främmande kontinenten som ska koloniseras, blir förbundet med en natur som är kultiverad, det vill säga trädgården. Barnet blir idealet för den kreative vuxne. Plotz pekar på en motsägelsefullhet i bilden av barnet som naturlig och fri från sociala sammanhang samtidigt som barnet har en uppgift gentemot den vuxne. Barndomens kallelse är att visa den vuxne hur allt hör samman. Barnet symboliserar det goda och det mäktiga.

Allt växer och förändras

Det nordiska sättet att koppla samman barn och natur är helt annorlunda. I den svenska barnbokstraditionen, företrädd av Elsa Beskow och Astrid Lindgren, finns hela tiden förändringen inbyggd. Allt växer och förändras. Träden blommar och sätter frö som blir till frukter vilka slutligen faller av och kanske äts upp eller multnar. Naturen blir den starka markeringen av förändring och återfödelse. Skogen är platsen för många av deras berättelser och en plats där inte bara naturen genomgår förändringar utan också barnen genom att de får del av viktiga kunskaper och invigs i uppgiften att vara människa. Skogen träder fram som en viktigare arena förbunden med det vilda, det milsvida och det farliga, men här placeras också det vackra — det som gör att livskänslan
stegras.

I Beskows skog står växandet och fruktbarheten i fokus, inte tidlösheten. Lindgrens skog är även den levande, men här finns också hotet mot naturen och ett starkt etiskt budskap, nämligen att människan har att värna det levande. Barnen är hos båda författarna växande, precis som naturen. De är inte fångna i en tidlöshet utan medlemmar i en gemenskap där de har uppgifter.

Det är denna syn på naturen som återfinns inom förskoletraditionen och som visar sig i de studier vi har gjort inom projektet "Naturen som symbol för den goda barndomen" och även i studier i de andra nordiska länderna. Dagens barndom levs i stor utsträckning på institutioner som skola, förskola och fritidshem. Då föräldrar förvärvsarbetar krävs tillsyn utanför familjen. Det har diskuterats som ett uttryck för en institutionaliserad barndom, men idén om naturen som det viktiga sammanhanget för barn finns kvar.

När pedagoger under det sena 1900-talet och tidiga 2000-talet utvecklar förskolor och skolor med en utomhusprofil, kan det ses som en protest mot barndomens institutionalisering och en önskan om en återgång till utomhuslekar. Det kan också tolkas som en vilja att göra barnen bekanta med skogen som lekplats till skillnad från inomhusmiljön eller den avgränsade lekplatsen som kommunen iordningställt. Det är alltså möjligt att uppfatta förskolor med en utomhusprofil som uttryck för en kritik av den traditionella institutionen och en möjlighet att erbjuda en "friare" barndom utomhus. Trots att de är institutioner öppnar de rummet och tar med barnen ut i skogen och det icke-avgränsade rummet. Men även i förskolor utan tydlig naturprofil finns denna starka tro på naturen som den goda platsen för lekar och fostran. Synsättet är alltså inte enbart kopplat till en speciell pedagogik, utan genomsyrar hela förskoletraditionen så som den utvecklats i Norden.