Vad är god vetenskap?

Ändå har alla akademiska discipliner det gemensamt att de befinner sig inom ramarna för universitetssystemet och sorterar under den värderande beteckningen vetenskap. Detta blir påtagligt på svenska, eftersom det svenska språket inte knutit denna beteckning närmare vissa typer av discipliner, till skillnad från det engelska ordet "science".

Eftersom beteckningen vetenskap i så många sammanhang har en så stark värdeladdning, och ändå används om så olika verksamheter, uppstår ofta diskussioner kring vad vetenskap är, kan och bör vara. Ett sådant exempel är den debatt som fördes här i Tvärsnitt för ett drygt år sedan, om skillnaderna mellan humaniora och naturvetenskap. Då var det som så ofta en humanist (filosofen Rögnvaldur Ingthorsson) och en naturvetare (biologen och ekologen Torbjörn Fagerström) som formulerade sina perspektiv på vad som skiljer naturvetenskap från humaniora. Sådana debatter har att göra med att de olika disciplinerna, stora skillnader till trots, samexisterar inom ramarna för samma vetenskapliga organisation. Både forskare, politiker och andra makthavare eller intressenter tvingas därför hantera ämnenas olikheter på en rad arenor där gemensamma förutsättningar bör råda för alla vetenskaper. Det kan också leda till politiska ambitioner att sammanjämka förutsättningarna för kvalitetssäkring och medelstilldelning. Ett exempel kan vara det politiskt motiverade projektet European Reference Index for the Humanities inom ramarna för European Science Foundation. Indexeringen är avsedd som ett instrument för att mäta produktivitet och kvalitet i termer av publicering i särskilt erkända eller sanktionerade kanaler inom ett område som inte på egen hand utvecklat ett sådant instrument. Mallen kommer från medicinska och naturvetenskapliga fält, där sådana principer redan etablerats utan externa makthavares uttalade medverkan, och projektet har föranlett protester från humanistiska forskare.

Särskilda krav på material och metod

Därför var det en spännande utmaning att föra samman tre ämnen, som vart och ett representerar så skilda vetenskapsområden som samhälls-, natur- och humanistiska vetenskaper. De tre discipliner jag studerat är statsvetenskap, litteraturvetenskap och fysik. Min undersökning avser att ge en bild av dessa tre forskningsgemenskapers samsyn kring den egna verksamhetens mål och villkor. Dessa bilder av vetenskap har också relaterats till externa uppdragsgivares mål och ambitioner, så som de kommit till uttryck i regleringen av universitetens verksamhet och förvaltning.

Ambitionen att jämföra så olika discipliner ställde särskilda krav på material och metod. Det behövdes en arena där de olika ämnenas representanter förde likvärdiga resonemang om sitt ämnes forsknings- och vetenskapsideal. Här föll valet på beskrivningar av god (och i förekommande fall dålig) forskning i sakkunnigutlåtanden till tjänstetillsättningar. I dessa befordringsärenden har den svenska universitetsförvaltningen tvingat upp alla akademiska discipliners företrädare på samma arena för kvalitetsbedömning. Villkoren för dessa bedömningsuppdrag har varit likvärdiga över alla fakultets- och ämnesgränser. De har till exempel alltid varit offentliga handlingar, och deras syfte har varit att ge vägledning till beslutsfattare för att välja ut den bästa kandidaten till en akademisk lärartjänst. Det innebär att utlåtandena inte uteslutande varit avsedda för det egna ämnets forskare. De har fyllt en funktion i universitetsadministrationen som krävt att de skrivits på ett sätt som gjort dem tillgängliga för en bredare publik — från början för forskare inom andra ämnen.

Dessa sakkunnigutlåtanden behövde också analyseras på ett likvärdigt sätt med hänsyn till de tre ämnena. Jag har valt att identifiera en rad "aspekter" såsom problem, teori, material eller objekt, metod, resultat, författande, helhetsbedömningar av arbeten och forskaren själv. Sedan bygger både ämnesanalyser och jämförelser på hur dessa aspekter används eller inte används i de olika ämnenas utlåtanden. Denna strikta tematik har kompletterats med ytterligare faktorer, till exempel i vilka avseenden ämnesexperterna hänvisar till en utomakademisk publik eller till ett internationellt forskarsamfund. Undersökningen av såväl universitetsregleringar som sakkunnigmaterial antyder också utvecklingen av universitetens roll och funktion, forskarnas och lärarnas syn på sin roll och anpassning till yttre krav samt sakkunnigfunktionens förändringar under den studerade perioden.

Förändrad definition av relevanta meriter

Förändringarna hänger samman med den allmänna utvecklingen inom systemet för högre utbildning. Fram till 1900-talets mitt utgjorde detta en liten utbildningsinstitution med få tjänster som utbildade en mindre del av befolkningen för intellektuella yrken. Under seklets andra hälft växte det till ett modernt massuniversitet som skulle utbilda allt fler. Samtidigt integrerades universiteten i ett politiskt samhällsbyggnadsprojekt, och forskningen såväl som utbildningen skulle på ett tydligt sätt tillgodose det omgivande samhällets behov.

Den högre utbildningens utbyggnad ändrade också radikalt förutsättningarna för verksamheten inom var och en av de tre studerade disciplinerna. Antalet tjänster, utbildningar och specialiseringar ökade enormt under 1900-talets andra hälft. Varje ämnesmiljö blev därmed allt mer differentierad, och även specialiserade tjänster dök upp inom samtliga ämnen. Denna utveckling hade redan startat inom fysiken på 1950-talet, och hade också gått betydligt längre än inom statsvetenskap eller litteraturforskning vid seklets slut. Inom framför allt statsvetenskap och litteraturämnet innebar förändringarna och den nya förståelsen av vetenskapens uppdrag också en innehållslig förskjutning till en mer samtidsinriktad objektssfär.

En metoddriven ämnesutveckling

Resonemangen visar att teoretiska verktyg med tiden kom att uppfattas som aktiva delar av forskningsarbetet. Det förstår jag som en effekt av att det växande forskarsamfundet skapade utrymme för en mer differentierad verksamhet. I en homogen forskningsmiljö kan alla använda samma teoretiska överväganden på samma sätt, utan att det behöver vara tydligt eller synligt för alla inblandade, men när allt fler olika problem studeras utifrån olika principer (även teoretiskt) är det rimligt att denna aspekt blir mer synlig.

En skillnad kan också noteras när det gäller de statsvetenskapliga sakkunnigas beskrivningar av forskningsresultat. I den tidigare perioden var mer slutgiltiga och absoluta beteckningar på kunskapen vanliga, såsom "fakta" och "bevis", medan anspråken skruvades ner till den senare. Statsvetarna anknöt dock inte i någon period till externa aktörer vid värderingen av resultat. Ur en utomvetenskaplig kontext hämtades intressanta forskningsproblem, som sedan löstes för att föra forskningen framåt.

Litteraturämnets sakkunnigmaterial visar en disciplin som ger sitt forskningsmaterial stor plats. Det kan knytas till en traditionsförvaltande ämnesidentitet hos en disciplin som tillkommit för att värna en svensk nationell identitet genom att förvalta och förmedla nationallitteraturen. Inriktningar bestämdes ofta genom litterära objekt. Metoder och problemställningar bedömdes utifrån hur väl de speglade materialet. Det var också en viktig merit att införa ny litteratur i forskningen, även om denna under den tidigare perioden måste vara av rätt slag. Till den senare perioden växte disciplinens litteraturbegrepp. Utvidgningen synes ha skett i samklang med både externa intressenters behov och den stora tillväxten av universitetens verksamhet. Den kan också förklara det ökade utrymmet som kom att beredas teoretiska perspektiv. Medan de äldre utlåtandena bara sällan kommenterar sådana, visar resonemangen i det senare materialet (liksom när det gäller statsvetenskapen ovan) att teoretiska verktyg kommit att ses som en aktiv del i kunskapsprocessen. På samma sätt som inom statsvetenskapen förändrades också experternas ordval för att beskriva den nya kunskapen. Definitiva formuleringar försvann till förmån för mjukare beteckningar. När innehållet värderades var det ofta utifrån experternas egna åsikter om materialet, och resultat beskrevs som viktigt snarare för forskningen än för externa aktörer. Däremot var det viktigt att skriva för en bredare allmänhet, på ett tillgängligt språk och i allmänna kanaler.

"Den moderna fysiken"

Utifrån dessa resultat kan man ana en förändring i en övergripande vetenskapsfilosofisk hållning. Samtliga ämnens experter tycks överge bilden av ett absolut sanningsbegrepp som vetenskapen närmar sig allt mer. Istället beskrivs kunskapsprocessen som en ständigt fortgående process, där olika fenomen kan kräva en diversifierad vetenskap och den kunskap som visar sig fungera i tekniskt eller förklarande avseende blir giltig. På samma sätt antyder analysen att differentieringen leder till ett allt mer kollektivt perspektiv på forskning. Inom fält där objekt och problem är tillgängliga för forskare på samma villkor världen över, blir även forskarkollektivet internationaliserat. Det gör också att de högsta akademiska lärartjänsterna går från att vara hederstitlar till att bli centrala verksamhetsledande funktioner.