intervju:

"Det bor två själar i ryssens bröst"

— Jag brukar säga att det bor två själar i ryssens bröst: driften att foga sig är den ena, längtan efter rättfärdighet är den andra. Men det finns inget som talar för att demokrati skulle vara en omöjlighet i just Ryssland. Tvärtom. Jag tror att ryssarna börjar vakna upp och se till sina verkliga intressen, säger Disa Håstad.

Bordskavaljer väckte ryskt intresse

— "Om jag var ung skulle jag läsa ett språk som inte alla andra läser", sade han. Jag hade tidigare läst de ryska klassikerna, bland annat Tolstojs Krig och fred, och genom litteraturen blivit nyfiken på det stora landet nära oss. Dessutom hade jag en kusin, matematikprofessorn Lars Inge Hedberg, som läste ryska och som inspirerade mig att följa med på en resa med svenska och amerikanska akademiker till Leningrad och Moskva över nyåret 1961.

I samband med studier i statsvetenskap tillbringade Disa Håstad ett år i Israel för att skriva en uppsats om de religiösa partierna i landet. Där träffade hon många emigranter från Östeuropa, bland annat sovjetiska judar, varpå intresset för Sovjetunionen kom att växa sig ännu starkare.

— En stor del av attraktionen låg i att lyssna till deras intellektuella "testuggande". Jag var inne i vänstersvängen på den tiden och grubblade mycket över olika politiska system. Kanske var det ett slags revolt mot min borgerliga uppväxt. Samtidigt anade jag att det fanns en större politisk orättvisa än jag förmådde förstå. I Sverige ansåg många att kommunismen var ett fullgott skäl att hoppa av från Sovjetunionen. Jag ville veta mer. Vad är det som gör att du får en viss övertygelse? Varför väljer man att lämna sitt hemland?

Ville skildra vardagen

— Mycket av den journalistiska rapporteringen på 1970-talet gick ut på att avslöja brister i kommunismen. Varför kunde man inte bara rapportera som det var? Jag ville skriva om enkla saker, som hur folk levde och vad de läste, säger hon.

Och så blev det. Under Olof Lagercrantz tid som chefredaktör skrev hon bland annat en artikelserie om ryska författare — om varför det fanns så få kvinnliga skribenter och om självtukten, som hon kallar det, det vill säga hur författare uteslöt varandra ur författarförbundet, som i fallen med nobelpristagarna Boris Pasternak och Alexander Solzjenitsyn.

Sedermera rapporterade hon också från skolor och kollektivlägenheter, arbetsplatser och rättssalar. Att dottern Elsa (vars far är den brittiske dramatikern Arnold Wesker) gick i rysk skola gjorde det lättare att komma in i vardagssamhället, förklarar Disa Håstad.
— Som korrespondent i Moskva blev jag hopföst med andra "kapitalistiska journalister". Vi bodde i ett utländskt getto med korrespondenter, diplomater och handelsmän. Vi hade särskilda nummer på bilarna och vi var tvungna att ha tillstånd så fort vi skulle åka till andra städer. Tack vare att Elsa hade ryska kamrater och blev bjuden på barnkalas fick jag en naturlig kontakt med ryska familjer. Jag kände också många författare, filmare och konst-närer.

En kompensatorisk fas

— Michail Gorbatjov var en praktisk idealist som inte bara dömde utan verkligen ville genomföra förändringar. Det märktes en enorm skillnad på människor efter perestrojka. Plötsligt var ingen rädd längre. Tidigare hade man bara pratat med sina vänner. När jag 1987 besökte filmfestivalen i Moskva stod folk i kö för att köpa vanliga dagstidningar. Det var en fantastisk syn — en klarspråkets revolution. Nu fick man skriva som det var. Alla ord återfick sin verkliga betydelse. Först då förstod jag hur förnedrade människor hade känt sig och hur rädda de hade varit.

Gorbatjoveran slutade som bekant med Sovjetunionens upplösning 1991. President Boris Jeltsin fortsatte att utveckla landet i demokratisk riktning. Samtidigt var Ryssland under hans tid ett land i kris, både ekonomiskt och inrikespolitiskt. De berusande framträdandena i tv-rutan gjorde inte saken bättre. Många tappade till slut respekten för honom.

1990-talets självrannsakelseprocess har nu övergått i "en kompensatorisk fas", som Disa Håstad uttrycker det, där Ryssland försöker återställa den politiska och ekonomiska balansen. Vladimir Putin kritiserades visserligen för att underminera demokratin, men hans sätt att rasa mot Väst väckte något i medborgarnas sargade hjärtan, menar hon. Ryssarna är trötta på pekpinnar från omvärlden.

— Putin har gett folket en känsla av nationell stolthet. Samtidigt har han satt stopp för det inrikespolitiska kaos som tidigare rådde i landet och att ekonomin gick upp, tack vare höjda oljepriser, ses som hans förtjänst, säger Disa Håstad.

Internationell kongress

— Ryssland måste genomföra ekonomiska reformer om landet ska komma på fötter igen. Visst, man kan inte tro att man är en banan om man bor i en gurka — ryssarna bor där de bor och har det de har — men de borde allvarligt fundera på vad de ska leva av i framtiden. Ryssland är oerhört beroende av råvaruexporten och när råvarupriserna sjunker får det direkta konsekvenser för landets ekonomi. Samtidigt ser ryssarna hur grannlandet Kina äter sig in överallt och ökar sin tillväxt.

Den 26—31 juli nästa år hålls en stor världskongress i Stockholm kring slaviska och östeuropeiska studier, till vilken över 1 500 forskare redan anmält framträdanden. Disa Håstad är koordinator för evenemanget. Det blir den åttonde sammankomsten i en serie kongresser som har pågått sedan 1970-talet och som nu äger rum vart femte år. 2010 års kongress kommer att handla om de tidigare kommunistländernas roll och situation i Europa. Kongressen kommer också att uppmärksamma att det är 25 år sedan Michail Gorbatjov inledde sin perestrojka (nydaning) och har därför bjudit in honom som talare.

— Jag tror att vi kommer att få uppleva verklig demokrati i Ryssland, men det blir nog först med nästa generation, säger Disa Håstad.

Helena Bornholm