Krönika: Struntprat som förspel ska inte föraktas

Småpratet kan vara en väg in till något viktigt; det behöver alltså inte alltid vara uttryck för att vi går på tomgång. Om man börjar småprata med någon kan man snabbt få information om hans eller hennes attityd, grad av humor, sinnesstämning, personlighet och språkkunskaper. Med struntprat kan man kolla läget. Man läser av reaktionerna — här kan finnas en öppning, här lyser en varningslampa. Sedan kan man ta små steg bort från småpratet och komma in på intressantare och viktigare ämnen — om det nu är det man vill. Att prata strunt för att förstå den andre kan vara viktigt. Men vi kan också behöva struntprata för att få fatt i våra egna tankar.

Jag är övertygad om att vi människor inte går omkring och bär på massa klara argument, genomtänkta uppfattningar eller tydliga värderingar som vi genast på uppmaning kan klä i ord och framföra. I stället måste vi ofta börja med att prata strunt, gå runt ämnet och försöka hitta något att säga som någon annan kan svara på. Har vi tur så pratar vi oss gemensamt fram till uppfattningar och kunskaper som vi inte visste att vi hade förrän vi pratat strunt en stund.

Vi talar inte sällan för att skaffa oss åsikter, synpunkter och fakta, inte bara för att leverera redan färdigtänkta sådana. Genom ett lättsamt samtal kan man testköra nya modeller av uppfattningar, höra hur de låter, lyssna till hur de tas emot, komma fram till något nytt tillsammans. Testkörningar havererar ibland. Men ibland kan de föra ut oss på nya vägar och visa att vi faktiskt klarar oss galant på dem.

Det är naturligtvis inte bara Jan Myrdal som uppfattar struntprat och småprat som onödigt åsikts- och insiktslöst babbel. Jag tror att det beror på att många just har en vanlig och, som jag tycker, felaktig bild av att vi människor alltid går omkring med en massa fakta, kunskaper och åsikter som vi distinkt och lätt kan sätta ord på när vi pratar med andra. Det är möjligt att den sortens människor finns. Men handen på hjärtat: har inte också du under ett vanligt samtal till din förvåning hört dig säga något som du inte visste att du visste? Eller svänga till en formulering som överraskande nog lät riktigt bra?

På sätt och vis är det Jan Myrdals fel att jag har skrivit en bok till struntpratets och småpratets lov. Så här skriver han i En illojal europées bekännelser:

"Jag hatar dessa dagar när jag är skyldig att umgås med människor, idka umgänge, utan kontakt, utan att få något förnuftigt sagt eller gjort. Detta att sitta vid ett bord och gemensamhetstugga och surra med rösten."

Jag blev provocerad. Jag tycker att det som Jan Myrdal föraktfullt kallar gemensamhetstuggandet och röstsurrandet, det vill säga lättviktigt småprat runt matbordet eller grannars prat om ditt och datt, kan vara viktigt. Vardagslivets oreflekterade språkrutiner väcker inte bara min nyfikenhet. Samtalsforskare världen över har visat att vår vardag är full av väsentligheter.

För några år sedan skulle jag hälsa på en gammal vän. Jag fick veta att hon åldrats raskt och ansågs senil. Det var därför med oro jag närmade mig hennes hus. Men så kom hon gående mot mig, log sitt karaktäristiska leende, uttryckte sin förtjusning över att se mig, bad mig sitta ner på verandan, lade sin hand över min, tittade vänligt på mig och bad mig berätta allt som hänt mig sedan sist vi sågs. När jag börjat berätta visade hon starkt intresse genom nickningar och små ljud av instämmanden. Jag undrade hur någon kunde tycka att hon var senil!

Men så hände det som gjorde att jag inte längre undrade. Hon reste sig plötsligt, gick några steg, kom tillbaka. Och hela den just utspelade välkomstceremonin började om. Jag fick återigen höra hur välkommen jag var. Jag fick återigen känna den vänliga strykningen över handen och möta hennes snälla ögon som tycktes koncentrerade just på mig. Jag insåg nu att det som fanns kvar hos den människointresserade gamla damen bara var hennes rutiner, hennes förmåga att med engagerat småprat och vänliga gester få människor i sin närhet att känna sig uppmärksammade och ihågkomna.

Ett av människans grundläggande drag är förmågan att skapa relationer. Den förmågan är den första vi tillägnar oss som nyfödda barn. Den kan också vara vår allra sista. Långt efter det att logiska strukturer fallit i bitar och kaos uppstått i minnets kartotek kan människan bevara hela det språkliga systemet för samspel, samvaro och struntprat. Min gamla vän förmådde in i det sista att med ord och tonfall skapa en stämning av välvilja och närhet. Men hon visste inte vem jag var.

En präst med stor erfarenhet av att följa människor under deras sista tid i livet berättade att många tycker bäst om att höra sina nära prata med varandra om vardagliga saker. Hur det går för barnen i skolan, om äppelträdet givit mycket frukt i höst, om den nya vägen äntligen har blivit färdig. Inte världshändelser, inte livsfilosofi. Bara det som kanske gör att den döende kan känna sig ännu vara en del av den vardagliga livsströmmen. Det finns de som gärna talar om de eviga frågorna vid livets slut, men för andra räcker det med att bara prata strunt.

Både relationsstrunt och tröststrunt har en renodlat social funktion. Det vill få de samtalande att känna sig som medmänniskor. Men struntprat har också en sonderande funktion.
Struntprat som förspel ska inte föraktas. En utrikeskorrespondent berättar om när han fick klart för sig småpratets betydelse. Han skulle intervjua en viktig europeisk minister.

Viveka Adelswärd,
professor emerita i kommunikation,
Linköpings universitet