ledare:

Från Kondratief till Hammurabi

Det fanns goda skäl till strömkantringen i mina forskningsintressen. Ett av skälen var att en doktorandkamrat effektivt hade smulat sönder tesen om självgenererande långa vågor i ekonomin. Ett annat skäl var att mitt intresse för mänskligt tänkande hade börjat återväckas i den takt som jag gradvis avlägsnat mig från en alltför enkel materialism. Det ena gav det andra och snart fann jag mig inbegripen i ingående studier av handskrivna religiösa självbiografier från 1700-talets herrnhutare.

Från herrnhutarna gick vägen till upplysningens inverkan på hantverkare i Sverige, bland annat via studier av bokinnehav i bouppteckningar, och därefter via studier av kärlek och sexualitet till självmordets historia, brottslighet och så vidare. Jag förutsåg det ena skiftet i mina intressen lika lite som det andra. Böcker som under en viss period på sin höjd väckt ett förstrött intresse, och mest hade tjänat som ett slags trivsam kuliss i bibliotekets hyllor, kunde i nästa period vara just dem som fångade hela min uppmärksamhet.

Med tiden återvände jag till mina intressen från 1970-talet, till mina mer materialistiska banor liksom till studiet av riktigt långa förlopp. Men nu skedde det mot bakgrund av en orientering mot kulturellt evolutionära processer och därför på ett annat sätt än förr. Detta har i sin tur lett till studier av lagarnas långa historia. Att jag från Kondratief med tiden på krokiga vägar skulle ledas ända till Hammurabi av Babylon var förstås inte heller något jag hade förutsett. Däremot har jag inga svårigheter att i efterhand se tydliga linjer och gemensamma nämnare i det som ytligt sett ser ut som ett hoppande hit och dit.

Troligen delar jag svårigheten att förutse de egna framtida forskningsvägarna med flertalet forskare. Men om det nu är så här svårt för en enskild forskare att predicera vad han själv ska komma att hålla på med, hur svårt är det då inte att göra träffsäkra förutsägelser av vad en hel kår av forskare kommer att ägna sin möda åt?

Ändå är det just det som är temat både för det här numret av Tvärsnitt och för det kvartalsseminarium vi organiserar i samband med utgivningen. Att skåda långt bakåt kan vara värdefullt för att underlätta sådana förutsägelser. Och att försöka sig på en diskussion av de frågor som human- och samhällsvetare särskilt och tillsammans borde ägna sig mer åt framöver, skulle kunna bereda väg för lite mer av samarbete och lite mindre av sådana enslingsarbeten som i så hög grad präglat åtminstone min generation av forskare, särskilt inom humaniora. Men det är värdefullt bara så länge solitären fortsätter att ha en erkänd plats i systemet, och bara så länge man inser att mycket av framtidens forskningsfrågor förblir omöjliga att förutse — för kåren likaväl som för den enskilde forskaren.

Arne Jarrick
Ansvarig utgivare Tvärsnitt
Huvudsekreterare vid ämnesrådet för humanioraoch samhällsvetenskap, Vetenskapsrådet