Porträtt:

Vetenskapsman i humanioras tjänst

— Jag var visserligen intresserad av litteraturhistoria, men när jag höll på med Hjalmar Söderberg var det tre studenter till som höll på med samma författare. Andra studenter trängdes om Strindberg. Idag är jag glad att jag följde idéhistorikern Gunnar Erikssons råd och bytte inriktning. Inom lärdomshistoria fick jag ha ett helt århundrade för mig själv. Det var alltså en slump att jag kom in på ämnet, men i långa loppet passade det mig. Linné och Celsius kändes som konkret historia jämfört med litteraturen.

Professur i vetenskapshistoria

— Jag var den förste i släkten som tog en akademisk examen, och den tredje i byn. De andra två är min barndomsvän P.O. Enquist och Karl-Erik Fahlgren som så småningom blev skoldirektör i Uppsala, berättar han.

Efter några år som docent vid Uppsala universitet och kulturskribent på Upsala Nya Tidning fick Tore Frängsmyr erbjudande om att bli professor i teknik och social förändring vid Linköpings universitet. 1982 hamnade han återigen i Uppsala, som professor för den nybildade avdelningen för vetenskapshistoria, och tjugo år senare blev han den förste innehavaren av Hans Rausings professur i vetenskapshistoria som tillkommit genom en donation till universitetet.

Tore Frängsmyrs forskning har huvudsakligen handlat om upplysningen och den tidens stora vetenskapsmän, bland andra Carl von Linné och de stora naturvetarna under 1700-talet.

— Fram till 1993 skrev jag allting för hand, berättar han. Jag satt på Carolina Rediviva och där fick man inte ha skrivmaskin. Renskriva fick jag göra hemma på nätterna. Första gången jag använde dator var när jag under 1990-talet skrev på boken Svensk idéhistoria, som tog sju år att färdigställa.

När man väl har vant sig är datorn ett underbart hjälpmedel för en forskare, konstaterar han. Men open access — fritt tillgängliggörande av forskningsresultat — är han tveksam till.

— Du vet, jag är så gammal så för mig är open access att gå till biblioteket och låna böcker, säger han och skrattar, men tillägger sedan:

— Spontant tror jag att det finns en stor fara med detta. Vi har ju sett hur det har förekommit flera fall av fusk där forskare plagierar andras arbeten.

Åren med Tvärsnitt

— Jag fick totalt fria händer både när det gällde innehåll och layout, berättar han.

Tvärsnitt började som ett slags fortsättning på Humanistisk forskning, som i huvudsak hade publicerat ansökningar som fått anslag från hsfr. Från början var tanken att Tvärsnitt skulle bli någonting liknande, men mer levande. Jag gick igenom alla ansökningar som fått anslag och bad utvalda forskare skriva en populärvetenskaplig artikel om projektet. I ett nästa steg började jag testa andra typer av artiklar. Jag kunde höra ett intressant föredrag, eller ett inslag i radio, och få en idé. En viktig målsättning var att ge en bred bild av humanistisk och samhällsvetenskaplig forskning. Men jag försökte jag undvika artiklar av blm-karaktär (Bonniers litterära magasin, red.kom.), typ "bildsymboler i Gullbergs poesi".

Temanummer förekom aldrig, berättar Tore Frängsmyr. Poängen var just mångfald. Han strävade heller aldrig efter debatt. Tidningen kom ut för sällan för detta, påpekar han.

De flesta forskare som blev tillfrågade att skriva i tidningen tackade ja. Efter hand ökade också det spontant inskickade materialet.

Folkbildning var ett viktigt incitament i arbetet med Tvärsnitt.  

— Min vision var att informera om och skapa förståelse för humanistisk, inklusive samhällsvetenskaplig, forskning. Jag ville ge forskarna möjlighet att kliva över ämnes- och fakultetsgränserna. Men Tvärsnitt riktade sig inte minst till personer utanför den akademiska sfären — allmänheten. Därför var det viktigt att skriva populärvetenskapligt.

Humanioras kris

— Fysiken följer i stort sett samma lagar nu som för 100 år sedan, medan humanister och samhällsvetare sysslar med bedömningar av skeenden och situationer. Det är lättare, anser många, att se resultat av forskning inom medicin, naturvetenskap och teknik, som följer fastare kriterier.

Krisen då, existerar det en sådan?

— Jo, vi har en konstant kris, säger han. Den yttre krisen består i ett nyttotänkande hos politiker, och även inom Vetenskapsrådet, där man ställer krav på nytta kopplad till ekonomiska aspekter. Den ekonomiska nyttan är i de flesta fall försumbar när det gäller humaniora, men själv har jag aldrig tvivlat över betydelsen av att vidga människors perspektiv. Humaniora hjälper oss att lära känna människan bättre ur olika synvinklar.

Det finns också en inre kris, fortsätter han.

— Den inre krisen är delvis betingad av den yttre. Humanister känner en ängslan över vad de sysslar med. Det visar sig bland annat genom den teorihysteri som tillkommit sedan 1970-talet och som i grunden är ett uttryck för den oerhörda osäkerheten. Först var det marxismen, sedan Foucault, postmodernism, socialkonstruktivism, och så vidare. Många humanister har svårt att utgå från själva problemet. De börjar forska i fel ände. De fastnar i den teoretiska världen och kommer inte fram till någonting nytt.

Stolliga avhandlingar

— Många av dem har anknytning till populistiska, samhällsvetenskapliga frågeställningar, förklarar han. Ett exempel är den där trumpetforskningen.

Med detta syftar han på det musikvetenskapliga projektet Trumpeten som genussymbol som beviljats en halv miljon kronor av Vetenskapsrådet, vilket genererat många negativa reaktioner på bloggar och debattsidor.

Tore Frängsmyr tycker också att "bekräftelseforskning", som han kallar det, är mycket diskutabelt.

— På 1970-talet talades mycket om olika maktstrukturer: man — kvinna, föräldrar — barn, chef — anställda. Ja, vad hade de väntat sig? Den större hunden bestämmer över den mindre!

Lika tveksam är han till "beställd" forskning där man på kort tid försöker lösa stora frågor i stil med "cancerns gåta".

— Att ge genusforskningen 60 miljoner kronor på ett bräde svär mot allt sunt förnuft, säger han apropå Vetenskapsrådets utlysning "Centers of Gender Excellence" 2006 som gav Uppsala, Umeå och Linköpings universitet 60 miljoner kronor att dela på till genusforskning.

— Jag tycker att genusforskning är viktigt, liksom forskning om till exempel minoriteter, men vad får vi ut av så här stora satsningar? Det är ungefär som att säga att vi ska satsa 60 miljoner kronor på att lösa arbetslöshetens gåta eller på att utforska 1800-talet. Vad vinner vi på det? På 1970-talet satsades mycket pengar på att lösa energifrågan. Inte har vi löst den.

Tore Frängsmyr är en frispråkig man som avskyr fikonspråk och modetermer. "Man ska skriva så enkelt och uttrycksfullt man kan och koncentrera sig på att få fram budskapet", förklarade han när han 2007 tilldelades Disapriset — ett pris inrättat av Uppsala universitet och Studentbokhandeln ab för att främja populärvetenskapligt författarskap. Detta var också hans målsättning när han för 30 år sedan startade Tvärsnitt.

När Tore Frängsmyr slutade som redaktör 1985 hade Tvärsnitt en upplaga på 6 000 exemplar, vilket är dubbelt så mycket som idag. Hur tidningen har utvecklats under de 30 år som gått kan ni läsa om på sidorna 15—23 i detta jubileumsnummer.

HELENA BORNHOLM