Djurskyddstanken —

ett borgerligt påfund?

Starkt vittnesmål

Termen piga och dräng användes inte bara som yrkesbenämning under mitten av 1800-talet, utan även som beteckning på ogifta kvinnor och män. I domboken berättas att hon är bosatt i Babel under Lillvik vilket tyder på att Babel hörde till Lillvik, där mannen som misshandlade var husbonde. Det är rimligt att anta att Babel var ett torp under gården Lillvik. Maja Stina Jönsdotter var rimligtvis en hemmavarande torpardotter. Så här skrev hon i sitt brev:
 
Som Kronolänsman G.F. Wikbom stämt mig, att wittna hur Gustaf Andersson i Lillvik behandlade sina kreatur, får jag hermed afgifva följande.- i slutet på januari förmodligen den 24.- fick jag först se, genom fönstret ur vår stuga, att Gustaf Andersson i Lillvik misshandlade både sina oxar ock stutar, på det sätt, att oxarna wille inte orka upp sitt lass på vägen, utan då begynte han att slå ock skoffa skrika äntligen genom mycket bemödande måste han lassa af, sedan drog oxarna upp sitt lass på wägen. på samma sätt gick det med stutarna, de orkade inte upp sitt lass på wägen de heller, ty det var en snöplogkant, de blev äfven slagna ock skuffade, ock till sist satte han då för oxarna som drog upp lasset. jag gick länge inne i vår stuga, med gråtande ögon och såg hur han misshandlade oxarna- Sedan gick jag ut ock dit- ock då bad jag honom skona sina kreatur- han svarade åt helwete med dig tjäring ty det är mina kreatur, han lofvade mig äfven stryk- om jag inte gick min wäg, hur han behandlade stutarna det såg jag sedan jag var utkommen ock på stellet- andra dagen gick jag dit på stellet, ock det war blod och gödsel, som flere med mig såg- jag hafver icke widare att beretta utan det war ett obermhertigt misshandlande med djuren.

Tack vare att Maja Stina Jönsdotter skrivit ett så detaljerat brev kan vi följa henne där hon inne i stugan hänger vid fönstret och studerar hur Gustaf Andersson behandlar sina djur. I hennes berättelse får vi veta att oxarna först krånglat i snön och inte orkat upp sitt lass på vägen. Bonden har då "äntligen" lastat av vad vi får förmoda var en släde, vilket gjorde att oxarna kom upp. Lasset måste ha varit tungt eftersom avlastningen gjorde skillnad för oxarna. Arrendatorn Lindgren, det första vittnet, säger också att lasset var "temmerligen stort", varför av- och pålastning igen, på vägen, säkerligen tagit tid.

När det var stutarnas tur att ta sig över snöplogskanten började det om, de orkade inte heller upp. Andersson var då tvungen att spänna av stutarna, krångla med den snöiga och isstela selen, troligen i frysgrader, och i stället koppla på oxarna för det andra lasset. Under tiden har han skuffat, slagit och skrikit åt djuren. Allt detta har tagit lång tid men Maja Stina har inte kunnat slita sig. Hon använder ordet "äntligen" då hon berättar att bonden lastat av oxarna för att de skulle orka upp genom snöplogskanten vilket tyder på att förloppet tagit tid och att hon upplevt det som påfrestande att se hur oxarna kämpat och misshandlats. Detta intryck förstärks då hon vidare berättar att hon "gick länge i vår stuga, med gråtande ögon".

Det är lätt att se hur hon hängt vid fönstret, vankat fram och tillbaka och brottats med sin känsla av empati med djuren och vetskapen om att djurplågaren, troligen hennes fars husbonde, inte skulle bli förtjust i en tillsägning. Till slut har hon tagit mod till sig, tagit på sig kläderna och gått ut i snön till Andersson och hans oxar. Pigan Maja Stina har således lagt ner lång tid och stor möda på oxarna och stutarna. Hon övervann sin rädsla och sade åt djurplågaren att upphöra med misshandeln. Denne hade då stått ute i snön under en lång tid, säkerligen svettig i full vinterklädsel, och kämpat med sina djur, brottats med frusna seldon med vinterstela fingrar och slagit och dragit i sina motvilliga oxar och stutar för att få upp dem på vägen. När pigan kom och förebrådde honom blev han förbannad och skrek åt henne att hon skulle dra åt helvete, att det inte var hennes problem och att hon skulle få stryk.

Under domstolsförhandlingarna erkänner Andersson att han slagit sin stut två gånger i huvudet med piskskaftet. Han fälls för att ha visat uppenbar grymhet då han kört med tungt lass och för att ha slagit stuten och får böta 10 riksdaler.

Grannfruarnas nyfikna blickar

I brevet berättar hon att hon ser vad Brita-Cajsa gör om dagarna. Grannfrun upprörs bland annat av att Brita-Cajsa inte går till sina kor förrän klockan elva på förmiddagarna. Därmed säger hon att Brita-Cajsa missar att utfodra, mocka och mjölka på morgonen. Hon skriver också att den mat korna får är råghalm, inte hö. Halm innehåller inte lika höga nivåer av protein, äggvita eller andra näringsämnen som hö gör. Det är därför ett undermåligt foder som inte gavs ensamt till korna under den här perioden utan alltid tillsammans med hö, mjöl, drank (restprodukt vid brännvinsbränning) och så vidare.

Att bara ge halm till sina djur ansåg grannfrun vara skamligt. Vidare berättar hon att det kunde gå dagar innan korna fick ordentlig mat. Under våren 1859, efter snösmältningen, hämtade Brita-Cajsa halm som hon hade förvarat i ett hus utan tak över vintern. Hon lade halmen på vädring eftersom den var blöt och rutten. Denna halm åt djuren fram till sommaren då de blev "resna" vilket är ett östgötsk uttryck för att djuren är mycket magra.

Under sommaren fick Brita-Cajsa tag på lite "renhö" vilket jag tolkat är gräs som växt i diken och vägkanter. Under hösten köpte hon ett mindre lass med "rensfoder" vilket sannolikt är rens efter tröskning. När vintern 1860 kom fanns det återigen bara råghalm att fodra med. En av korna blev den vintern så mager och svag att den inte orkade resa sig. Brita-Cajsa lade då halm under kon och senare på våren blev dem halmen använd som foder.
En annan grannfru, hustrun Anna Lena Bråd skriver också ett brev till rätten angående Brita-Cajsas kor:

Jag Anna Lena Bråd var uti Enkans Brita Katrina Olofs Doters en gång för leden winter ock hiälpte häne at resa hänes ena ko sedan såg jag dem intet förr än långt fram på våren då hvar de ganska magra och dåliga ock hwad dett beträffar med skötseln så hände att dessa kreatur kunde få wara utan föda halfva dagar dett betygar jag men hon före (oläsligt, förf. kom.) att den kona som de reste skulle wara siuk ock en gång hvar hon siuk då fiik intet kreatura någott från den ena äftermiddagen till den andra qwälen.
 
Uppmärksamheten kring änkan Brita-Cajsa Olofsdotter leder till att kronolänsman A. Sjöholm i Skärkinds härad kallade henne till tinget för djurplågeri då hon "genom svält och bristande omvårdnad till otrolig grad utmagrat tvenne henne tillhöriga fäkreatur". Domstolsutslaget tar fasta på att svaranden visat uppenbar grymhet mot sina två kor, att hon låtit dem svälta och inte gett dem nödvändig omvårdnad. Svaranden döms att böta 15 riksdaler.
 

Bondesamhällets djursyn

Enligt historikern Keith Thomas, som skrivit ett standardverk om djursynens utveckling (Människan och naturen, 1988), är det den stadslevande borgerligheten som är innovatörer av djurskyddstanken. Han menar att det var först med denna grupps nya sällskapsdjur och dess distans till de arbetande djuren på landsbygden som man intresserade sig för djurs känslor och tyckte sig ha råd att visa empati med djur:

Den nya känslosamheten kom först till uttryck antingen hos välbeställda stadsmänniskor, som inte hade någonting med jordbrukets processer att göra och som visade en tendens att betrakta djuren mer som sällskapsvarelser än som arbetande enheter, eller hos välutbildade landsortspräster, vars känslor skilde sig från känslorna hos de vanliga människor de hade omkring sig.

Den engelske sociologen Keith Tester instämmer i Thomas idéer om den borgerliga eliten som danare av en ny syn på djur:
 
In England, it was the intellectuals and the urban middle class who first suggested that animals were morally relevant.

Den australiensiske historikern Adrian Franklin anammar också tanken på att avståndet till landsbygdens djur var en förutsättning för djurskyddsidén. Han menar att avståndet sentimentaliserade och gjorde människor känsliga för djurs lidande. Han driver också en tes om att det var nödvändigt för landsbygdens människor att bevaka gränsen mellan människa och djur när de levde tätt inpå varandra. Även Keith Tester har varit inne på samma tanke och han tycker sig se att bönder behandlade djur medvetet grymt och brutalt för att understryka människans dominans och markera gränsen mellan människa och djur;

...aggressive behaviour towards animals was an active way for humans to define themselves as the centre of the universe and the zenith of God´s work.
 
Med avståndet faller, enligt Franklin, nödvändigheten av att upprätthålla skillnaderna. Det leder till att det är i städerna som man är först med att ta avstånd från grym behandling av djur. Men de fall jag studerat inom ramen för mitt avhandlingsarbete visar att landsbygdens människor faktiskt hade en hög empati med djur. Det var juridiskt straffbart och socialt belastande att slå sina djur. Från Lillvik känner vi Maja-Stina Jönsdotters förtvivlan över sin grannes sätt att slå sina oxar. Hennes oro, lidande och förtvivlan lyser än idag igenom i brevet.

Det var även straffbart och socialt belastande att svälta sina djur och de båda grannfruarnas bekymmer om Brita-Cajsas kor lyser lika tydligt igenom i deras brev.

Att landsbygdens människor blev uppfostrade av städernas borgerlighet att känna empati med djur är således en missvisande idé som rivs upp i mötet med bland annat domstolsmaterialet.

Niklas Cserhalmi