Döda djur och vita män

Framställningen av djur i de tidiga naturprogrammen

Måns S. Andersson är zooekolog med bakgrund i evolutionsbiologisk fysiologi- och beteendeforskning. Hans arbete är inriktat på makt, kroppar och djur, representationer av djur och natur samt miljö- och klimatfrågor.  

Nils Dahlbeck introducerade 1959 sitt "naturmagasin" Skog och sjö, men 1961 tog Just nu, senare kallat Korsnäsgården, över genrebeteckningen och skapade en stilbildande programform. I en liten artikel inför seriens premiär (Röster i Radio-TV nr 22, 1961) presenteras serien som "Tv:s nya magasin för jakt, fiske, friluftsliv och naturvård". I och kring det röda torpet Korsnäsgården skulle sportredaktionens Gert Engström, konstnären Harald Wiberg, fiskerikonsulenten Arne Andersson, jägarförbundets "filmare" Anders Erik Malm och framför allt programledaren, radiomannen och naturkännaren Nils Linnman, göra sig till några av våra första tv-kändisar — "Korsnäsgänget".

Just nu initierades alltså som ett magasin för i huvudsak jakt och fiske, vilket för en nutida tittare känns ovant att se som huvudingredienser i ett naturmagasin. I dagens tv finns nämligen en strikt uppdelning vad gäller dödande av djur; sådant hör inte hemma i naturmagasin utan i speciella programserier som exempelvis 1990-talets Grabbarna på Fagerhult med Jan Guillou, Leif GW Persson och Pär Lorentzon. Därför känns äldre naturmagasin motsägelsefulla då man i ett och samma program kan få lära sig fakta om slagugglan och se underbart söta bilder på fågelns duniga ungar, filmade av en ung Jan Lindblad, för att i nästa reportage få se en jägare skjuta ner en tjäder ur ett träd.

Att 1960-talets naturmagasin skildrar både levande och döda(de) djur beror på att detta decennium utgör en brytpunkt i SVT:s bilder av djur som å ena sidan en naturresurs för människan att bruka efter eget ansvarsfullt gottfinnande och å andra sidan djur som del av en natur som bör tas om hand och vårdas. Bruket av djur är dock villkorat — det ska främst utövas av vita, lagom välutbildade, män.
 

Kameran som "vapen"

Den amerikanska biologen och vetenskapshistorikern Donna Haraway pekar bland annat på det nära sambandet mellan kameran och geväret som måste ses i relation till det hon kallar "the Teddy Bear Patriarchy". Hon analyserar hur (natur)vetenskap, imperialism, maskulinitet och jakt — både med kamera och gevär — hänger ihop. Haraway menar att "Teddybjörnspatriarkatet" vilar på ett fundament bestående av vita män (och några kvinnor) som med hjälp av gevär och kameror bemästrar naturen och då särskilt den afrikanska naturen. Den här typen av patriarkat inbegriper även ett förtryck av Afrikas mänskliga invånare av båda könen. Både kameran och geväret är lika viktiga vapen i detta erövringskrig. Att lyckas filma vilda djur framhålls av filmarna själva som en djärvare och modigare handling än att skjuta dem. Men det finns ett förbehåll: Vilken man som helst kan inte döda djur, det måste vara en moraliskt ren man som håller i geväret. Han får inte skjuta för egen vinnings skull, utan måste göra det med ett högre moraliskt syfte. För "Teddybjörnspatriarkatet" är detta högre syfte vetenskapen. De döda djuren forslades nämligen hem till civilisationen för att artbestämmas, mätas, vägas och dissekeras och för att så småningom hamna i konserverat skick på museum.

Kombinationen av jakt, vita män och vetenskap finns även i 1960-talets svenska naturmagasin. Men här handlar det inte om att lägga under sig en främmande kontinent utan att förklara och förstå naturen samtidigt som man utnyttjar eller brukar den genom jakt.  I 1960-talets Just nu finns en syn på djur som både jaktbyte och byte för kameran. Det är även slående hur den ansvarsfulle, moraliskt högtstående jägaren fortfarande — ett halvt sekel efter Roosevelt in Africa — har en funktion i de tidiga naturmagasinen. I Just nu poängteras gång på gång att endast den som är en ansvarstagande och välutbildad skytt får skjuta — man får inte skjuta bara för att det är roligt.

I naturmagasinet handlar det dock inte om att döda i vetenskapens namn.  Jakten legitimeras istället med det närbesläktade begreppet "viltvård", eller som en ledare för en jaktutbildning i form av en tävling uttrycker det i ett avsnitt av Just nu den 24 augusti 1962: "Meningen är inte att skapa fler jägare, utan goda jägare, viltvårdare."

Men att alla jägare ännu inte accepterat viltvårdsdiskursen avslöjas i en diskussion om jakt lite längre fram i programmet där Anders Erik Malm utbrister att det "är dumt att skylla på viltvård för att få jaga. Jägaren jagar för att han tycker det är roligt." Uttalandet förbigås dock med tystnad och Nils Linnman återställer snabbt ordningen genom att ta upp den branta ökningen av älgstammen som argument för att det är nödvändigt att "hålla nere viltstammen". Djur ses alltså som resurser i paritet med exempelvis skog — resurser som inte har ett värde i sig utan främst i relation till människan.

En maskulin zon

Bland de genuskodade sysslor som männen i Just nu ägnar sig åt är jakten den allra mest privilegierade. Jakt har en lång historia som identitets- och gemensamhetsskapande maskulin aktivitet. Den norska geografen Linda Bye konstaterar att manliga jägare skyddar den maskulina zon som jakten utgör och försöker distansera sig från alla former av feminint inflytande. Kvinnor är välkomna i jaktsammanhang så länge de anpassar sig till de regler som är satta av män och så länge de inte hotar den manliga gemenskapen, menar hon.

Inte enbart jakten utan även köttet är en genusmarkerad symbol. Kött var länge en bristvara i de lägre klasserna och fanns det kött så var det männen i huset som först fick äta det, medan kvinnor och barn fick det som blev kvar. Kött, menar den brittiska antropologen Nick Fiddes, är i många kulturer en symbol för potens och makt som gäller såväl klass, kön som position bland andra djur.

Att människor jagar alla djur, även rovdjur, visar vår status i naturens hierarki. Vi står högst bland de överlägsna rovdjuren. Mäns stora konsumtion av kött utgör en symbolisk bekräftelse på deras överordnade position i genussystemet och spelar på ett biologiskt cirkelresonemang; den manliga kroppen behöver kött för att förbli maskulin, vilket underförstått är dess naturliga tillstånd och grunden för behovet. 

Fenomenet blir allra tydligast i tecknaren Harald Wibergs repetitiva representationer av älg, råbock, tjäder och orre i Just nu. Samtliga dessa villebråd har hannar vars beteenden kan fungera som manliga ikoner. De är polygyna, större än "sina" honor, beväpnade och uppvisar extravaganta könade beteenden. Därför läggs de ned, med gevär, kamera och penna och konsumeras.   

Köttet, köttdjuren och själva jakten är alltså både genus- och klassmarkerade symboler. Trots den svenska jakträttens koppling till markägande vill man i jägarsammanhang ändå betona det egalitära. På Svenska jägareförbundets hemsida hävdas exempelvis: "Att jaga tillsammans är ett naturligt sätt att umgås. I jaktlaget blir man belönad efter hur god jägare man är, inte efter social position, gods och guld."

Ur ett genus- och klassperspektiv är därför den enda närvarande kvinnan i en jaktdiskussion i Just nu (24 augusti 1962) dubbelt intressant. Bland sex jaktpositiva män distanseras Barbro Svinhufvud genom sitt jaktmotstånd och sin köns- och klasstill-hörighet, vilken framgår genom hennes adliga namn och hennes habitus. Hon uppträder med den självsäkerhet och det sätt att tala som utmärker överklassen, hon berättar att hon skjuter både med pistol och gevär på måltavla och hon bär persianpäls, vilket hon blir pikad för. Tydligare kan budskapet inte bli: denna överklasskvinna står utanför den maskulina zon som utgörs av den egalitära jakten.

Från jakt till miljöfokus

 
Hillevi Ganetz
Måns S. Andersson