Föreställningar kring flyktingars arbetsförmåga och ohälsa

Projekttitel: Föreställningar kring arbetsförmåga och ohälsa. Mottagningen av icke-arbetsföra flyktingar i Sverige 1950—2005.

Föreställningar om arbete och vem som ska eller kan arbeta är i hög grad kopplade till denna ordning. I socialpolitiska sammanhang uppfyller dessa gränsdragningar en mycket praktisk funktion eftersom de fastställer vilka individer har rätt till offentlig hjälp och vilka som ska uteslutas. De som inte kan arbeta sorteras idag i särskilda kategorier och blir föremål för åtgärder vars syfte är att föra dem tillbaka till arbetet.

Vem som har hälsa och därmed kan betraktas som arbetsförmögen har varierat över tid. I vårt projekt har vi undersökt hur ovanstående logik styrde de svenska myndigheternas flyktingmottagning efter andra världskriget. Medicinska bedömningar användes för att klassificera flyktingarna. Icke-arbetsföra flyktingar blev kvar i de internationella flyktinglägren, eftersom det inte fanns några länder som ville ta emot dem. FN etablerade därför speciella kvoter för olika kategorier av flyktingar, vilket fick genomslag även i Sverige. Nya föreställningar kring hälsa/ohälsa skapade nya förutsättningar som kunde legitimera speciella insatser som kom att gälla de icke-arbetsföra flyktingarna. Dessa föreställningar skapade grunderna för socialtjänstens arbete med flyktingar i Sverige.

Omfattande arkivmaterial

Den första organiserade mottagningen av icke-arbetsföra flyktingarna i Sverige var kvoteringen av TBC-sjuka flyktingar som fanns kvar i olika flyktingläger runt om i Europa. I våra studier problematiserar vi de svenska myndigheternas beslut att ta emot ett begränsat antal av dessa flyktingar. I den nationella kontexten spelade den svenska välfärdsstatens utveckling en viktig roll. Möjligheten att ge vård till TBC-sjuka flyktingar fanns på olika sanatorier runt om i landet, antalet TBC-sjuka hade sjunkit i Sverige, det fanns kunskaper och andra resurser; liksom höga förväntningar om framgångsrik medicinsk behandling.

Våra analyser av denna organiserade mottagning visar hur medicinska bedömningar legitimerade en mindre restriktiv flyktingpolitik, men även gav upphov till stigmatiserande berättelser kring flyktingskap och flyktingarnas sociala situation. Handikappkategorin spelade en avgörande roll i dessa sammanhang.

Flyktingskap kopplades till avvikelse, en avvikelse som kunde hanteras om flyktingarna kunde återinkorporeras till ett nationalstatligt sammanhang. Arbetsföra flyktingar (i betydelse unga, friska ensamstående och huvudsakligen nordeuropeiska män) betraktades som potentiellt arbetskraft och därmed "hanterbara". Icke-arbetsföra flyktingar (äldre, kvinnor, barn och sjuka) representerade en svårare avvikelse eftersom de inte kunde arbeta. Deras inordning i kategorin handikapp legitimerade myndigheternas inkluderande strategier — deras situation kom att hanteras utifrån särskilda överenskommelser.

Hälsopolitiska bedömningar

Vi har även undersökt motiven bakom kvotuttagningarna och vilken roll föreställningar om "anpassningsbarhet", kön, nationalitet, (o)hälsa, ålder, yrkeserfarenhet spelade vid kvotuttagningarna av icke-arbetsföra flyktingar. Det är tydligt att yngre ogifta män med yrkeserfarenhet eller yrkesutbildning oftast valdes ut även när icke-arbetsföra flyktingar skulle kvoteras.

Vidare har olika aspekter av myndigheternas arbete med flyktingar genomlysts, till exempel vilka föreställningar som de sociala myndigheterna associerar med flyktingskap. Andra studier har främst fokuserat på de konkreta rutiner som skapades vid den organiserade flyktingmottagningen.

Projektet har således identifierat den svenska flyktingmottagningens uppkomst där föreställningar kring hälsa och ohälsa skapade förutsättningar för inkluderingen av grupper som tidigare skulle ha avvisats vid den svenska gränsen.
 
Inkluderingens villkor
Våra studier visar också på att hälsopolitiska bedömningar och medicinska kriterier strukturerade organisationen av flyktingmottagandet. Den tidigare organisationen för att förebygga och behandla epidemiska sjukdomar användes. De nyanlända arbetsoförmögna flyktingarna inordnades i kategorier som inspirerades av nya föreställningar kring hälsa/ohälsa.

Införandet av kategorin handikapp skapade nya möjligheter inom det medicinska och socialpolitiska fälten. Sjukdom och social avvikelse förvandlades till hanterbara tillstånd som kunde behandlas utifrån nya metoder vars syfte var att återinkorporera de förment avvikande till arbetsmarknaden. Denna förändring skapade möjligheter till en mindre restriktiv och humanitär svensk flyktingpolitik, men den gav också upphov till stigmatiserande föreställningar kring flyktingskap som ännu idag präglar hälso- och sociala institutioners arbete med flyktingar. De genomförda studierna beskriver de villkor som gällde för att bli inordnad i flyktingkategorin under den svenska välfärdsstatens expansiva period.