Hämnd eller upprättelse?

Straffets betydelse för brottsoffer

I en mening kan retributiva teorier anses utgå ifrån offrets intresse, med utgångspunkten att offer "utan tvekan mår bättre när de fått sin hämnd", som filosofen Jeffrie G. Murphy uttrycker det. Men är det framförallt hämnd offret behöver? Och hur är det med den reparativa rättvisans påstående att brottsoffer mår bättre om de genom dialog med förövaren kan försonas med honom eller henne. Är det verkligen brottsoffrets intressen som står i centrum vid medling?
 

Moralisk skada

Den som blir utsatt för en kränkning, med innebörden att hans eller hennes värde är lågt, kan hantera detta på två sätt. Offret kan, skriver filosofen Jean Hampton, avfärda budskapet som felaktigt och falskt eftersom hon är övertygad om sitt eget värde.. Offret kan också tolka ett övergrepp som ett bevis på att hon är mindre värd än andra, att hon är värdelös och inte värd bättre.  Den onda handlingen kan för det tredje tolkas som bevis på något offret tidigare misstänkt, men inte varit säker på, nämligen att hon faktiskt är mindre värd än andra. Kränkningen uppenbarar alltså sanningen om hennes låga värde för henne. Upplevelsen av ett minskat människovärde kan också komma som en direkt konsekvens av den onda handlingen. Den kränkning som en ond handling utgör kan förstås som en förlust, som en stöld, som ett stigma. Den här upplevelsen är särskilt tydlig när individen blir utsatt för sexuellt våld. Efter ett sexuellt övergrepp plågas offret ofta av både skuld och skamkänslor, självförakt och äckel.

Offrets känsla av ett förminskat värde som människa, hennes upplevelse av att blivit fråntagen makt och kontroll över sitt liv, är utgångspunkten för filosoferna Charles K. B. Bartons och Robert C. Solomons resonemang om vikten av att ge plats för känslor av hämndgirighet i rättssystemet. "The impulse to punish is primarily an impulse to even the score", skriver Solomon. Det handlar alltså, enligt Solomon, om att återställa en rubbad balans. Solomon, liksom Barton, befarar att offret tar lagen i egna händer om deras behov av hämnd inte tillfredställs i rättssystemet. Ingen av dem propagerar för att offret ska utkräva personlig hämnd. Deras poäng är att rättsystemet bör betrakta offrets begär efter hämnd som legitimt. Men övervärderar de inte brottsoffrets behov av hämnd? Leder hämnd verkligen till att offrets självrespekt upprättas? 
 

Den reparativa ideologin

"The victims of crime are, indeed, the forgotten tribe of our criminal system", skrev kriminologen William Clifford 1980. Sedan dess har en hel del hänt, inte minst tack vare den norske kriminologiprofessorn Nils Christie som är något av en pionjär inom den reparativa rättviserörelsen. Hans grundläggande tes är att rättssystemet berövar människor deras konflikter, lämnar dem utanför och gör dem maktlösa, och hans ambition är att bidra till att skapa ett system eller rättviseparadigm som bättre tar tillvara både offrets och förövarens intressen. Konflikten ska så att säga återbördas till dem som "äger" den, det vill säga offret och gärningsmannen.

Grundtanken i denna rättvisediskurs, som anser sig sätta offret och offrets behov i centrum, är att rättsprocessen bör syfta till att laga, hela och förvandla det som är trasigt. En central tanke vid medling är att stärka brottsoffrens positioner i rättskipningen, en annan är att medlingsprocessen ska hjälpa gärningsmannen att komma till insikt och stärka honom i växandet till moraliskt ställningstagande. Alltså syftar medling vid brott till dialog och ökad förståelse mellan offer och förövare. Syftet är att göra det möjligt för den felande att ta ansvar för sitt brott, något man menar att traditionell rättskipning ofta misslyckas med.

Mötet mellan offer och förövare är centralt i den reparativa ideologin. Lise-Lotte Rytterbro, forskare vid kriminologiska institutionen på Stockholms universitet, beskriver mötets betydelse i medlingsprocessen så här:

Närhet och helande kan ses som medlingens kärna. Genom möten och samtal uppnås den närhet som är förutsättningen för ett helande. Närhet betraktas som ett slags botemedel för kriminalitet.
 

Medling vid brott

Slutrapporten från försöksverksamheten (2008) konstaterade att medling har positiva effekter för förövaren.  Det främsta argumentet är alltså att medling kan minska återfall i brott. Brottsoffret är ännu en gång bortglömt. Hans eller hennes roll i medlingsprocessen tycks mest vara att stå till tjänst som samtalspartner för den felande, i syfte att medverka till dennes moraliska rehabilitering.

Det finns all anledning, menar jag, att reflektera över motivet till medling och dialog. Den som har blivit utsatt för ett brott har aldrig ansvar för att medverka till förövarens väl och ve, men risken är överhängande att offret upplever ett krav att delta i samtal med den som skadat henne.

Brottsoffer förväntas ofta bete sig på ett visst sätt, något som exempelvis etnologen Bo Nilsson uppmärksammat i boken Brottsoffer (2003). Han problematiserar inställningen att övergreppet förväntas prägla offret och offrets inställning till livet i orimligt hög grad, närmare bestämt att offeridentiteten blir den överordnade identiteten. Jag menar att de förväntningar på offer som kommer till uttryck i den reparativa ideologin handlar om en tänkt moralisk överlägsenhet. Ett offer förväntas ha nya och fördjupade insikter om livet — insikter som leder till tacksamhet och godhet. Denna tacksamhet och glädje över livet förväntas leda till att offret ser förövaren i ett nytt och fördelaktigt ljus. En tydlig, och problematisk, förväntan som finns är att offret ska förlåta den som skadat henne.

Under senare år har den reparativa rättvisans ibland tämligen banala fokus på dialog och omvändelse kritiserats från flera håll. Martha Minow, professor i juridik vid Harvard University, anmärker att "helandets språk" i själva verket kan vara kränkande för dem som befinner sig i situationer av omänsklig grymhet. Juridikprofessorn Annalise Acorn, University of Alabama, för i Compulsory Compassion: A Critique of Restorative Justice (1999) fram en besk kritik mot det hon kallar "succes stories" — autentiska berättelser om medlingens välsignelser. Hon befarar att den reparativa rättviseideologin kan leda till att vi blundar för orättvisor och grymhet av "sentimentala skäl", det vill säga därför att vi längtar efter harmoni och lyckliga slut. Acorn, som tidigare var en ivrig förespråkare för reparativ rättvisa och medling, menar liksom Minow att det finns en orimlig förväntan inom paradigmet på "avslut", "helande" och "försoning" som kan upplevas som kränkande av offret eller av offrets anhöriga. Den reparativa synen på rättvisa har mer eller mindre rationaliserat bort straffet, istället talar man i nästan religiös terminologi om gottgörelse eller botgöring.

Öga för öga, tand för tand?

Straffet bör, enligt min mening, framförallt sträva mot upprättelse av både offer och förövare. Offret upprättas genom att den kränkning hon blivit utsatt för bekräftas och fördöms — förövaren upprättas som moraliskt ansvarig då hon hålls ansvarig för sina felaktiga handlingar. Straffet indikerar en föreställning om att den straffade borde och kunde veta bättre — att hon är en individ med förmåga till reflektion, ansvarighet och autonomi.

Straffet bör även ta hänsyn till de "negativa känslor" i form av reagerande attityder som offret upplever och tillmäta dessa känslor moralisk vikt. Möjligheten att få utlopp för känslor av bitterhet, ilska och hämndgirighet är nödvändigt för att offret ska kunna bearbeta och komma över dessa i längden destruktiva känslor. Likaså bör samhällets fördömande i form av moralisk indignation uppmärksammas, och naturligtvis bör även förövarens känslor av skuld ges utrymme.

Ann Heberlein