Människan och havet —

en oroväckande historia

Arbetsdelningen mellan dem är tydlig, och samtalet mellan ekologer och historiker tycks därför ofta omöjligt. Men denna arbetsdelning är skadlig för båda parter. Vår förståelse av det mänskliga samhället blir alltför förenklad när vi inte uppfattar oss själva som en del av det globala kretsloppet, och vår förståelse för naturen blir för snäv om vi inte beaktar historien. Därför måste historikernas och ekologernas vetande kopplas samman.

Detta är bakgrunden till ett av de största human-biologiska projekten någonsin — History of Marine Animal Populations. Under de senaste tio  åren har femton forskarlag jorden runt studerat följderna av fiskeriets utveckling de senaste 2 000 åren. Vi kan nu rita en historisk världsatlas för de stora fiskerinäringarna. Härigenom vet vi att också förindustriella teknologier var tillräckliga för att utsätta havens djurliv för allvarlig stress.

Kommersiellt fiske

I Nordeuropa kom genombrottet för havsfisket på 1000-talet, sedan bestånden i de stora floderna hade blivit i hög grad utfiskade. I många hundra år var nordsjösillen den viktigaste resursen. Numera har fångsterna i Nordsjön, med stöd av försiktighetsprincpen, begränsats till 300 000 ton, men historiska data visar att fångsterna var på denna nivå redan omkring 1870. De senaste 150 åren har således visat prov på upprepade vågor av kollaps och återhämtning av fisket.

På motsvarande sätt nådde torskfisket på Grand Banks utanför Kanadas ostkust redan 1890  en omfattning av 300 000 ton per år. Under 1900-talet har också här beståndet upprepade gånger både utsatts för utfiskning och byggts upp på nytt. År 1991 hade beståndet av torsk, kolja och hälleflundra minskat till en obetydlig bråkdel av det tidigare beståndet, vilket medförde att fiskestopp infördes med kort varsel. Tragiskt nog har bestånden inte visat sig förmögna att växa till igen. Biologerna fruktar att det här har skett ett så kallat regimskifte, varifrån det inte finns någon väg tillbaka. Ett likadant regimskifte känner vi till från Karibien där sköldpaddorna redan på 1700-talet nästan utrotades, med omfattande konsekvenser för havbottnens djur- och växtliv.

Vi vet nu också att regimskiften kan ske på mycket kort tid. Utanför Sydney i Australien introducerades modernt trålfiske så sent som 1914. Tack vare att det skedde med stöd från regeringen blev fisket mycket väldokumenterat. Dokumentationen visar att det rika djurlivet försvann på femton år och att hela ekosystemet i de sydvästra farvattnen utanför Australien omkring 1950 hade förändrats i grunden, alltså långt innan de moderna skyddsåtgärderna hade kommit till stånd.
 

Utrotningshotad matfisk

I enlighet med detta visar historiska data att arternas utbredning såg helt annorlunda ut än dagens läroböcker gör gällande. Till exempel vet vi nu att arter som knölval och stillahavsnordkapare på 1800-talet hade helt andra migrationsmönster och födoplatser än de har idag, och att koljan för hundra år sedan var allmän i södra Nordsjön, där den numera är helt borta.

Allt som allt har vi under den senaste hundraårsperioden reducerat mängden stora havsdjur med nio tiondelar. Däremot har mindre djur påverkats i mindre grad och de har i några fall till och med ökat i antal till följd av att de större predatorerna har försvunnit.

Idag fångas de stora arterna innan de hinner växa sig stora. För 150 år sedan var nordsjötorsken cirka 1—1,5 meter lång då den fångades, i dag är den bara omkring50 centimeter . Eftersom torsken växer under hela sin livstid betyder det att den en gång vanligtvis uppnådde en ålder av 8—10 år innan den fångades, medan den i dag fångas i treårsåldern, just när den når könsmognad. Det är inte svårt att förstå att bestånden har svårt att reproducera sig.

Från 1950 till 1990 växte världens fiskefångster femfalt, från 17 miljoner ton per år till 86  miljoner ton. Därefter har fångsterna dock stagnerat. Det är endast tack vare en kraftig framgång för havsodling som detaljhandelspriserna har undgått att explodera. På vissa platser kulminerade fisket redan 1975 för att sedan falla tillbaka, som i de traditionella danska fiskevattnen i Nordostatlanten med en topp på 13 miljoner ton som sedan följts av ett fall med en femtedel, till 10 miljoner ton. FN:s livsmedels- och jordbruksorganisation FAO (Food and Agriculture Organization) drog redan 1997 slutsatsen att Nordatlanten är överexploaterad, och rekommenderade då en nedskärning i fisket av de flesta arter på 40—50 procent. Sedan dess har framstegen dessvärre varit små.

Under de senaste 50 åren har vi fiskat oss längre och längre ned i näringskedjan. Hälleflundra och stor torsk är inte längre som vanliga hos fiskhandlarn som arter längre ned i kedjan, som planktonätande ansjovis. Vi är alltså i färd med att utrota den mest åtråvärda matfisken, och det fnns inget som tyder på att den nödvändiga reglering som krävs för att stoppa utfiskningen skulle vara på väg att etableras.

Vi måste därför ställa in oss på att de stora fiskarna kommer att bli färre och dyrare. Redan nu är befolkningarna i många utvecklingsländer avskurna från fisk därför att fångsterna sänds med flyg till konsumenterna i den rika delen av världen. Eftersom havets resurser är ändliga, och människorna i världen bara blir fler, kommer följderna efter hand att bli kännbara också i den rika delen av världen. Men människan är anpasslig, så också i Nordeuropa kommer vi att lära oss äta djur från den lägsta delen av havets näringskedja.
 

Oceanernas djurliv

Ett av världens första synbara exempel på utfiskning härrör från Kalifornien. I början av 1900-talet pågick där en sjudande aktivitet i städer som Monterey och San Diego då miljontals ton sardiner kokades till fiskmjöl. Biologer följde verksamheten med stigande oro och utvecklade modeller med sikte på att avgöra hur stora fångster som borde tillåtas.
1952 var den statistiska modellen färdig, men fisket hade brutit samman redan året dessförinnan och efterlämnade en arbetslös kalifornisk kustbefolkning. Händelsen har därefter använts som varnande exempel och för att sprida skräck — synbarligen ett lärostycke i ekokologiskt oförnuft.

Historien har dock tagit en ironisk vändning. Vid upptagning av borrkärnor har paleoekologer kunnat räkna fiskfjäll på havsbottnen från de senaste 1 700 åren, och resultaten visar klart att bestånden av sardiner, ansjovis och kummel svänger extremt mycket, förmodligen till följd av ändringar i lufttryck och vind. Säkerligen var sardinerna utsatta för ett tryck från fisket men framför allt överensstämde svängningarna i bestånden med de månghundraåriga naturliga mönstren längs Kaliforniens kust. Den biologiska modellen från 1952 passade med de data som då var tillgängliga, men med större historiskt djup visade det sig alltså att nedgången ändå skulle ha inträffat, även om trycket från fisket bidrog till nedgången i bestånden.

Historievetenskapen har med andra ord kommit ikapp naturvetenskapen. Naturvetarna måste avhålla sig från att extrapolera utifrån korta tidsserier. Och som aldrig förr efterlyser också biologer, oceanografer, klimatologer och många andra företrädare för naturvetenskapen historiska data. På 1970-talet kunde historien avfärdas som irrelevant av såväl politiker som natvurveterare, förblindade av de vetenskapliga och tekniska systemens synbara förmåga att modellera och omskapa världen. Idag har de besinnat sig. Historielösa jämviktsmodeller och tekniskt fixande straffas nu då historien så att säga hämnas på nutiden.

Mer komplexa ekologiska sammanhang mellan ett flertal marina arter kan belysas av längre tidsserier. Omfattande fiske av en viss art medför ofta fallande fångster på fiskar högre upp i näringskedjan. Anekdotiska observationer av fiskpopulationens uppbyggnad, ålder och storlek kan kopplas till systematisk information om tidigare ekosystem. Större biomassa i äldre tid högre upp i näringskedjan än idag kan tolkas antingen som att primärproduktionen var större förr (vilket knappast är troligt) eller som att energiutväxlingen har ändrats genom "den trofiska lagen". (Ekosystemets trofiska struktur avser dess näringsstruktur. Red.kom.)

Obestridliga exempel på det kan hämtas från Svarta havet, där alltför stort fiske har lett till att större delen av energin idag är samlad i maneter. Historiskt tidsdjup kan ge oss förbättrade möjligheter att värdera om vi är på väg mot detta slag av katastrofalt och oåterkalleligt skifte i ekosystemet.

Spelar artrikedomen någon roll?

Och vad spelar detta då för roll? Gör det något att artrikedomen har minskat, eller att vi snarare kommer att äta sardiner än torsk i framtiden? Varför ska historikerna nu blanda in ekologin i sina redan komplexa förklaringar av samhällsutvecklingen?

Ekologisk utarmning är ett hot i sig, både för havens motståndskraft och därför att vi går miste om potentiellt värdefulla läkemedel. Men från en humanistisk utgångspunkt rymmer mitt svar två inslag: För det första är naturen — oavsett hur långt det moderna samhället har alienerats från sina materiella grundvalar — vår livskälla. Genom att söka förstå hur naturen är komponerad och hur den förändras med och utan människans inblandning, kan vi också bättre förstå människans livsbetingelser, hur allt detta förändrar världen omkring oss och vilken framtid vi skapar. För det andra är historia utan natur — eller i mitt fall utan hav — en historia utan rum, en berättelse som inte visar förståelse för att land och hav ständigt  skapas och omskapas av människan.

Människan är det enda djur som har ett självmedvetande, och den största delen av vårt medvetande är lika med hopad erfarenhet, också kallad historia. Vår erfarenhet är nästan uteslutande kopplad till det som ägt rum på land, medan de flesta av oss är otrygga och ovetande visavi luften och vattnet. Kanske är det därför som historien nästan alltid varit historien om det som skett på land, och kanske är det också därför som vi har svårt att förhålla oss  till den marina ekohistorien. Men genombrotten är också så mycket större på det här området just till följd av att så få hittills har ägnat sig åt havets historia.

När vi nu börjar erkänna hur tidigt och i vilken stor omfattning vår historia har påverkat havet, finns också gott hopp om att vi ska få helt nya perspektiv på människans historia. Uppenbart är att vi nu har fått en förståelse för krigens betydelse för ekonomin. Som en följd av det nästan omättliga behovet billiga födoämnen i Europa, kan vi se att nordsjöfisket växte till i fredstid, men också att de många krigen under 1600- och 1700-talet åter och åter  ödelade både fiskeflottor och marknader.

I gengäld växte fisket närmast exponentiellt under fredspeiroden 1814—1914. Paradoxalt nog var denna period av mänsklig framåtskridande också en tid av stor utrotning för livet i havet. Insikten om detta leder oss till det mer generella problemet om hur vi ska förstå sambanden mellan ekonomi, ekologi och de grundläggande villkoren för mänskligt liv.
 

Poul Holm

Översättning från danska:  Arne Jarrick