Med hjärnan som sanningsvittne

Hjärnavbildningsforskningen har den senaste tiden inte bara fått juridiska, utan också politiska tillämpningar. Inför presidentvalet 2008 publicerade psykologen och hjärnforskaren Marco Iacobono en artikel i New York Times där han försökte förutsäga valutgången. Metoden var i sammanhanget innovativ; hjärnaktivitetsmönster uppmättes hos osäkra väljare när de visades bilder och videoklipp som föreställde välkända politiska kandidater. Resultaten tolkades dels utifrån enkla frågeformulär, dels utifrån tidigare forskning gällande de olika hjärnregionernas funktion. Artikeln redovisade resultat som, enligt Iacobono, gav en fingervisning om valresultatet.

Hillary Clinton orsakade enligt artikeln ökad aktivitet i främre cingulum, vilket Iacobono tolkade som att väljarna har blandade känslor för Clinton, då främre cingulum tidigare funnits aktiveras under uppgifter som inbegriper beslutsfattande och inre konflikt. Bilder på Clinton aktiverade amygdala hos kvinnor men inte hos män, vilket Iacobono tolkade som att Clinton gav kvinnor ångest.

Artikeln innebar ett trendbrott i flera avseenden. Den var ett politiskt inlägg som helt baserades på hjärnavbildningsteknik, och som därför kunde dra nytta av den vetenskaplighet och exklusivitet som den dyrbara tekniken medför. Men resultaten hade inte passerat det rigorösa granskningsförfarandet som tillämpas i vetenskapliga tidskrifter. Artikeln innebar ett trendbrott också i det att en grupp ledande psykologer och hjärnforskare, en konflikträdd yrkeskår som ogärna kritiserar varandras arbete offentligt, skrev ett öppet brev till redaktören för New York Times där de kritiserade publiceringen för artikelns tendentiösa resonemang och ovetenskapliga metodik.  

Social kognitiv neurovetenskap

Artikelrubriken förtydligade att detta rör sig om "vetenskap som kan förklara vilka vi är". Och nog är sådana artiklar avslöjande. Frågan är vad som avslöjas? Brooks och Iacobonos artiklar illustrerar den ständigt närvarande risken att vetenskapen reduceras till ett misskrediterat politiskt slagträ. Medieforskare vid Stanford har studerat rapporteringen av hjärnavbildningsforskning i massmedia och har påtalat en tendens till vad de kallar "neuroessentialism": Idén att människans egentliga natur avslöjas i sina hjärnaktivitetsmönster. Kanske är det därför som Kiel, Iacobono och forskarna i Haifa använder dyrbar hjärnavbildningsteknik för att adressera frågor som ofta nog faktiskt också skulle kunna besvaras med enkla frågeformulär.
 

Hjärnaktivitetens uttolkare

Men resultat från fMRI-mätningar är mer svårtolkade än de verkar vid första anblicken. I själva verket är de biologiska processerna som underligger fMRI-resultat mycket komplicerade och delvis okända. Den grundläggande principen bakom metoden är att olika områden i hjärnan engageras vid olika mentala processer. Aktiviteten orsakar en ökning av blodtillförseln till aktiva nervceller i hjärnan. Detta blod är väl syresatt och påverkas därför annorlunda av starka magnetfält. På så sätt kan forskaren göra mätningar i magnetfältet som indikerar vilka delar av hjärnan som är mer eller mindre aktiva.

Tekniken har bidragit till att hjärnans sätt att lösa komplexa psykologiska uppgifter har kunnat analyseras i sina beståndsdelar. Olika psykologiska processer orsakar olika aktivitetsmönster. Men, och detta förbehåll är viktigt, aktivitet i ett givet område bevisar inte att en särskild mental process har pågått. Det finns nämligen ännu inte någon tillförlitlig kunskap om hur specifik associationen är mellan en viss hjärnregion och olika psykologiska processer. Aktivitet i amygdala orsakas ofta av ångest och andra negativa emotioner, så långt har Iacobono rätt. Men också positiva emotioner kan orsaka liknande aktivitet. Att utifrån den observerade aktiviteten ändå dra slutsatsen att bilderna på Clinton framkallade ångest kallas inom fältet för "omvänd inferens" och är ett välkänt felslut.

På alla nivåer av hjärnavbildningsforskningen pågår metodologiska diskussioner. Bland de problem som diskuteras och utforskas hör till exempel individuella skillnader i hjärnans funktionella organisation och resultatens beroende av metoder för databearbetning. Statistiska tröskelvärden i kombination med den delvis okända relationen mellan blodflöde och den bakomliggande hjärnaktiviteten gör också att de färgglada fläckarna kan liknas vid toppen på ett isberg av "osynlig" aktivitet vars funktion vi inte känner till, men som kan vara avgörande för hjärnans funktion. Hjärnan är alltså ännu inte ett sanningsvittne om vår inre värld, utan kan snarare liknas vid ett orakel med suggestiva, men ibland svårtydda budskap. Trots de välkända begränsningarna tycks det finnas en magisk lockelse i de förföriska bilderna som gör att seriösa forskare och journalister ibland tappar omdömet.
 

Den frenologiska lockelsen

Sensmoralen är, kan man anta, att utveckling sällan är målinriktad eller ändamålsenlig. Existensen är en ständig kamp mellan upplevelse och glömska. Kanske hade Kyrklund funnit sin liknelse träffande för hur den sociala hjärnforskningen utvecklats under senare år.

Forskningsgrenen kan förhoppningsvis popularisera forskningen om hjärnan genom sitt fokus på de allmänmänskliga upplevelserna, emotionerna och det sociala samspelet. Men den kritiseras också allt hårdare för metodologiska brister och för extrem reduktionism. Jag menar att dessa två kritiska punkter hänger samman.

Psykologer vid Massachusetts Institute of Technology i Boston och University of California i San Diego har uppmärksammat att många studier rapporterar statistiska samband mellan hjärnaktivitet och personlighets- och emotionsrelaterade variabler som ofta är högre än vad de inblandade mätningarnas interna tillförlitlighet borde möjliggöra. Ett exempel: Även om det finns ett samband mellan personlighetsdraget neuroticism (emotionell instabilitet) och aktiveringsgraden i amygdala vid en viss uppgift är det svårt att tänka sig att detta samband är starkare än sambandet mellan två identiska mätningar av neuroticism hos en person. Ändå publiceras liknande resultat ofta i de mest prestigefyllda vetenskapliga tidskrifterna.

Denna kritik har lett till en intensiv debatt inom forskningssamhället om sättet att analysera och presentera hjärnavbildningsdata. En förutsättning för att orimligt starka samband ska accepteras av forskarsamhället är en starkt reduktionistisk tro på att ett sammansatt personlighetsdrag kan reduceras till aktivitet i en hjärnregion. Detta är vad jag kallar för den frenologiska lockelsen. Och frenologi har också bland hjärnavbildningsforskare blivit en vanlig nedsättande beteckning på förenklande och reduktionistisk forskning.

Men lockelsen är ständigt närvarande; reduktionen från komplex funktion till specifik anatomisk struktur tycks ju delvis uppmuntras av själva data. Hjärnavbildningsmetodiken, såsom den oftast används, mäter traditionellt relativa aktivitetsskillnader i spatialt lokaliserade kluster. Tanken att varje hjärnregion har en särskild uppgift ligger nära till hands. Men slutsatsen är delvis en följd av metodens begränsningar. Annan meningsbärande hjärnaktivitet är visserligen välkänd, exempelvis distribuerade mönster av blodflödesförändringar eller elektriska hjärnvågor. Denna forskning skulle kunna ge en kompletterande bild, men når sällan samma breda publik. Och dessa metoder är också under konstant utveckling och inomvetenskaplig debatt.
 

Risk för misstro

Hjärnavbildningsforskningen har en viktig roll i att hjälpa oss förstå hur psyket är en del av kroppen; få forskningsfält är lika mångsidiga och framåtsyftande som hjärnavbildning, med sin kombination av bioteknologiska innovationer, psykologiska experiment och existentiella implikationer. Den är här för att stanna. Men när den används vårdslöst kan den också ge oss en falsk kunskap; detta händer när tveksamma biologiska tolkningar får ersätta kausala förklaringar av mänskligt tänkande och beteende. 

De sanningar som vi tror att hjärnan kan avtäcka visar sig ibland också vara spegelbilder, neuro-politiska projektionsytor för våra sanningar som redan etablerats av rådande maktintressen och fördomar. Då blir hjärnavbildningsforskningen en kunskap som, likt Willy Kyrklunds växt, växer i ena änden men förmultnar i den andra. Genom att samtidigt uppehålla sig i vetenskapens historia och sociologi hjälper vi till att hålla den levande i båda ändar. Hjärnforskare, psykologer och humanister inom alla discipliner behöver fördjupa sig i dess tillämpningar och populariseringar, dess landvinningar, misstag och hugskott för att samla och sprida en kritisk och balanserad kunskap om det lilla vi ännu vet om den mänskliga hjärnan. 

Jonas Olofsson