Bra forskning måste vara trovärdig för att nå ut

Ett exempel på det är regeringens nyligen sjösatta stöd till finansmarknadsforskningen (med Vinnova som ansvarig finansiär). Här är en ambition just att be marknadens olika aktörer att vara med om att utforma utlysningen av medel till den forskning som ska handla om... dem själva. Det hela låter rimligt. Det är ju "dom", i sin egenskap av skattebetalare, som bekostar kalaset.  Men är det så bra när allt kommer kring?

Fundera på det mot bakgrund av ett fall från 1960-talet: det välkända, allmänt hyllade, låt vara etiskt problematiska experiment som Stanley Milgran utförde på 1960-talet, då ett antal försökspersoner uppmanades att ge elstötar till falska försökspersoner när dessa svarade fel på de frågor som ställdes till dem. Tänk nu ihop dessa två ting: att intressenterna i denna forskning skulle ha inbjudits att vara med om dess utformning. Hur bra vetenskap skulle det ha blivit då, det vill säga om de beforskade personerna hade vetat om alltihop från början? En av förutsättningarna för att experimentet skulle lyckas var ju att de var grundlurade.

Milgrams resultat har fått stor betydelse i och utanför vetenskapen, vilket har varit till glädje för medborgarna. Exemplet illustrerar faran i att involvera intressenterna i forskningens utformning. Det blir oftast sämre forskning av det, och sämre forskning är alltid sämre för medborgarna än bättre forskning.

Men det är ofta problematiskt att involvera intressenterna även i de fall som forskningen inte blir sämre av det. Forskning måste nämligen inte bara vara bra för att få betydelse, utan måste också anses bra. Och för att anses bra måste den vara trovärdig i medborgarnas ögon. Problemet är att forskning som riggats av dem den berör riskerar att förlora i trovärdighet hos medborgarna just på grund av deras inblandning — hur bra den än kan vara i sak.

Ta till exempel de nyligen meddelade rönen om mobiltelefonernas ofarlighet. I ett tioårsperspektiv syns inget samband mellan mobiltelefoni och hjärntumörer. Rönen verkar troliga — i förstone. Samtidigt meddelas dock att mobiltelefonföretag på olika sätt varit inblandade i den här forskningssatsningen. Detta minskar rönens trovärdighet, oavsett deras sanningshalt, eftersom det här är önskerön sett från företagens synvinkel. Och ju sannare rön, desto olyckligare att det härigenom blivit svårt att lita på dem. Det hela blir inte bättre av att studien redan utsatts för hård metodkritik (till exempel är tio år för kort tid för att avläsa ohälsoeffekter).

Exemplen kan mångfaldigas: Philip Morris medfinansiering av forskning om tobakens faror; NATO:s inblandning i forskning om betingelserna för säkerhet och fred i Europa och så vidare. Nej, det finns goda skäl att även i fortsättningen hålla fast vid en noggrant övervägd arbetsdelning mellan forskningen och dess intressenter — i båda parternas intresse.

 
 Arne Jarrick