Porträtt:

Djurens känsloliv — forskning som fängslar

I en korridor i en av de långsträckta kontorsbyggnaderna huserar Sveriges lantbruksuniversitets, SLU:s, institution för husdjurens miljö och hälsa. Där hittar man Linda Keeling. Vart och vartannat arbetsrum i korridoren har en hundgrind i dörrhålet, men i Linda Keelings rum kan man promenera rakt in.

— Jag har haft hund förut, och häst och katt också, men nu har jag inga djur alls, säger hon. Jag reser så mycket nu för tiden och då känns det inte rätt. Ju mer jag blir involverad i forskningen om hur sällskapsdjur har det, desto mer känner jag att jag själv ska avstå, som livet ser ut just nu. Det blir nog en hund när jag pensionerar mig istället.
Linda Keeling är Sveriges första, och hittills enda, professor i djurskydd. Fast just ordet djurskydd används allt mindre inom disciplinen, förklarar hon. Nu talar man hellre om djurvälfärd.

— Det betonar bättre att man utgår från djuret och dess behov. Termen är etablerad och fungerar bra på engelska — animal welfare — men ibland blir det problem med översättningen. På vissa språk får begreppet en lite flummig klang, som "djurlycka" ungefär.

Linda Keeling har doktorerat i etologi, läran om djurens beteende, men är från början zoolog.

— Jag är uppvuxen på en liten bondgård i England, där jag hade djur omkring mig hela tiden, berättar hon. När jag inte visste vad jag skulle studera så kändes det naturligt att följa mitt djurintresse. Men min dröm var nog att jobba med något mer exotiskt än lantbruksdjur. Jag hade sett BBC:s naturprogram på tv och drömde om att studera Afrikas vilda katter.

Under zoologutbildningen märkte hon att det var just föreläsningarna om djurens beteende som intresserade henne mest, och hon valde med tiden att inrikta sig på just beteende.

— Att försöka komma in i huvudet på djuret, försöka förstå varför det gör just så här, det är fortfarande det som intresserar och fascinerar mig. Vad upplever djuret, vad känner det?
 

Projekt om värphöns

— De första tio åren i Sverige arbetade jag på SLU i Skara. Det var inte vanligt med icke-svenskar i småstaden Skara då, så alla visste vem jag var och jag blev otroligt väl omhändertagen. När jag tankade bilen och glömde min plånbok så visste de direkt vart de skulle ringa.

Hon blev professor 2002, och försökte inledningsvis att fortsätta ha SLU i Skara som bas. Men det blev så mycket pendlande till Uppsala att hon efter ett tag bestämde sig för att flytta dit helt och hållet.

— Jag var den från min institution som startade vår filial här i Uppsala. Nu är vi en hel korridor, som du ser.
 
Linda Keeling är född i början av sextiotalet, ungefär samtidigt som djurskydd i modern mening fick sitt genomslag som samhällsfråga. En viktig anledning var brittiska Ruth Harrisons bok Animal Machines från 1964 som skildrade avigsidorna med den snabba industrialiseringen inom djurhållningen. Animal Machines kan jämföras med Rachel Carsons Tyst vår, som kom ett par år tidigare: båda böckerna rönte stor uppmärksamhet, fick relativt snabbt konsekvenser på lagstiftningsområdet och gav skjuts åt miljö- respektive djurskyddsrörelserna. Det var också Carson som skrev förordet till Animal Machines.

— Tanken att vi ska ta hand om våra djur är ju hur gammal som helst, säger Linda Keeling. Så länge vi haft djur har vi försökt hålla dem på ett bra sätt, så att de producerar, så vi kan överleva. Så småningom kom veterinärerna med medicinsk kunskap och möjligheten att bota djurens sjukdomar. Men det moderna djurskyddet, och frågorna om vad som är vårt etiska ansvar för djuren, det kan spåras tillbaka till sextiotalet och förgrundsfigurer som Harrison.

Vad känner djuren?

— Nu är alla överens om att djur kan känna smärta, men förr rådde delade meningar. Det är ju faktiskt inte särskilt många decennier sedan man trodde att nyfödda inte kunde känna smärta, och inte behövde narkos eller bedövning vid kirurgiska ingrepp.
Därefter har forskarna gått vidare och studerat andra känslor hos djur, till exempel stress och frustration. Under de senaste åren har Linda Keeling och hennes kolleger också börjat forska i djurs positiva känslor.

— Helt subjektivt: när man tittar på ett lamm som leker eller springer tillbaka till sin mamma — kanske är det lycka för ett djur? Men hur kan vi dokumentera det, hur kan vi undersöka det på ett objektivt sätt? Det är en intressant diskussion som förs nu.

Samtidigt som forskarna intresserar sig för mer och mer nyanser i djurens känsloliv, gäller det att hålla rågången mot ett antropomorft, förmänskligande, förhållningssätt, förklarar hon.

— Djurens hjärnor fungerar på andra sätt än våra, även om det naturligtvis finns likheter. Som företrädare för en relativt ung vetenskap tror jag att vi känner extra mycket att vi ska bevisa vår plats, visa att vi inte är någon flumvetenskap. Vi måste hela tiden dokumentera, bevisa det vi påstår om djurs känslor. På den punkten har vi en rätt hård övervakning av oss själva inom forskningsfältet.

Grundforskningen om djurs positiva känslor skulle kunna få praktiska konsekvenser för djurhållningen, menar Keeling.

— Bra välfärd är inte bara avsaknaden av dålig välfärd. Visst måste man acceptera tråkiga stunder i ett djurliv, men de kan väl få finnas några fina stunder också? Dessutom kan positiva stunder ha betydelse för hur mycket djuren påverkas av negativa faktorer. Vi vet att en positiv inställning hos människor gör att de kan hantera en negativ situation bättre.

Ett djur är ett djur

— Vi försätter dem i positiva tillstånd, till exempel genom att helt enkelt klappa dem, och studerar dem. Så kan det också vara att vara försöksdjur. När folk hör ordet djurförsök får de nog ofta en bild av plågsamma experiment med elektroder i hjärnan, men den bilden stämmer inte idag. Mycket handlar om den här typen av beteendeobservationer, och utfordringsförsök med två olika dieter.

Vi kommer in på de lagar som omgärdar försöksdjur, och konstaterar att det är helt skilda måttstockar för försöksdjursverksamhet och djurhållning i lantbruket. För att inte tala om vad man får göra med djur i andra sammanhang.

— Ett djur är ett djur, säger Linda Keeling. En kanin skulle kunna vara en kanin som hålls för kött, en vildkanin, en försökskanin eller en sällskapskanin. Men det är väldigt olika regler för hur du får behandla dessa fyra kaniner. Eller ta försöksråttor: du måste ha etiskt tillstånd att forska på dem, det är klara regler för hur de ska hållas och du måste söva dem innan du avlivar dem. Men har du problem med råttor hemma kan du sätta ut råttgift som ger dem en rätt plågsam död i inre blödningar. Ändå är det samma djur, med samma förmåga att uppleva smärta. Ska vi utgå från djurets upplevelse borde kanske reglerna inte vara fullt så olika?
Nej, hon har ingen aning om varför det ser ut som det gör, säger hon. Vi har helt enkelt ett samhälle som inte är alltigenom konsekvent, och det lyser igenom i bland annat vår syn på djurförsök och djurhållning.

— Det är lite med djurskydd som med äldrevård eller sjukvård — alla är för det, det ska vara så bra som möjligt, men ingen vill att det ska kosta. "Vi vill ha en bra djurskyddslag" säger folk, och sedan köper de jättebilligt importerat kött.
 

Populära utbildningar

— Jag tror att alla har förståelse för varandras kunskap. Det pågår också mycket tvärvetenskaplig forskning där båda lägren är involverade — vi arbetar till exempel tillsammans med genetiker för att förstå vissa beteenden hos djur bättre. Dessutom har vi alla ett gemensamt intresse i att försöksdjuren mår bra. Ska du utveckla till exempel ett läkemedel så vill du göra dina försök på normala möss, inte stressade, påverkade, deprimerade möss — det stör nämligen mätresultaten.

Ett skäl till att Linda Keeling trivs så bra med sitt jobb är att det spänner över allt från grundforskning till praktiska tillämpningar i samhället, förklarar hon.

— Vi vill ju inte bara forska fram ny kunskap, vi vill ju att djur har det bra i verkligheten. Hur kan man få något som är praktiskt tillämpbart? Hur hittar vi bra kompromisser så att vi tillfredsställer djurens behov utan att ställa orealistiska krav på ägarna?

Intresset för SLU:s utbildningar i djurskydd och djurvälfärd ökar bland både studenter och arbetsgivare, berättar Linda Keeling. Lantbrukets och livsmedelsindustrins organisationer, länsstyrelserna, jordbruksdepartementet — alla känner de ett ökat behov av personer med djurskyddskompetens.

— Vi har flera nya utbildningar: ett treårigt etologi- och djurskyddsprogram, en master och en internationell master. Jag tror att det ofta är just ämnet djurskydd som lockar studenterna. Okej, alla forskare kanske tycker att deras ämne är intressantast, men att jobba med djurvälfärd och djurskydd, det har verkligen allt! Du kan forska i det, du känner att du gör något meningsfullt, och inte minst: du är inte ensam om ditt intresse. Andra människor är också intresserade av det du gör. Det blir jag uppmuntrad av!

 
Anders Nilsson