Striden om arv och miljö började för hundra år sedan

Sådan är i enklast tänkbara tappning stridsfrågan om arv och miljö. Det är lätt att tro att den skulle vara uråldrig. Att barn liknar sina föräldrar har man vetat åtminstone så länge man kunnat skriva ner sina iakttagelser. Lika gammal är insikten att en människas avgörande erfarenheter präglar henne på djupet.

Men frågan om arv eller miljö som två tillspetsade alternativ är egentligen inte äldre än 1900-talet, och den fortsätter därifrån in i vårt eget unga århundrade. Konflikten förutsätter nämligen å ena sidan en genetisk teori som kan fixera ärftlighetens fasta byggstenar, å andra sidan kultur- och samhällsteorier som säger något bestämt om hur sociala omständigheter bygger upp en människa och bestämmer hur hon handlar och tänker.

Jag fattig, syndig människa

Men den kultur som vi något oegentligt kallar den västerländska (den hade sitt ursprung i västra Asien, nordöstra Afrika och det sydöstra hörnet av Europa) bygger inte enbart på den judisk-kristna traditionen utan också på den grekiska. Rättare sagt har den utvecklats ur den inte alltid så harmoniska blandning av kulturer som blev resultatet av Alexander den Stores erövringståg drygt 300 år före vår tideräkning.

Aristoteles teori om ärftlighet

Aristoteles hade utvecklat teorier om allt från fysik till metafysik, och hans syn på ärftligheten blev också länge normerande. Enligt den version som spred sig under medeltiden och 1500-talet hävdade Aristoteles att moderns bidrag till barnet enbart var den materia varav barnet består, medan formen, som inbegriper växtkraft, sensibilitet och förnuft, kommer från fadern. Ett närmare studium av Aristoteles viktigaste skrift i ämnet, De generatione animalium (Om djurens utveckling), visar att hans egen uppfattning egentligen inte var så enkel. Men det var den förenklade versionen som spreds och som sedan mötte opposition framför allt under 1600-talet.

Alla bär anlag från Adam och Eva

Men varken preformationsteorin eller idéer hämtade från Aristoteles talade egentligen om vad det var hos en levande varelse som utöver själva gestalten bestämdes av de ursprungliga anlagen. Om miljöns betydelse fanns det rikligt med insikter. Uppfostran och lärande var ett tämligen systematiskt sätt att försöka prägla en människa. Två extremuppfattningar kan spåras i synen på hur själva det mänskliga materialet skulle kunna påverkas. Enligt den ena var barnet som en stöpmassa som kunde hällas i olika formar, enligt den andra mer som en växt som för att blomstra måste ansas och vårdas. Den förstnämnda synen dominerade i den hårda uppfostringsläran där barnets förtappade natur var en ständigt närvarande föreställning, den andra hos mildare pedagoger som tjecken Johann Amos Comenius och hans anhängare från 1600-talet och framåt.

Kanske kan man här tycka sig ana olika syn på arv och miljö i dessa båda uppfattningar, men så var det knappast. Frågan ställdes helt enkelt inte på det sätt som vi känner igen från kontroverserna kring arv och miljö. Den kom inte heller i ett nytt läge när preformationsteorin mot slutet av 1700-talet utmanades av teorin om epigenesis, enligt vilken embryots utveckling tvärtom började i en amorf massa som under fostertiden antog allt fastare och mer differentierade former. Ett stycke på väg kom man med den tysk-baltiske zoologen Karl Ernst von Baer, som 1826 upptäckte däggdjurshonans ägg. Därmed var det första definitiva steget taget mot att finna det biologiska arvets byggstenar.

Medelsvensson blir till

En viktig roll i detta sammanhang spelade belgaren Adolphe Quetelet med sin bok Sur l´homme (Om människan, 1835). Quetelet, som börjat som astronom, introducerade begreppet l´homme moyen eller det som på svenska kallas Medelsvensson. Samhället gjorde oss normala. Medelsvensson var i Quetelets ögon själva gravitationspunkten, kring vilken alla andra individer kretsade som planeter.

Förvärvade egenskaper ärvs

Den fråga som utanför biologernas krets blev den mest brännande efter Darwin gällde om det mänskliga samhället var av samma slag som samhällen i djurens värld. Herbert Spencer, filosofen som sökte samla allt vetande i ett system, svarade ja — människans samhälle är bara mer komplicerat. Karl Marx, samhällstänkaren, som genast accepterade Darwins descendensteori som en grundval, hävdade däremot att människans värld är unik genom att hon medvetet producerar vad hon behöver och med detta också förändrar villkoren för sig själv och sina efterkommande.

Arv och miljö en stridsfråga kring 1900

En framstående biolog som Charles B. Davenport jämförde 1904 egenskaperna hos en organism med atomerna i en molekyl. I och med kunskapen om genetikens grundregler skulle man kunna producera nya arter på samma sätt som kemisterna frambringar nya ämnen.

Den nya, experimentella biologin såg arvet som avgörande också för en människas öden och fick stöd av den nya experimentella psykologin som genom intelligenstesten tyckte sig kunna bekräfta hur begåvning fortplantas från generation till generation.

Den första kraftfulla oppositionen kom från en grupp socialantropologer med Franz Boas i spetsen. Boas och hans kolleger framhöll den speciella kulturen som präglande för en människa. Med sitt rika material från olika delar av världen kunde socialantropologerna visa hur olika människor är i olika delar av världen.

Snart ställde sig sociologerna på deras sida. Den amerikanska sociologin var praktiskt inriktad och engagerad i sociala reformer. Sociologerna vände sig mot den fatalism som de tyckte sig finna hos dem som hävdade arvets uteslutande betydelse.

Snart dök det också upp psykologer som förde miljöns talan. Längst gick behavioristerna med James B. Watson i spetsen. För dem var miljön utslagsgivande och människans beteende ett märkligt grenverk av stimuli och responser.

Österrikaren Sigmund Freud, som genom sin psykoanalys snart fick ett stort inflytande också i USA, intog en mer nyanserad ståndpunkt. Han betonade att arvet lade grunden för en människas personlighet men att därefter avgörande upplevelser i synnerhet under barndomen bestämde vem hon blev.
 

Värderingar styrde debatten

Även bland miljöns förkämpar kunde det finnas implicita ideologiska föreställningar: människan skulle från grunden kunna omskapas enligt ett politiskt program. Här blev Sovjetunionen ett efter hand alltmer skrämmande exempel. Genetiken förkastades till förmån för miljöns — den stalinistiska diktaturens — allenavälde.

Resultatet, åtminstone i den amerikanska debatten, blev att stridsfrågan arv eller miljö kyldes ner. Allt fler nöjde sig med ett försiktigt både-och.

Men som vi idag vet blev denna kompromiss inte bestående. Åter och åter har motsättningen blossat upp igen, både i USA och i andra länder, men nu huvudsakligen mot en annan ideologisk bakgrund. Konflikten har gällt till exempel frågan om en optimal uppfostran och utbildning kan innebära att folkets stora flertal kan nå positioner som kräver kvalificerade kunskaper. Skeptiker pekar på det faktum att olika individers förutsättningar är skiftande, medan deras kritiker framhåller hur redan proportionerna mellan hög- och lågutbildade förändrats under ganska lång tid.

Debatter av detta slag utspelas mot bakgrund av allt mer förfinade kunskaper både om människans genetiska utrustning och om de typer av påverkan som hon utsätts för i olika typer av samhällen.

Det finns således ingen anledning att tro att den stora friden skulle lägra sig över denna scen.