Folklivsforskningens förnyare brottas med den fria viljan

I hallen står en jättelik väska. Åke Daun har precis kommit hem från en resa i Armenien.

— Första landet i världen med kristendom som statsreligion, säger han och ögonbrynen spretar klädsamt diaboliskt ovanför glasögonskalmarna. Håret har vitnat men är prydligt klippt, liksom hakskägget.

Vi är hemma hos etnologiprofessorn Åke Daun, förortsforskaren, svenskhetsforskaren som dammade av och moderniserade den folklivsforskning som under 1960-talet ansågs så daterad att den gick under beteckningen "Nordisk och jämförande tomteforskning". Åke Daun etablerade nya forskningsmetoder, nya tolkningsramar som han finkalibrerade för att tränga in i vrår av det svenska samhället dit sociologerna inte nådde med sina enkäter och sin statistik.  Åke Daun ville förstå hela livsupplevelsen och göra vetenskap av svensken som kulturvarelse, vilket naturligtvis är, framhåller han, teoretiskt krävande.

Under ett tidigt studieår i Norge lärde han sig forskningsmetoden deltagande observation av antropologerna. Han bodde med ungkarlar i ett norrbottniskt brukssamhälle, dansade och festade med dem. Han bosatte sig i ett hyrt rum i den nybyggda Stockholmsförorten Vårberg för att skärskåda det nya svenska förortslivet som växte fram på 1970-talet. Men Åke Daun gick vidare, han ville komma åt djupare lager av svenskheten, vilket han gjorde i Svensk Mentalitet.

Nu, 75 år gammal, har Åke Daun fått Kungliga Vitterhetsakademiens Gad Rausingspris (800 000 kronor) för sin gränsöverskridande forskning om människan som kulturvarelse. Samtidigt är han aktuell med en ny bok om förhållandet mellan arv och miljö.
— Det är en vidareutveckling av vad jag har sysslat med hela forskarlivet. Först ägnade jag mig åt något så smalt som personnamnshistoria. Sedan vidgade jag cirkeln till att omfatta människan i sin samtid. Nästa steg var att beskriva hela svenskheten, ett teoretiskt djärvt företag eftersom det då mest bestod av generaliseringar.  Nu beskriver jag människan som varelse på jorden.

Fria viljan — finns nog inte

— Livet handlar om tillfälligheter, om strukturer vi föds in i, simultant samverkande faktorer vi inte kan överblicka, omständigheter vi tror att vi kan påverka men som vi inte alls kan påverka.  I alla fall om man ser det på neurovetenskaplig nivå.

På mem- och gennivå leder det ena obönhörligen till det andra och det man är mitt uppe i har man ingen möjlighet att överblicka. Ungefär som fiskar i ett akvarium omöjligt kan tänka sig att det finns något utanför akvariet.  Och om man nu skulle kunna göra något annat än vad man gör — varför gör man då aldrig det?

— Det där låter kanske hemskt. Men vi lever ju bra ändå.

Åke Daun ler bakom glasögonen. Vi sitter i vardagsrummet i hans och hustruns bostad på Folkungagatan i Stockholm. Lägenheten förgrenar sig med långa armar in i huset, möblerna är tunga, av plysch, mattorna från orienten, här och var inslag från Armenien, hustruns hemland. Bostaden är ganska långt från de Ikea-hem han skildrat i Förortsliv. Där var allt modernt. Nytt. Praktiskt. Han bjuder på starkt bryggkaffe och mumsar med god aptit i sig kakan jag har med och bryr sig inte alls om att några smulor hamnar på mattan. 

Ja, varför blev han inte professor i konsthistoria istället? Det låg nästan på lut. Åke Daun, ende sonen till en specerihandlare, växte upp under 1930- och 40-talen i ett nybyggt funkishus i Södertälje. Hans föräldrar umgicks med folk ur samma sociala skikt; ägaren till Södertäljes ölbryggeri och kamreren i den lokala järnvaruaffären. Uppväxtmiljön var, bortsett från Pelle Svanslösböckerna, befriad från boklig inblandning och om Åke Daun alls utmärkte sig under skolgången var det för sin förmåga att teckna på fri hand. Det fick bli Konstfacksskolan, på den tiden en konsthantverksskola som ledde rakt in i yrkeslivet.  Åke Daun gick på reklam- och bokhantverk.

Men något kändes otillräckligt på Konstfack. Tonåringen Åke Daun hade fått intellektuella intressen.  Han återvände till läroverket i Södertälje, han fortsatte med konsthistoria vid Stockholms högskola. Och läste man konsthistoria var man på väg in i museibranschen och då behövde man med nödvändighet komplettera med ett annat museiämne och det fanns två: arkeologi och folklivsforskning.  Efter det var steget inte långt till att söka forskningsbidrag, köpa vindtygsjacka, sportskjorta, stickad luva och stå där vid busshållsplatsen i Båtkarsnäs. Med anteckningsblock och huvudet fullt med frågor.  Det var 1960-tal. Åke Daun skrev licentiatavhandling.

Studerade förortsliv

Förortsliv — som skulle bli hans avhandling — gavs ut på kommersiellt förlag, Prisma. Något sådant hade aldrig hänt tidigare, men det var inte därför disputationen höll på att gå helt åt skogen. Betygsnämnden, som bestod av icke-ämneskunniga historiker, fattade inte alls vad för slags forskning Åke Daun försökt sig på — jämförande folklivsforskning i förorten! Hans gamla inspiratör och mentor Börje Hanssen kunde inte förlåta honom för att han övergett sina studier om personnamn och klivit in i nutiden. Som fakultetsopponent bombarderade Hanssen honom med elaka frågor.

— Det var en fullständigt absurd föreställning.  Frågorna kom fem åt gången och om man inte kom ihåg dem alla och besvarande dem var man illa ute.

Avhandlingen fick med beröm godkänt men inte med så kallad docentkompetens vilket innebar att Åke Daun inte ansågs lämplig att fortsätta forska.  Sådan var konventionen. Nu löste det sig på annat sätt. Den mediala uppmärksamheten kring hans avhandling fick Statens råd för byggnadsforskning att göra honom till projektledare för en forskargrupp på KTH, Människa och närmiljö.

— Vi fick massor av pengar.  Jag hade egen sekreterare och jag anställde mina kompisar och sedan hittade vi på en hemskt massa kul.  Etnologen Billy Ehn wallraffade på en fabrik och skrev en bok om det.  Hans fru Siv gjorde samma sak. Julio Ferrer skrev en bok om punkare och skinheads. Vansinnigt roliga tider.

Under hela tiden verkade han som kulturskribent på Dagens Nyheter och har genom åren medverkat återkommande i Tvärsnitt. På 70-talet fick han i uppdrag att undersöka varför ingen ville bo i Norra Botkyrka (Boende och livsform, 1980). 

— Det som hände var att man byggde ikapp bostadskön. Lägenheter stod tomma, bostadsföretagen lät invandrare och svenska missbrukare flytta in. Då blev det stökigt och barnfamiljerna ville inte bo kvar. De flyttade istället till småhusområdena som byggdes. Där kunde de bo bland andra unga barnfamiljer och det ville de förstås. Medan höghusområdena förföll.

Steget till att studera den svenska folksjälen låg inte så långt borta. Det var ett område som kryllade av generaliseringar och anekdoter, men med Åke Dauns teoretiska skärpa skulle man ändå kunna ta reda på varför svensken inte hälsar på varandra i hotellmatsalar.

— Det slutade vi med efter du-reformen, när man skulle hej till helt obekanta.

För övrigt tilltalar svenskar bara varandra när vi vill varandra något. Det är förklaringen till att Åke Dauns franska kollega var övertygad om att det var förbjudet att prata med varandra på svenska bussar. Svensk Mentalitet översattes till ett flertal språk.

Livet — ett pärlband av tillfälligheter

Men visst har Åke Daun en fri vilja att kunna säga nej. Den använde han sig av nyligen när han firade sin 75 — års dag. 63 personer hade han bjudit till lägenheten på söder. De åt och drack och hade trevligt. Men en sak vägrade Åke Daun att göra: hålla tal.

— Jag skulle bli så full av skratt. "Kära vänner. Trevligt att se er alla samlade". Nä, det är inget för mig. Det vore att "go native". Då skulle jag bli en sådan person som jag skriver om. Jag sa hej när de kom, det fick räcka.

 
Henrik Berggren, historiker, författare, f.d. kulturchef på Dagens Nyheter:
Åke är en av dessa viktiga forskare som har vidgat och förnyat den egna disciplinen. Som historiker har jag haft begränsad nytta av traditionell etnologi, men Åkes verk, inte minst om svensk mentalitet, har fört in antropologiska och sociologiska perspektiv som har påverkat mig mycket, till exempel i Är svensken människa? som jag och Lars Trägårdh gav ut 2006. Sen är han också en mycket trevlig och sympatisk person, vilket jag upptäckte när det visade sig att våra söner gick i samma gymnasieskola.

 
Bengt af Klintberg, professor, folklivsforskare (studiekamrat med Åke Daun):
Åke återerövrade ett forskningsområde som hade blivit omöjligt. Man hade talat om nationalkaraktärer och det gick ju inte. Men med sin mentalitetsforskning gjorde han god vetenskap av ett område som hade bestått av fördomar och generaliseringar. Sedan är ju Åke konstnär och en fin målare vilket märks i hans forskning. Även om han är vetenskapsman har han samtidigt den konstnärliga blicken för vad som är karakteristiskt och värt att göra tydligt.

 
Ulf Hannerz, professor i socialantropologi vid Stockholms universitet:
Jag har känt Åke i ett halvsekel nu. Då, i början av 1960-talet, studerade han något som hette folklivsforskning, och jag vad som hette allmän och jämförande etnografi. Sedan gick vi olika vägar. Min handlade om världens mångfald och hans om hurdana svenskar är, och om vad människor till sist har gemensamt. Men mångfalden och det allmänmänskliga är i ett ständigt växelspel, och det har varit spännande att följa Åkes strävan att överskrida kunskapsområdens vanliga gränser för att klarlägga den mänskliga naturens sociala egenskaper.