Debatt

"Forskningsfusk bör utredas av oberoende instans"

DAN LARHAMMAR, professor i molekylär cellbiologi, Uppsala.

GÖRAN COLLSTE, professor i tillämpad etik, Linköping.

BIRGITTA STRANDVIK, professor emerita i pediatrik, Göteborg.

Vad gör då regeringen när det gäller att motverka oredlighet i forskning? Från den 1 september 2006 finns en ny paragraf i Högskoleförordningen som fastslår att varje högskola har skyldighet att utreda misstanke om oredlighet. I pressmeddelandet om beslutet säger utbildningsminister Leif Pagrotsky att "varje universitet och högskola har det odelade ansvaret och den fulla skyldigheten att utreda misstankar om fusk eller annan oredlighet i forskningen".

Det är positivt att regeringen tar forskningsfusket på allvar. Undertecknade, ämnesrepresentanter i Vetenskapsrådets expertgrupp för frågor om oredlighet i forskningen, ser emellertid stora brister i förslaget. Enligt vår mening är det helt nödvändigt att det också finns en av högskolorna oberoende instans med uppgift att utreda misstankar om forskningsfusk. Det finns flera skäl för detta.

För det första bedrivs långt ifrån all forskning vid universitet och högskolor. En stor del av svensk forskning utförs inom industrin och vid olika institut, offentliga eller privata. Det räcker inte att värna om god vetenskaplig sed inom högskolan. Forskare måste vara noggranna och sanningsenliga inom all forskning; annars kan avnämarna av resultaten i värsta fall råka illa ut.

För det andra är långt ifrån all universitetsforskning begränsad till ett enda universitet eller en enda högskola. Det är vanligt att forskare samarbetar mellan olika universitet och högskolor - och mellan högskolan och industrin. Vilken högskola ska i sådana fall ta "det odelade ansvaret"?

För det tredje kan liknande fall av misstänkt oredlighet bli mycket olika bedömda om varje högskola ska göra sin egen utredning. Det som passerar som normal praxis vid en högskola kan bedömas som ett svårt övertramp vid en annan.

För det fjärde är det är inte heller så att alla brott mot god vetenskaplig sed begås av enstaka personer. Det kan vara så att en hel forskningsmiljö är genomsyrad av dålig praxis. Den som vill rätta till detta blir inte särskilt populär om hon anmäler det hela till sin chef.

För det femte har det visat sig, både i Sverige och utomlands, att rektorer och andra chefer inte alltid är benägna att lyfta fram oredligt förfarande i ljuset. En del vill gärna bagatellisera och sopa under mattan. Det finns överväldigande vittnesbörd om detta, både från äldre erfarna forskare och från unga doktorander som inte vågar göra en anmälan till sin chef av rädsla för att själva råka illa ut. Vi har mellan skål och vägg fått många vittnesbörd om detta.

För det sjätte kan det i dagens forskningspolitiska läge också finnas ekonomiska skäl för en högskolerektor att blunda för eventuella avvikelser från god vetenskaplig sed. Högskolorna konkurrerar om pengar och anseende. Om forskningsfusk avslöjas kan det skada högskolans konkurrenskraft. En mycket stor andel av svensk forskning bedrivs numera med externa medel som forskarna själva måste dra in. Då kan det finnas risk för att en rektor eller dekan inte anser sig ha råd att syna någon i sömmarna som drar in stora pengar till högskolan eller fakulteten.

Vår samlade erfarenhet, liksom all internationell erfarenhet vi känner till, talar således för att utredningar om vetenskaplig oredlighet bör göras av en utomstående, central instans. Så är det också ordnat i många andra länder. Just nu inrättas exempelvis i Norge en "Nationell kommitté för granskning av oredlighet i forskning".

Pagrotsky säger i anslutning till regeringsbeslutet att han vill diskutera att skapa en "fristående och oberoende instans som kan hjälpa till och vara till stöd för lärosätena". Tyvärr bortser han från att just en sådan instans redan finns, nämligen Vetenskapsrådets expertgrupp. Den inrättades 2002 på Vetenskapsrådets eget initiativ och har till uppgift att, på begäran från rektorer vid universitet och högskolor, utreda anmälningar om misstänkt forskningsfusk eller brott mot god vetenskaplig sed.

Expertgruppen har med hjälp av sakkunniga utrett ett antal ärenden som, trots att de inte är så många, spänner över hela fältet av vetenskaplig oredlighet. Den vanligaste de- finitionen av vetenskaplig oredlighet innefattar fabricering av data, förfalskning av data eller förvrängning av forskningsprocessen, samt plagiat. I de anmälningar vi har behandlat har vi sett exempel på allt detta och mer därtill.

En allvarlig begränsning i gruppens hittillsvarande mandat är att den bara får utreda anmälningar som kommer från rektorer eller motsvarande. Därför har gruppen varit förhindrad att behandla ett tiotal anmälningar som har kommit direkt från enskilda forskare som inte har fått gehör hos sina överordnade. Detta är olyckligt, eftersom vi bedömer att åtminstone hälften av dessa fall borde ha utretts. Vi vet att anmälarna - och säkert de anmälda också - är besvikna över att det inte blir fastslaget vad som faktiskt har förekommit. En viktig poäng med granskningen är nämligen att den kan påvisa både när beskyllningar är befogade och när de är obefogade.

Pagrotskys förslag om en central instans "till stöd för lärosätena" innebär således ingen förbättring jämfört med nuläget. Vi föreslår i stället att en central utredningsinstans inrättas som får utökade befogenheter jämfört med den nuvarande expertgruppen. I första hand skulle de utökade befogenheterna innebära en rätt att utreda fall som anmäls av enskilda.  Exakt var den centrala instansen bör placeras eller hur den ska vara konstruerad måste diskuteras vidare.

Det viktigaste medlet för att bekämpa vetenskaplig oredlighet är emellertid inte att utreda fel som redan har begåtts. Det allra viktigaste är att förebygga oredlighet och säkra god forskningssed. Det borde vara självklart att det vid varje högskola erbjuds kurser i forskningsetik och att det finns grupper av forskare eller etiska kommittéer som kan ge råd i dessa frågor.

Den nya paragrafen i Högskoleförordningen och Pagrotskys uttalande att den enskilda högskolan har det "odelade ansvaret" för att utreda misstankar riskerar inte bara att bevara status quo utan till och med att försämra situationen. Det kan tolkas som att högskolorna inte längre har anledning eller ens får anlita Vetenskapsrådets expertgrupp.

Det borde enligt vår mening vara självklart att regeringen tar tillvara de erfarenheter som gjorts i expertgruppen, liksom erfarenheterna i de länder som ligger före Sverige i fråga om fuskbekämpning (till exempel Danmark och Tyskland). Då skulle ansvarsfördelningen bli sådan att högskolan tar hand om förebyggande insatser - utbildning och kontroll - medan en utomstående instans tar hand om utredningar av misstänkt vetenskaplig oredlighet.