"Skilj mellan terapi och ideologi"

Somliga läkare förordade åderlåtning, andra kräkmedel. Dietl bestämde sig för att undersöka i praktiken vem som hade rätt. Han gjorde därför en undersökning där han jämförde tre grupper av patienter med lunginflammation. En grupp fick åderlåtning, en andra fick kräkmedel och den tredje fick allmän omvårdnad men ingen specifik behandling. Dödligheten bland dem som fått åderlåtning var 20,4 procent, bland dem som fått kräkmedel 20,7 procent och bland dem som inte fått någon specifik behandling endast 7,4 procent.

Dietl presenterade sina resultat på Wiens läkarförening år 1849. Reaktionerna blev inte nådiga. Åderlåtningens och kräkterapins företrädare, som annars brukade vara i luven med varandra, förenades om att fördöma Dietls tilltag. Terapi var en rent individuell sak, hette det, och den skulle värderas enligt läkarens omdöme, inte med hjälp av statistik. Dietl blev avskedad för sitt tilltag att utvärdera behandlingseffekter med statistik.

I dag vet vi att Dietl hade rätt. Både kräkterapi och åderlåtning är skadliga för en patient med lunginflammation. Men 1800-talsläkarna som förordade dessa metoder var varken illvilliga eller oskickliga i det kliniska arbetet. Deras intryck av vad de såg i sitt dagliga arbete var att dessa metoder faktiskt var effektiva.

Hur kunde de ta så fel? En viktig orsak är önsketänkande av ett slag som vi alla är benägna till. De flesta sjuka människor mår ibland lite bättre, ibland lite sämre. Om patienten råkade må lite bättre efter åderlåtningen, så lade man märke till detta, medan man fäste mindre vikt vid tillfällen då det inte blev någon förbättring. Eftersom man sökte efter tecken på att terapin hade positiva effekter, är det inte förvånande att man tyckte sig se sådana tecken.

KLINISKA BEHANDLINGSSTUDIER

Lungläkarna i Wien var långtifrån de enda som ogillade den nya, statistiska metoden. Läkare var inte skolade i vetenskaplig metod och de var inte heller benägna att överge etablerade uppfattningar om hur sjukdomar skulle behandlas. Även om vetenskaplig behandlingsforskning efterhand blev vanligare, slog den därför inte igenom med full kraft förrän efter andra världskriget. Läkemedelsforskarna var pionjärer.

Genom att jämföra patienter som fick olika läkemedel - och i en del fall placebo - kunde de ta reda på vilka mediciner som var bäst mot olika sjukdomar och de fick på det sättet också mycket bättre kontroll över biverkningarna. Åtskilliga ineffektiva och farliga läkemedel har kunnat rensas ut med de kliniska testernas hjälp, för att ersättas av bättre preparat som prövats med samma metoder.

Men det fanns motståndsfickor. Det dröjde ganska länge innan det nya synsättet blev accepterat till exempel inom kirurgin och inom psykiatrin. Sedan något decennium är dock den vetenskapliga behandlingsforskningen etablerad inom i stort sett hela medicinen.

I dag finns motståndet mot behandlingsforskningen på annat håll. De som tillverkar naturmedel hävdar att deras preparat inte behöver undersökas i kliniska prövningar. Den vetenskapligt arbetande psykiatrin får konkurrens av "terapeuter", ofta i gränslandet mellan religionsutövning och sjukvård, som hävdar att de kan bota psykiska besvär, men som inte vill att deras behandling ska prövas med samma stränga metoder som används för den gängse sjukvårdens behandlingar.

VETENSKAP KONTRA IDEOLOGI

Ett vetenskapligt synsätt på vård och behandling står här mot ett ideologiskt. Enligt den vetenskapligt grundade medicinen ska alla behandlingsmetoder bedömas efter sina effekter, oavsett ursprung eller ideologisk etikett. Om det kan påvisas att en örtmedicin ger bättre resultat än det senaste resultatet av ett stort läkemedelsföretags forskning, så är det örtmedicinen som ska användas i vården - trots att vi kanske inte förstår hur den verkar, trots alla forskartimmar och investerarmiljoner som ligger bakom läkemedelsföretagets preparat. Men å andra sidan, om örtmedicinen inte kan mäta sig med andra metoder, då ska den inte användas - oavsett hur uråldrig den är eller hur sympatiska formuleringar om "helhetssyn" med mera som används av dess förespråkare. Det är med andra ord inte ideologin utan de påvisade effekterna som ska avgöra vilken behandling som ska erbjudas.

Ibland är det svårt att dra gränsen mellan å ena sidan behandling av sjukdomar och besvär, å andra sidan religionsutövning. En del av modeterapierna är nära anknutna till religiös verksamhet, ofta med New Age-koppling. Om en religiös verksamhet inte har några anspråk om att bota eller lindra sjukdomar ska den givetvis inte bedömas som om den hade sådana anspråk. Men å andra sidan får en religiös eller annan ideologisk etikett inte tjäna som frisedel mot en vetenskaplig granskning. I behandlingsforskning, liksom i all annan forskning, är det forskarens uppdrag att tränga bakom såväl egna som andras ideologiska föreställningar för att så långt möjligt ta reda på hur det verkligen ligger till.