Ledare:

Storleken ska inte vara avgörande

Men alla forskningsbidrag fungerar inte så. Ofta söker en väletablerad forskare för att bilda en grupp kring sin egen forskning. Den som får bidrag får också makt att bestämma vem som ska släppas in eller stanna kvar på forskningsbanan. Det som forskningsråden delar ut är därför makt över forskningens inriktning, ibland till och med mycket makt. Ett uteblivet bidrag riskerar inte den egna försörjningen, men reviret blir mindre.

Den senare typen av bidrag leder till mindre mångfald och till att yngre forskare riskerar att hamna i beroendeförhållande. Mångfald är en förutsättning för kvalitetskonkurrens, men vad som är lagom beror på ämnets karaktär. Gruppmodellen har uppstått inom de experimentella vetenskaperna där en forskningsledare ställer forskningsfrågorna, medan andra genomför experimenten.

Också för viss forskning inom samhällsvetenskap är det meningsfullt att dela upp ett arbete på flera händer, till exempel när sociologi använder stora datamängder. Men det finns viktig forskning som fungerar annorlunda. Dit hör nästan all humaniora och större delen av samhällsvetenskapen, men också till exempel matematik och teoretisk fysik. Där är det väsentligt att hela problematiken kan greppas av en och samma person.

Detsamma gäller teoriutvecklingen inom alla vetenskaper. De riktiga spjutspetsarna mot framtiden uppstår inte genom grupparbete. Den nuvarande trenden, att fördela alltmer forskningsstöd till grupper och miljöer, gynnar alltså systematiskt en viss typ av vetenskap och missgynnar andra, däribland den forskning som har störst chans att påverka framtidens forskningsagenda (eller skapa framtidens Nobelpristagare för dem som tänker i sådana
termer).

Men blir inte detta ett pläderande för isolerade forskare i elfenbenstorn? Nej, bra forskare fungerar bäst tillsammans med andra bra forskare, men som "peers" med egen plattform och eget ansvar. Starka miljöer ger stora synergieffekter, men de ska växa genom sin egen attraktivitet. Storleken ska inte vara avgörande - tre toppforskare med bra personkemi kan sätta större spår i framtiden än ett jätteprojekt med 30 forskare.

Det finns enkla åtgärder som forskningsråden kan göra:

• Fler personliga tjänster (som forskare eller forskarassistenter) där innehavaren fritt får välja miljö och där marginaltillskottet till miljön tas med i bedömningen.
• Ändra villkoren för Linnéstöd så att storlek och varaktighet blir mer flexibla och så att man bedömer bredden på toppen snarare än totalstorlek. I Danmark talar man om "hotspots"när man vill betona intensiteten mer än den totala värmeutvecklingen.

Det är hotspots som tänder brasor!

Bengt Hansson
Ansvarig utgivare Tvärsnitt
Huvudsekreterare, ämnesrådet för humaniora
och samhällsvetenskap