När häxbålen falnat...

Men medan Rumpnissarna stannar vid frågan och bara blir allt mer förvirrade över sakernas tillstånd, försöker forskaren förstå bara för att snart tvingas ställa samma fråga igen.

När Linda Oja, docent i historia håller föredrag på Vetenskapsrådets kvartalsseminarium är hennes tema: Hur gick livet i Älvdalen vidare, på det individuella såväl som på det samhälleliga planet, efter de stora häxprocesserna 1668-1672.

- Man tänker sig att år av skräck och nöd, anklagelser och avrättningar ska sätta djupa och svårläkta sår i ett samhälle, säger Linda Oja. Men när jag tittade närmare på vad som hände efter häxprocesserna blev jag till en början nästan besviken.

Människorna i Älvdalen bodde kvar som om ingenting hade hänt och fortsatte att gifta sig, få barn och betala skatt. Allt av vikt finns förstås inte på pränt, men grövre brott och uppslitande händelser skulle rimligtvis ha noterats på ett eller annat sätt.

SVART OCH VIT MAGI

- För mig var det obegripligt att människor som ville och gjorde väl bötfälldes och sattes i fängelse. Jag fick ingen ro förrän jag hade grävt djupare i ämnet, säger hon.

I sin avhandling från 1999 "Varken Gud eller Natur" söker hon svaret på sin fråga. Hon visar att det låg i den allt starkare statsmaktens intresse att styra undersåtarna såväl i stort som i smått. Det gällde att sätta sig i respekt och att "uppfostra" folket genom att definiera vad som var rätt och fel, ont och gott, Gud och Djävul.

Vilka orter häxjakten for fram över berodde på de lokala förhållandena. Det avlägsna Älvdalen i nordvästra Dalarna drabbades mycket hårt. Varför? En del av svaret kan ligga i att det skedde ett mindre uppror i bygden knappt ett år innan anklagelserna satte fart. En brutal statlig ämbetsman, utsänd från Stockholm, spöades upp av lokalbefolkningen. Saken gick till domstol där de skyldiga mot alla odds frikändes.

När det snart därefter var dags för rättsväsendet att ta ställning till anklagelser om häxeri, anar Linda Oja att måttet var rågat. Staten och kyrkan ville med sträng hand visa var gränsen för det acceptabla gick.

Men vad hände sedan, när vansinnesstormen mojnat och häxbålen falnat?

- Tidigare har man forskat om bakgrunden till olika konflikter och om det som hände under själva konflikten. Jag och mina kolleger trodde att vi var unika när vi satte igång med vårt projekt: "Att orka gå vidare - sociala läkningsprocesser ur ett lokalt perspektiv". Men snart förstod vi att samma utveckling höll på att ske också inom antropologi och freds- och konfliktforskning.

När den lilla forskargruppen vid Dalarnas Forskningsråd sökte bidrag för sitt projekt var det inte svårt att dra paralleller till vår egen tid: Sydafrikas sannings- och försoningskommission, våldsdåden och de etniska konflikterna i Jugoslavien och Rwanda, Chile och Argentinas uppgörelse med övergreppen under de fallna diktaturerna.

Frågan om hur man går vidare efter ett kollektivt trauma är allmängiltig, menar Linda Oja.

ALLMÄNGILTIG FRÅGA

I Älvdalen, som Linda Oja använder som utgångspunkt för sitt resonemang, sänkte sig tystnaden efter den korta tiden av angiverier, tortyr och avrättningar.

Men inte kunde väl Håll Ingel Andersdotter i Nittsjö eller Marit Mattsdotter i Åsen, som anklagats av grannar och vänner men med nöd undkommit bålet, ha glömt hela historien? Knappt de anhöriga till den halshuggna och brända Gulichs Anna Olsdotter från Loka. Inte heller angivarna. Men de som varit grannar och fiender under häxprocessen fortsatte att vara grannar medan livet, åtminstone på ytan, snabbt återgick till vardag.

- Folk insåg troligen att de behövde varandra för att Älvdalen skulle bestå. Då gick det inte att ta livet av sina grannar. Någon försoningsdomstol som i Sydafrika fanns förstås inte, men ändå fanns det offentliga ritualer som gynnade försoningsprocessen.

- Det berör mig starkt när jag i kyrkböckerna upptäcker att personer som bara några år tidigare har anklagat varandra för häxeri gifter in sig i varandras familjer eller väljer varandra som faddrar till sina barns dop. Inför hela församlingen lovar faddern att ansvara för barnets kristna uppfostran. Det kan inte handla om något annat än en försoning på gräsrotsnivå.

OLIKA LÄKNINGSPROCESSER

Åren därefter genomfördes en jordreform som gjorde skattesystemet mindre orättvist. Samtidigt skedde en omorganisation som gjorde att fler personer fick möjlighet att bli nämndemän och därigenom få större inflytande över utvecklingen i socknen.

- Förklaringen till ett skeende ligger alltid på flera nivåer och på varje nivå finns det nyckelpersoner som spelar stor roll för utvecklingen. Alla har sitt ansvar, säger Linda Oja. Men så länge det finns stora underliggande konflikter och orättvisor kommer det förr eller senare till en urladdning då de inblandade tenderar att se motparten som onda icke-människor. En offentlig försoningsritual, antingen det sker vid en sanningskommission eller vid ett dop i en kyrka, förvandlar icke-människor till människor igen.

- Medan jag arbetade med det här projektet var det som jag lärde känna personer som hade varit döda i nästan 300 år. Det var fantastiskt roligt och intressant och nästan alltför uppslukande.

Men var sak har sin tid. Linda Oja har åtminstone för tillfället lämnat forskningen och arbetar som arkivarie på landsarkivet i Uppsala.

- Nyfikenheten löper som en röd tråd genom mitt yrkesliv. Jag vill ta reda på saker och hitta lösningen på problem, antingen jag är forskare eller arkivarie. Lite av deckare faktiskt.

MARIA LEIJONHIELM