Ingmar Bergman och konsten att regissera sitt liv

Artikeln är ett populärvetenskapligt utdrag ur Maaret Koskinens VR-finansierade projekt (tillsammans med Mats Rohdin) "Ingmar Bergmans outforskade arkiv. Intermediala studier i prosa, film, drama, radio och television."

Samtidigt upprättar skrivakten alltid ett komplext förhållande till (minnets) bilder. I Laterna magica accentueras detta av bokens beröringspunkter med de rörliga bilderna i Bergmans filmer. Men att en filmregissör som skriver sin självbiografi tillgriper en fotografisk maskin som bild för minnet är knappast förvånande — för vad är självbiografi om inte bokstavligen att skriva minnets bilder?

Med dessa ord inleds Ingmar Bergmans självbiografi Laterna magica från 1987. Det är ett anslag som heter duga: drastisk, dramatisk och följaktligen inte alldeles sanningsenlig. För om man ska tro fadern Erik Bergmans minnesanteckningar döptes Ingmar först den 19 augusti i Duvnäs, svärmoderns gård i Dalarna, och av allt att döma under ordnade former. Det bekräftas av modern Karin som i en släktbok skrivit: "Till vårt hus ´Våroms´ i Duvnäs har ingen kommit så tidigt som Ingmar. Han kom dit endast 14 dagar gammal, och han döptes där en augustiafton i solnedgången i blomsterhörnet i stora rummet." (Linton-Malmfors, s. 87 resp. s. 89)

Dessutom var det enligt samma källa först under hösten, efter återkomsten till Stockholm, som alla i familjen insjuknade, "den ena efter den andra", som Erik skrev i sin levnadsbeskrivning. Naturligtvis oroade man sig särskilt "för Ingmar som är så liten". Dock tillfrisknar alla.

Således: Karin Bergman fick inte spanska sjukan under graviditeten utan först under hösten, flera månader efter barnets födelse, varför lille Ingmar knappast kan ha genomlidit sjukdomen redan vid födelsen som det antyds i självbiografin.

Detta är nu inte sagt i någon petimätrig ambition att beslå minnestecknaren Ingmar Bergman med en felaktighet, eller att till varje pris leverera en "objektiv" sanning som skulle vara att föredra framför de sanningar som står fram på sidorna i Laterna magica. Nej, snarare för att framhålla självbiografins inbyggda fiktionalitet, de fabulerande kvaliteter som gör boken så läsvärd just som litteratur. Och till denna fabuleringskonst hör just bokens allra första dramatiska mening, med sin branta tidsförtätning, garnerad med en nära döden-upplevelse redan vid inträdet i själva livet.

Det utsatta barnet

Med andra ord: bilden av barnet, hotat redan i moderlivet, som är så påtaglig i Bergmans tidigare berättelser, tycks ha färgat av sig på den egna tillkomstmytologin.

Faktum är att det finns flera suggestiva paralleller mellan just denna film och självbiografin. För i likhet med den "barnsköterska och släktingar" som sägs ha rett ut situationen i Persona, räddas även den nyfödde i Laterna magica av både en barnsköterska och en tillskyndande släkting, i detta fall mormodern:

"En dag fick familjen besök av den gamla husdoktorn som tittade på mig och sa: Den där håller ju på att dö av undernäring. Mormor tog mig då till sommarhuset i Dalarna. Under tågresan som på den tiden varade en dag, matade hon mig med sockerkaka uppblött i vatten. När vi kom fram var jag nästan död."

Dock, konstateras det därefter, räddades barnet av en amma "en snäll, ljusshårig flicka från en angränsande by": "jag tilltog visserligen men kräktes och hade ständigt ont i magen."
Här dyker alltså inte bara en släkting upp utan också, som i Persona, en av Bergmans otaliga kvinnliga tjänsteandar. Här nämns också den nervösa magen — en av Bergmans vid det här laget riksbekanta "dämoner".

Låt oss först dröja vid mormodern. Denna vad man förstår ampra och bestämda dam är en person vars betydelse och inflytande Bergman ständigt återkommit till, såväl i intervjuer som i fiktiva berättelser. Inte undra på att hon, vid sidan av Modern och Döden, ges en närmast självklar plats redan på bokens första sidor. Faktum är att man kan finna något av ett urfrö till denna konstellation i arbetsboken till självbiografin, där Bergman i de allra första utkasten radar upp vad han borde ta upp först: "Materialet: Om första minnen. Om mor-far-mormor. Signalerna."

Med andra ord, mormoderns närvaro i början av självbiografin är lika mycket motiverad av rent berättarmässiga bevekelsegrunder som av de i någon mening faktiska. Här är det värt att lägga märke till det djupt tvetydiga i hennes roll. Är hon en frälsare i nöden som resolut rycker barnet från dess handfallna föräldrar och därmed räddar honom till livet? Eller är det tvärtom hon som nästan tar död på den nyfödde med sin sockerkaka?

Det är naturligtvis denna ambivalens som ger mormor hennes självskrivna plats redan i början av boken och i den egna tillblivelsemyten. Hennes närvaro garanterar ju inledningsradernas suggestiva balansakt mellan liv och död.

Denna tvetydigt verkande närvaro skulle dessutom återkomma längre fram i författarskapet. Mormorsfiguren skulle få ett förlängt fiktivt liv i manus-romanen "Den goda viljan" (1991), där hon, i såväl boken som senare i Bille Augusts filmatisering (gestaltad av Ghita Nörby), kom att spela en liknande roll. Det är hon som försöker hindra det unga paret Anna och Henrik (Bergmans fiktiva rendering av sina föräldrar) och deras unga kärlek och, underförstått, därmed nästan ser till att förhindra författarjagets koncipiering! Kanske är det till och med så att mormodern personifierar bokens övergripande tema, närmare bestämt hur alla goda föresatser i den mänskliga viljan och generationers samlade erfarenheter kan gå så fel.

Den nervösa magen

I vilket fall utgör denna mage längre fram ett framträdande inslag i självbiografin, inte minst stilistiskt. Magen beskrivs som "en lika löjlig som förödmjukande kalamitet", "en illvillig dämon i kroppens känsligaste mitt" som "med aldrig sinande, ofta raffinerad uppfinningsrikedom saboterat mina ansträngningar". Men trots den plåga som denna "dämon" otvivelaktigt inneburit behandlas den inte sällan med självironisk humor. "På alla teatrar där jag arbetat längre tid, har jag fått ett eget dass. Dessa dass är förmodligen min bestående insats i teaterhistorien." (Laterna Magica s. 75). Ja, man undrar om inte denna följeslagare till och med försett författaren med en av hans återkommande favoritmetaforer: hur ofta heter det inte i en film eller en text av Bergman att något har "moraliska magknip" eller "själslig diarré"?

I ett telefonsamtal jag hade med Bergman hösten 2005 påstod han att Laterna magica egentligen skulle ha hetat "I händerna på sin mage". Fast också det får man nog ta med en nypa salt. Åtminstone om man ska tro arbetsanteckningarna, där boken först döptes till "Skala lök" (efter idén om jagets många skal utan kärna från Ibsens Peer Gynt) och sedan till "Gycklarens afton", med anspelning på Bergmans egen film "Gycklarnas afton" från 1953.

I vilket fall är det i ljuset av detta inte förvånande att författaren på bokens sista sida återvänder till bilden av sig själv som en diarrésjuk, nära nog döende nyfödd samt till mor och mormor:

"Jag sökte i mors hemliga dagbok för juli 1918. Där står: Har varit för sjuk för att skriva under de senaste veckorna. Erik har nu drabbats av spanska sjukan för andra gången. Vår son föddes söndag morgon den fjortonde juli. Han fick genast hög feber och svåra diarréer. Han ser ut som ett litet benrangel med en stor eldröd näsa. Han vägrar envist att öppna ögonen. Efter några dagar har jag ingen mjölk på grund av sjukdomen. Då blev han nöddöpt här på sjukhuset. Han heter Ernst Ingmar. Ma har tagit honom till Våroms, där hon funnit en amma. Ma´ är förbittrad över Eriks oförmåga att lösa våra praktiska problem. Erik är förbittrad över Ma´s ingrepp i vårt privatliv. Jag ligger här maktlös och eländig. [...] Om gossen dör, säger Ma´ att hon tar hand om Dag och att jag ska ta upp mitt yrke. Hon vill att Erik och jag ska skiljas så snart som möjligt..."
(Laterna magica, s. 337)

Det stämmer att Karin hade en hemlig dagbok som hon kallade "Min bok", men för juli 1918 står, enligt utgivaren Birgit Linton Malmfors, som nagelfarit samtliga hennes dagböcker, endast ett kort: "Ernst Ingmar född d. 14 juli 1918. Sv. ps. 257:10." Med andra ord, det långa citat som författaren säger sig ha hittat i moderns dagbok är sannolikt helt påhittat.

I sammanhanget kan man inte låta bli att förundras över i hur hög grad denna avrundning av självbiografin påminner om det förment mer fiktiva slutet i Bergmans roman "Den goda viljan" (1991). Här sitter en höggravid Anna på en parkbänk bredvid maken Henrik, som nyss sökt upp henne efter en längre separation. Hon ska till att föda ett barn: författarjaget som, underförstått, i framtiden ska skriva berättelsen om henne. En berättelse om ett samliv fyllt av komplikationer, som med styrkan av en (i boken) redan frammanad livskatastrof nu hotfullt och retroaktivt slår sin slagskugga över parets framtid.

Det är en liknande känsla som, via citatet ur moderns dagbok, manades fram i slutet av självbiografin: ett barn har fötts i sjukdomens och den gryende familjekonfliktens tecken. Ja mer än så, det scenario som där målades upp framstår närmast som ett synopsis till "Den goda viljan", med inte bara den kvinnliga huvudrollen utan även de övriga viktigaste dramatis personae på plats: barnet, den nervklene fadern och den härsklystna svärmodern.

Ett litterärt författarskap

Att Ingmar Bergman själv var plågsamt medveten om denna nydebut på den litterära arenan vittnar den oerhörda anspänning som står fram i arbetsböckerna för Laterna magica. Ena stunden är fylld av tillförsikt, om än med självironisk udd: "Ibland tycker jag det vore roligt med en stilig epilog. Fast epilogen har kanske redan varit? Släng dig i väggen Bergman!" (1.8 1987)

Så plötsligt syns allt beckmörkt:

"För alla dessa förbannade spänningar, ångestanfall, blödningar i ändan, magkramper, ögonblick av förfärlig overklighet, ångest utan vett och gräns. För allt som gick genom min kropp som skakade och skakade. Allt detta för något som var så helvetes viktigt och vart tog det vägen — var är det nu. Var ser jag den oerhörda vikten annat än som en illusorisk gyckelbild, framställd för mig — av mig."

Men en tid därefter (21.9 1987) finner man en förlösning och samtidigt en förklaring till den långvariga "själsplågan", allt förtätat i den anteckning i versaler som finns i marginalen: "BOKEN KOMMER UT!" I själva brödtexten står följande:

"En valium och en halv mogadon. Tämligen sömn. Vaknade sex. Lång väntan på kulturkvarten. Inte utan onda aningar. Sedan en stor obekymrad glädje! Allt är faktiskt lite overkligt. Jo, det är roligt som fan att få hundraprocent bra kritik. Det sker inte så ofta."

Så även nästa dag: "För glad för att sova. Det var länge sedan jag fick lov att vara så utan vidare glad!"

Detta är alltså samme Bergman som upprepade gånger sagt att han aldrig brytt sig om recensioner. Men denna gång handlade det om hans vara eller inte vara som konstnär, nu som i huvudsak författare, en karriär som enligt Bergman själv hade avrättats av den negativa kritiken av hans tidiga pjäser.

Det positiva mottagandet av Laterna magica var således en rejäl revansch. Och som bekant flödade skrivlusten till, att döma av de alster som kom ur Ingmar Bergmans penna under 1990- och 2000-talen. En passage daterad lördag 4.6 1988, ur arbetsboken till "Den goda viljan", talar för sig själv:

"Ja nog är det roligt att skriva alltid och sådan frid och sådan fred. [...] Jag är så tacksam för denna milda samvaro med min kreativitet. Så är det. Så här ska det vara."