Omvärldens

handlingsförlamning bidrog till Förintelsen

Omvärlden, inklusive Sverige, bidrog indirekt till Förintelsen genom att göra den möjlig, bland annat genom den mycket restriktiva flyktingpolitiken under 1930-talet. De svenska eftergifterna mot Nazityskland under andra världskrigets början och den svensk-tyska handeln är förhållanden som förmodligen förlängde kriget och därmed oavsiktligt också förlängde Förintelsens förlopp. Den svenska pressens självcensur under flera år hämmade därtill informationsflödet.

Å andra sidan var den svenska opinionen inte tyst. Från våren 1933 och fram till 1945 förekom kontinuerlig kritik mot den nazityska regimen och protester mot förföljelsen av judarna i pressen, på opinionsmöten och från enskilda ledamöter i den svenska riksdagen. Och detta i en situation där ett ställningstagande för de förföljda innebar ett personligt risktagande i den händelse Nazityskland skulle invadera Sverige, vilket inte var osannolikt.

Flera tidningar tryckte alltmer detaljerade skildringar av Förintelsen från hösten 1942 och framåt. En rad enskilda personer och privata organisationer bedrev ett outtröttligt arbete för judiska flyktingars sak och försökte få dem genom den svenska invandringspolitikens nålsöga. Vid fyra tillfällen genomförde eller medverkade Sverige i större räddningsaktioner som sannolikt innebar att tiotusentals judar undkom Förintelsen. Dock: tiotusentals räddade av sex miljoner är en rännil.

I backspegeln är det varken konsekvent anpassning till Tyskland, eller storstilade räddningsinsatser för de förföljda, som avtecknar sig skarpast. Snarare ett ambivalent och motstridigt agerande.

Vad som otvivelaktigt saknades för att Sverige skulle föra en mer aktivistisk räddningspolitik — vilket möjligen kunnat innebära att betydligt fler hade räddats undan Förintelsen — var ett samlat engagemang för judarna på central politisk nivå. Samlingsregeringen var i vissa situationer beredd att överväga eller genomföra omfattande räddningsaktioner, medan man vid andra tillfällen dividerade om huruvida enstaka judar skulle få en fristad i landet. Långt gångna planer på att rädda polsk-judiska barn våren 1943 rann ut i sanden. Och aldrig hände det att regeringen officiellt kommenterade eller protesterade mot mördandet av Europas judar, såsom de allierade gjort redan i december 1942.

Ambivalent inställning till judarna

En närliggande förklaring till den svenska regeringens brist på handlingskraft är antisemitism. Men man måste då precisera vad man menar med detta begrepp. Antisemitism i den meningen att makthavarna kände till Förintelsen, såg möjligheter att agera för judarna, men valde att inte göra det därför att de sympatiserade med förföljelserna, finns det inga belägg för. Avskyn inför Förintelsen, när bilden klarnade kring vad som hände kontinentens judar, var av allt att döma genuin. Men som den brittiske historikern Tony Kushner anmärker om västmakternas reaktioner: Denna avsky kombinerades med en oförmåga att förstå den nazityska antisemitismens orsaker och att ta till sig utrotningspolitikens judiska dimension. Det var en sak att fördöma nazisternas rasism och brutalitet, deras övergrepp och kränkningar mot individens rättigheter. Men det var något annat att erkänna det judiska kollektivets behov av hjälp.

Kushners resonemang kastar ljus också över reaktionerna i Sverige. Här fanns på många håll en påtagligt ambivalent inställning till just judarna, och särskilt till vad som uppfattades som de "icke-assimilerade" judarna i Östeuropa. Känslan av att det var "rätt" att fördöma övergreppen i utlandet, och "rätt" att rädda liv, blandades med känslan att de räddade skulle utgöra ett "problem" om de kom till Sverige. Det belyser ett samhälle som uppfattade sig självt som demokratiskt och humanitärt, samtidigt som judiska flyktingar i praktiken sorterades bort. På så sätt spelade antisemitismen in. Men vad som i efterhand framstår som dubbelmoral och skenhelighet, kanske snarare ska förstås som en monumentalt bristande självinsikt.

En växande protektionism

Men ytterligare något formade det svenska tänkandet kring den nazistiska "judepolitiken" under 1930-talet och kring deportationer och massmördande under 1940-talet, nämligen en nationell isolationism som kan sammanfattas i principen att "inte lägga sig i". Denna princip var inte specifikt svensk, utan hade med tilltagande styrka växt fram under 1900-talets första hälft och särskilt i spåren av det första världskriget. Nationalstaternas gränser skulle respekteras, liksom makthavares suveränitet över sina länders "inre angelägenheter". Strävan att i det längsta hålla sig utanför gällde också hur de flesta staterna agerade under andra världskriget. Att år 1939 förklara sig neutral var mer regel än undantag. Så gjorde alla de nordiska länderna, en rad stater på kontinenten liksom USA.

Ändå kan man kanske tala om en särskild svensk isolering, rotad i landets specifika historia. Det handlade, som det beskrivits av historikern Mikael af Malmborg, om en successiv anpassning till Sveriges omvandling från internationell — och multietnisk — stormakt under 1600-talet till "svensk" småstat under 1800-talet. Det slutgiltiga militära nederlaget 1808—09 ledde till en starkt pacifistisk opinion med långvarigt inflytande över försvars- och utrikespolitiken. Med de militära stormakternas frammarsch under 1930-talet, och det internationella samarbetets kollaps, följde småstaternas tillflykt till en allt fastare neutralitetsdoktrin. Historikern Alf W Johansson talar för Sveriges del om "reträtten in i neutralitetens kokong."

"Neutralitetens kokong"

En väsentlig förändring är också det minskande avståndet mellan oss själva och de internationella konflikterna. Med tv-mediet har världen hamnat i våra vardagsrum, brukar det heta, och man ska inte underskatta det moderna krigsreportagets och fotografiets betydelse för nutidens bannlysning av angrepp mot civila offer under krig. Kontrasten är stor mot 1940-talets värld, där informationen om Förintelsen i de allra flesta fall förmedlades utan illustrationer och ofta som notiser. Inga bilder visualiserade folkmordets ohyggliga dimensioner (de publicerades först 1945), och till skillnad från idag fanns inga givna referenspunkter för att förstå vad ett industriellt folkmord innebar. Själva begreppet "folkmord" existerade inte ens som en vedertagen term, utan började spridas först efter kriget.

På det internationella planet kan man notera hur principen om de enskilda staternas suveränitet börjat ge vika för överstatliga lösningar och en föreställning om de mänskliga rättigheternas företräde framför folkrätten. En regims övergrepp mot sina medborgare gör det numera legitimt att ingripa med protester, bojkotter och i sista hand militärt. Sammantaget har omvandlingar som dessa inneburit att vi idag, i Sverige och internationellt, ger begrepp som "mänskliga rättigheter", "solidaritet" och "internationellt ansvar" en annan innebörd än andra världskrigets aktörer. Freds- och konfliktforskare pekar dessutom på det minskande antalet väpnade konflikter i världen. Och folkmord och "etnisk rensning" har, såsom Förintelsen, ofta skett i skuggan av krig.

Den engelske forskaren David Cesarani har noterat att bland dem i Storbritannien som verkligen agerade för Förintelsens offer, genom att sprida upplysningar om terrorn eller genom att privat och offentligt agera för flyktingar, hade påfallande många ett gemensamt drag: De var beresta eller hade något slags kosmopolitisk bakgrund. De hade personliga erfarenheter av olika kulturer och samhällen och kunde identifiera sig med händelserna i 1940-talets Europa.

I väntan på motsvarande undersökningar av dåtidens svenska aktivister är en rimlig hypotes att detsamma gällde åtskilliga av dem. Trots 2000-talets katastrofala inledning, med en till synes polariserad värld, finns därför en utvecklingsriktning som i det långa perspektivet förefaller hoppingivande. Alltfler människor bär på erfarenheter som motverkar den handlingsförlamning som drabbade så många i beredskapstidens Sverige.