Pressen och Förintelsen

- Protester, likgiltighet och anpassning

Tidigare forskning har lanserat några olika teser om svenska mediers nyhetsförmedling om judarna och Förintelsen. Steven Koblik (1987) har till exempel hävdat att svenska medier i huvudsak var likgiltiga och teg om de europeiska judarnas öden, Paul Levine (1987) att informationen var omfattande men fragmentarisk, utan analys och därmed utan sammanhang. Ingvar Svanberg och Mattias Tydén (1997) konstaterar att svensk opinion redan tidigt hade en fyllig dokumentation om judeförföljelsen och under hela krigsperioden hade tillgång till kunskap om den nazistiska politikens innebörder. Enligt deras studie får exempelvis de norska och danska judarnas öde stort genomslag i den svenska pressen. De noterar en större frispråkighet från 1943 — när tyskarnas motgångar i kriget blir allt större. Medierna ger enligt Svanberg och Tydén tillräckligt med information, trots anpassning och självcensur. Därför vill de formulera om frågan om hur Förintelsen kunde realiseras utan att omvärlden hade vetskap därom, till en fråga om hur folkmordet kunde fortgå fastän omvärlden hade goda kunskaper om skeendet.

Tre tidningar 1933—1946

De ovan refererade studierna tar sin utgångspunkt i specifika händelser, koncentrerar sig på pressen under vissa år eller utgår från periodens stora debatter i olika offentliga fora. Men vad får man för bild av nyhetsförmedlingen om Förintelsen om man systematiskt följer några tidningar genom hela perioden före, under och strax efter andra världskriget?

I min studie har jag valt att följa tre tidningar från 1933 till och med 1946. Leths kategoriindelning i fallstudien om Kristallnatten har varit vägledande för urvalet av tidningar: Gruppen Protest representeras av Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning (regional eftermiddagstidning), gruppen Likgiltighet av Dagens Nyheter (liberal morgontidning), och gruppen anpassning av Stockholmstidningen (liberal, regional och nationell tidning).

Utan att systematiskt ha gått igenom det totala utbudet av svenska dagstidningar under 1930- och 40-talen tror jag ändå att man kan slå fast att kategorin Protest utgjorde en grupp av några få svenska dagstidningar med tämligen liten sammanlagd upplaga. Den största gruppen tidningar kan troligen infogas i kategorin Anpassning. De tyskvänliga tidningarna med antisemitiska sympatier utgjorde en mindre men inte obetydlig grupp. Tillfogas kan att kategoriindelningen inte följer tidningarnas partitillhörighet på något givet sätt (se Leth 2005).

Uppdraget har varit att hitta de texter som behandlar de europeiska judarnas öden, oavsett utifrån vilket perspektiv och i vilken kontext. Under åren 1933 till och med 1946 har förstasidan för de tre utvalda tidningarna lästs var tredje dag samt hela tidningarna var sjätte dag. Urvalet kan anses tillräckligt omfattande för att ge en representativ bild av hur förföljelsen av judar återges i dessa tre tidningar med respektive tre olika förhållningssätt. Alla artiklar som innehållit ordet "jude" i alla dess sammansättningar, "antisemitism" samt "Förintelsen" har utgjort analysurval.

Pressen anpassar sig

Om vi menar att själva omfattningen av texter om förföljelsen av judarna hade betydelse för allmänhetens möjligheter att förstå den nazistiska politikens konsekvenser, så pekar min studie på att underlaget var magert. Detta skulle således kunna tolkas som ett resultat som talar för Kobliks tes om den svenska tystnaden. Men man kan också hävda att Levins tes om den visserligen existerande men fragmenterade informationen om judeförföljelserna får stöd. Det finns texter genom hela perioden som berör frågan, men sett till omfång, placering och plats i tidningarna och till de tolkningsramar som texterna sätts in i, krävs en mycket uppmärksam och aktiv läsare för att förstå hela vidden av den nazistiska politiken. Undantaget är Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning som genom sina skribenters tydliga antinazistiska ställningstagande förmår ge skeendena ett sammanhang.

Ser vi till fördelningen av texter för de olika åren blir ett annat resultat synligt. Nyhetsintresset för frågor som anknyter till "det judiska" är någorlunda jämnt under 1930-talets första del för att kulminera 1938, året för Kristallnatten. Uppmärksamheten avtar påtagligt under krigsutbrottets år och når sin absoluta botten år 1940. 1941, det år då tyskarna invaderar Sovjetunionen, är också det år då judeförföljelserna får en otvetydig karaktär av systematisk massutrotning. Detta tycks inte ge underlag för fler tidningstexter på temat. Här ser vi tydligt spåren av den svenska censuren och självcensuren.

När den tyska ockupationsmakten hösten 1942 gav order om att arrestera de norska judarna och dessa deporterades till koncentrationsläger, ger det avtryck i de svenska tidningarna, liksom när de danska judarna hösten 1943 räddades undan en av de nazistiska ockupanterna planerad deportation. Resultaten stöder Svanberg och Tydéns fynd — dagspressen ger allt bättre information över tid och när händelserna kryper nära inpå Sverige ökar pressens intresse påtagligt. 

Detta är således ett resultat som kan sägas underbygga tesen om att pressen anpassar sig efter krigslyckans vändning och att tidningarna har en nyhetsvärdering som premierar skeenden i vår omedelbara närhet.

Populärjournalistikens paradox

Dagens Nyheter uppvisar genomgående tecken på stor försiktighet, uttryckt i positiva termer, eller tystnad och likgiltighet, uttryckt i mer negativa.  Av de texter som publiceras under krigsslutet år 1945 är det svårt att förstå att ett folkmord ägt rum och att en av mänsklighetens största tragedier utspelats på den europeiska kontinenten.

Stockholmstidningen, karakteriserad av sin tyskvänlighet är vid mitten av 1930-talet den största svenska dagstidningen, omkullsprungen av Dagens Nyheter först senare under 1940-talets första år. Tidningen ägs tillsammans med Aftonbladet av Torsten Kreuger och är, liksom Aftonbladet, uttalat sympatiskt inställd till Hitlers och Tysklands politik.

1931 hade Stockholmstidningen slagits samman med Stockholms Dagblad (länge bar den detta dubbelnamn) och var, med sin uttalade folklighet, en sorts föregångare till tabloid- och kvällspressen. Man hade bilder både på fram- och baksidor, gav stort utrymme åt brott och sport och det populära filmmediet. Tidningen behövde aldrig "avnazifieras" efter kriget, något som krävdes av Aftonbladet. Enligt presshistorikern Elisabeth Sandlund (2001) lyckades Stockholmstidningen på något sätt hålla balansen. Det, menar jag, kan förstås i termer av populistisk lyhördhet för politikens vindar.  

Jag tror att man kan förstå fenomenet just utifrån populärtidningens nyhetsvärderingar. Stockholmstidningens inriktning på human interest, på det mer sensationsinriktade och spekulativa bidrar till att den ägnar betydligt större uppmärksamhet åt historier med stor dramatik som kan personifieras. När den statliga presspolitiken tillåter större frihet och när man uppfattar att man har läsarmarknaden med sig, publicerar paradoxalt nog just Stockholmstidningen de mest ingående skildringarna av judeförföljelserna. Det är Stockholmstidningen som i september 1945 publicerar rubriker som "Kannibalism i Belsen-lägret. SS-kvinnor hetsade hundar som slet fångarna i stycken" och "Förkrossande anklagelseakt mot nazismen framlagd i Berlin. 6,4 miljoner mördade i fånglägren i Öster. 5,7 miljoner judar i Europa förintade. 5 miljoner ryssar bortfördes i slaveri" medan Dagens Nyheters motsvarande förstasida lyder: "Fruktansvärda anklagelser mot Belsens avgrundsande. 48 bödlarna nekar envist: Oskyldiga".

Alla de tre tidningarna framhåller framförallt de svenska insatserna av Raoul Wallenberg och andra för judarna i Ungern, de så kallade Vita bussarnas räddningsaktioner och flyktingmottagandet i södra Sverige. Mot bakgrund av den mycket restriktiva svenska flyktingpolitiken (som lättade först då Norge och Danmark ockuperades) och den demonstrerade främlingsfientligheten i Sverige, framstår pressens beskrivningar av en storslagen svensk flyktinghjälp närmast som en äreräddning. Vid krigsslutet skrivs den svenska självbilden om. Stockholmstidningen, som ända in på 1940-talet visar stor förståelse för Tysklands problem med "de judiska elementen", framhåller nu den svenska humaniteten där den sortens barbari som nazisterna ägnat sig åt inte tolereras.

Medier och folkmord

Här finns en idé om att kunskap om missförhållanden i sig leder till ett engagemang mot orättvisor. Den föreställningen kan ifrågasättas: vi har i efterkrigstiden dystra exempel på att informationsspridning om övergrepp som utvecklas till folkmord inte nödvändigtvis resulterar i opinionskrav och aktioner för att förhindra utvecklingen. Å andra sidan kan knappast omvärldens handlingsförlamning (idag gäller den till exempel för det som sker i Darfur i Sudan) tas som intäkt för att den medieförmedlade informationen är verkningslös och därför meningslös. Det är dock mer än nyhetsrapporter som krävs, både för kunskapsbildning och för ett konkret agerande. Kunskaper via mediering är en nödvändig men inte tillräcklig politisk betingelse för engagemang.