Sanning och försoning i Sydafrika

Även inom anti-apartheidrörelsen dominerades ledarskiktet av män, trots att många kvinnor var aktiva i att organisera protester och bojkotter och aktiva inom ANC:s väpnade gren, där cirka 20 procent var kvinnor. Dessa kvinnor låg dock ofta lågt med sina egna specifika krav på ökad jämlikhet eftersom apartheid sågs som den stora gemensamma fienden att bekämpa.

Kvinnliga sydafrikanska teologer bryter nu tystnaden. Deras skrifter fokuserar på ämnen som rådande könsroller, kvinnors makt och inflytande inom kyrkorna, sexuellt våld mot kvinnor och barn, våld i nära relationer och HIV/AIDS. Särskilt intresserade är de av vilka roller kyrkorna spelar (eller bör spela) och de identifierar aspekter som ses som både förtryckande och som befriande i sina respektive religiösa traditioner.

Här finns en klar koppling till en av Sannings- och försoningskommissionens huvuduppgifter, nämligen att hantera det förflutna, eftersom våld mot kvinnor och barn brukar intensifieras i krigssituationer och fortsätter att vara ett vanligt problem i samhällen som, likt Sydafrika, genomgått en väpnad konflikt. En del fredsforskare har understrukit behovet av att utvidga det traditionella fredsbegreppet till att även innefatta ett slut på sådant våld. Dessutom menar de att kvinnors status som helhet behöver uppvärderas eftersom kvinnor tenderar att ha mindre makt, inflytande och materiella resurser än män inom samma sociala och kulturella grupp.

Unikt för Sydafrika var däremot apartheidsystemet med den segregation och de hierarkier det gav upphov till — ett system som aktualiserat behovet av att synliggöra och problematisera de maktrelationer som skapats, och fortsätter att skapas, utifrån hudfärg, kön och klass i det sydafrikanska samhället och i de sydafrikanska kyrkorna. Det är i detta sammanhang som Annaletta Van Schalkwyk, en av de få kvinnliga sydafrikanska teologer som skrivit om Sannings- och försoningskommissionen, understryker att förverkligandet av en rättvis fred och försoning efter apartheid bara har börjat. Det måste, enligt henne, inkludera alla medborgare, inte enbart de män som redan dominerar det offentliga rummet, samt innebära upphävandet av rådande maktobalanser (equalisation of power imbalances) mellan kvinnor och män, fattiga och rika, svarta och vita. I detta fortsatta arbete för en djupgående försoning ser hon och andra sydafrikanska teologer kyrkorna som viktiga aktörer.

Kyrkorna i sydafrikansk kontext

I vissa fall, exempelvis i den holländsk-reformerta kyrkofamiljen, inrättades särskilda kyrkor för respektive folkgrupp (en för svarta afrikaner, en för färgade, en för indier), medan andra kyrkor (exempelvis den katolska samt många protestantiska kyrkor av anglosaxiskt ursprung) behöll en gemensam kyrkostruktur för alla. Även de sistnämnda kyrkorna var dock i praktiken knappast integrerade på lokal nivå. Svarta präster hade oftast lägre lön och fick sällan tjänstgöra i vita församlingar och ledarskapet dominerades av vita män.

Personer inom dessa kyrkor upplevde naturligt nog apartheid ur vitt skilda perspektiv. Några tog, exempelvis inom ekumeniska organisationer som Sydafrikanska kyrkorådet (SACC), aktiv del i kampen mot apartheid. Andra anpassade sig till den rådande ordningen och tog i vissa fall även aktiv del i att upprätthålla denna genom att gå in i armén eller säkerhetspolisen. Det finns till och med konkreta exempel på hur en torterare och hans offer kunde vara aktiva medlemmar av samma kyrkofamilj. Dessa skiljelinjer fanns även i de pentekostala kyrkorna.

Idag står dessa kyrkor således inför utmaningen att verka för försoning inom sina egna led, samt med sina grannar i de afrikanska oberoende kyrkorna (ca 40 procent av Sydafrikas kristenhet) och med sydafrikaner av annan tro (t.ex. muslimer, hinduer och utövare av traditionell afrikansk religion) som kommer från de folkgrupper som lidit under kolonialism och apartheid.

Specifika könsroller, som sedan togs med till Sydafrika av vita nybyggare och av västerländska missionärer, fanns redan inom de kyrkor som kom till landet under kolonialtiden. Kyrkornas kvinnogrupper, som i huvudsak kom att organiseras efter hudfärg, blev församlingens stöttepelare i fråga om socialt arbete, penninginsamling och marktjänst i form av bakning, matlagning och städning.

Att ha sina egna separata organisationer kan fungera som en säkerhetsventil genom att det ger kvinnorna en chans att sköta sig själva, oberoende av de män som tenderar att dominera gemensamma strukturer såsom kyrkorådet. I en nyligen genomförd studie av kvinnogrupper i Methodist Church of Southern Africa (MCSA) i Västra Kapprovinsen, noterades också att en del svarta afrikanska kvinnor kunde motsätta sig nutida försök till integrering mellan de olika kvinnogrupperna eftersom de på sin fritid ville ha sina egna trygga mötesplatser där de inte riskerade att domineras av vita eller färgade kvinnor och särskilt inte av de vita kvinnor som de till vardags arbetade som hembiträden för.

Kvinnliga teologer, präster och pastorer

Dessa kvinnor fick ofta kämpa hårdare än sina manliga kollegor för att tas på allvar eller för att få arbete över huvud taget, även om några också ger exempel på stöd de fått från sina respektive kyrkor. Att svarta afrikanska kvinnor är särskilt underrepresenterade sägs ha att göra med att traditionella könsroller skulle vara ännu starkare i deras lokala församlingar, som ju grundades med de europeiska missionärerna som förebilder. Enligt dessa etablerade könsroller är prästen eller pastorn en gift man, vars fru arbetar frivilligt i församlingen och särskilt som ledare för kvinnogruppen. Två svarta afrikanska manliga forskarstudenter i teologi, båda födda på 1970-talet, berättade exempelvis att på de mindre orter där de växte upp kunde de inte föreställa sig en kvinnlig präst, för vad skulle då hennes man göra i församlingen? Han kunde ju knappast inte vara ledare för kvinnogruppen.

De yrken som traditionellt varit vanliga bland svarta afrikanska kvinnor är istället lärare och sjuksköterska, det vill säga yrken som också var vanliga bland de första kvinnliga missionärerna. Teologistudier ses främst som en präst-/pastorsutbildning och de kursavgifter som måste betalas till universitetet kan göra att de som kommer från en fattig bakgrund hellre väljer utbildningar som säkrare leder till arbete.

Pionjärerna inom sydafrikansk akademisk feministteologi var naturligt nog vita kvinnor, vilka senare gjorts sällskap av några välkända svarta kvinnliga teologer. I mitt forskningsprojekt har jag gått igenom deras skrifter. Genom att särskilt intervjua bland annat kvinnliga teologistudenter på avancerad nivå och på forskarnivå i Västra Kapprovinsen under åren 2004-2005 fick jag också höra flera personliga historier om utmaningar de stött på i relation till sina respektive kyrkor. Dessutom intervjuade jag några kvinnor i ledande ställning inom sina respektive kyrkor samt i ett par organisationer som stöttade våldsdrabbade kvinnor.

Religionens ambivalenta roll

Även om vissa landvinningar ändå gjorts i fråga om jämställdhet tycktes kyrkorna, ironiskt nog, här medverka till att bryta ner apartheids barriärer genom att ge kvinnor från olika kyrkor, med olika hudfärg och även från olika religioner en gemensam erfarenhet av förtryckande strukturer, förhållningssätt och trostolkningar inom sina respektive religiösa traditioner.

I fråga om kristna trostolkningar kritiserade kvinnliga (och även en del manliga) teologer idéer som kunde legitimera våld mot kvinnor. Det rörde sig om idéer om kvinnans underordning och idén om att kvinnan (eftersom det var Eva som förledde Adam att äta av den förbjudna frukten i Edens lustgård, vilket ledde till syndafallet) är moraliskt underlägsen mannen och därmed inte i stånd att sätta sig upp emot män i sin närmiljö, inte ens mot män som begår övergrepp mot dem. Andra idéer som sågs som problematiska var upphöjandet av lidande och självuppoffrande som en dygd särskilt för kvinnor. Sådana idéer kunde, tillsammans med föreställningen om förlåtelse som det sanna kristna sättet att hantera övergrepp och om skilsmässa som en synd, få till följd att kvinnor uppmanades att stanna kvar hos, och upprepade gånger förlåta, män som misshandlade dem och/eller var otrogna och utsatte dem för risken att få HIV/AIDS. Sådana kristendomstolkningar samverkade också med kulturella föreställningar om kvinnans underordning och om hennes ansvar att hålla ihop familjen.

Som motvikt lyfte de som förespråkade ökad jämlikhet fram andra element i sin tro såsom Bibelns första skapelseberättelse om hur kvinna och man tillsammans skapats till Guds avbild, evangeliernas berättelser om hur Jesus i sina personliga möten med kvinnor utmanade sin tids patriarkala kultur och hur till och med aposteln Paulus hade en del nära kvinnliga medarbetare.

Liksom i diskursen om försoning efter apartheid kritiseras också en "billig" förlåtelse, som inte tar hänsyn till behovet av ånger och bättring i en försoningsprocess. Gentemot en sträng, patriarkal Gud och glorifiering av lidande, framhålls en alternativ gudsbild enligt vilken Gud, genom inkarnationen i Jesus Kristus, kan förstå och vara nära de som lider idag, stå på de förtrycktas sida och genom uppståndelsen från de döda peka på en väg framåt. Precis som sina medsystrar av annan tro, lyfter sydafrikanska kristna kvinnliga teologer således inte bara fram problem utan även alternativa tolkningar i sina respektive religiösa traditioner.

I den sydafrikanska försoningsdiskursen har man, liksom i försoningsarbetet på Nordirland, pekat på behovet av att personer från olika sidor och grupperingar delar med sig av sina egna och utmanas av "de andras" livshistorier. På detta område har också sydafrikanska kvinnliga teologer ett viktigt bidrag att ge, eftersom ytterligare ett viktigt tema i deras skrifter är just delandet av inte bara deras egna personliga livsberättelser, utan även synliggörandet av kvinnors erfarenheter genom den sydafrikanska kristenhetens historia. Detta delande av personliga livsberättelser är också ett led i deras sökande efter en egen identitet bortom apartheids kategoriseringar och efter en konstruktiv roll i "det nya Sydafrika".