Svensk flyktingpolitik under andra världskriget

 
Mikael Byström är historiker och disputerade 2006 med avhandlingen "En broder, gäst och parasit. Uppfattningar och föreställningar om utlänningar, flyktingar och flyktingpolitik i svensk offentlig debatt 1942-1947". Han arbetar nu som lärare och forskare vid Historiska institutionen, Stockholms universitet.

Enligt den svenska utlänningslagen kunde den som hade flytt av politiska orsaker inte avvisas vid gränsen utan hade rätt att få sin sak prövad av Kungl. socialstyrelsens utlänningsbyrå. Problemet var att lagen inte definierade vem som skulle anses vara politisk flykting — det överlämnades till myndigheterna att avgöra. Utlänningsbyrån gjorde tidigt klart att judiska flyktingar visserligen kunde definieras som politiska flyktingar, men bara om det fanns ett "politiskt inslag" och som sådant räknades inte rasförföljelse.

Urvalets politik var också central vid den nordiska expertkonferensen angående utlänningsfrågor som hölls i Stockholm i maj 1939. Där spelade skyddsbehov en mindre roll. I stället handlade det om att utestänga huvuddelen av flyktingarna och välja ut några som skulle släppas in. Även där valdes de icke-judiska politiska flyktingarna före judiska flyktingar.

Också diskussionerna som fördes kring gränsrekommendationssystemet uppvisar dessa urvalskriterier. Gränsrekommendationer användes i samband med att J-stämpeln infördes i tyska och österrikiska judars pass och möjliggjorde avvisning direkt vid gränsen. Beträffande judar från Tyskland "vore man givetvis särskilt försiktig" och gränsrekommendationer gavs endast till dem som hade goda möjligheter att resa vidare. I urvalets politik, som framförallt präglade den svenska flyktingpolitiken före 1942, valdes en del ut medan andra ständigt valdes bort, och dit hörde framförallt judarna.

Det antisemitiska bakgrundsbruset

Ett exempel är utlänningsräkningen i februari 1939. Den tillkom som ett svar på den påstådda "invasionen av judiska flyktingar". En av frågorna i utlänningsräkningen gällde huruvida endera eller båda av utlänningens föräldrar var judar. Att detta var en känslig fråga visste man på Utrikesdepartementet (UD). Presschefen på UD, Oscar Thorsing, skrev i ett brev till pressattachén K. A. Damgren i Berlin att räkningen säkert skulle få stor uppmärksamhet och eventuellt också diskuteras i utländsk press. Han underströk att det var viktigt att "hålla reda på vilka utlänningar som äro arier och vilka icke" men hävdade samtidigt att detta inte innebar ett "uttryck för någon slags antisemitiska tendenser". Intressant nog uppmärksammades räkningen nästan inte alls i svensk press, men redan den 11 januari 1939 skrev Daily Herald en notis om att Sverige hade tvingats böja sig för nazisternas antisemitiska teorier och att denna rasdiskriminering bara några år tidigare skulle ha ansetts som oacceptabel av svenskarna.

När utlänningsräkningen var färdig (symptomatiskt nog sammanföll räkningens sista dag, den 17 februari 1939, med det beryktade Bollhusmötet i Uppsala där studenter protesterade mot flyktinginvandringen) sammanställdes resultatet i en tabell där judar särredovisades i egna kolumner. Att det handlade om "ras" framgår tydligt. Utlänningsbyrån konstaterade nämligen att: "av utlänningarna kunna 3 420 betecknas som judar (fader, moder eller båda judar)". Denna särskiljning av judar i svensk offentlig statistik fortsatte ända till augusti 1943, då norska judiska flyktingar i statistiken separerades från övriga norska flyktingar. Men i inofficiell statistik kom detta särskiljande att finnas kvar ännu längre, åtminstone fram till januari 1944.

Hur ska denna särskiljning förstås? En del av förklaringen går att hitta i antisemitismen, ett fenomen som existerade i hela Europa och också i Sverige. Därför har vi kallat den andra komponenten för det antisemitiska bakgrundsbruset. Med detta menar vi att moderata uttryck för antisemitism låg som ett bakgrundsbrus hos dåtidens aktörer och utgjorde en del av det normala i samhället.
 

Den nordiska tanken

Det kom att råda en bred uppslutning kring att ett svenskt engagemang i första hand gällde Norden. Detta visade sig också i flyktingpolitiken, inte minst i hur de olika flyktinggrupperna diskuterades. Mottagningen av så kallade estlandssvenskar, danskar och norrmän var given och även om quislingar inte sågs med gillande var och förblev det en svensk uppgift att skydda alla nordiska bröder. Denna toleranta hållning kan kontrasteras mot hur diskussionerna gick kring dem som framstod som flyktingströmmarnas problem: balter och (danska) judar.

Mottagningen av de danska judarna på hösten 1943 var nämligen inte oomtvistad. På ett plan underströks glädjen av att hjälpa. Men det var oftast nödvändigt att betona att mottagandet av danska judar låg i linje med det nordiska ansvaret. För samtidigt som det ansågs vara en glädjande plikt att rädda "broderfolket" så var dessa flyktingar inte riktigt "våra bröder och systrar". De var också judar. Denna föreställning ställde till vissa problem där framförallt pressen visade en ambivalent hållning. Flera tidningar beskrev de danska judarna som förmögna, "krävande" och "pockande". I vissa sammanhang ställdes de danska judarnas uppträdande och tjänstvillighet mot "vanliga danskar" eller "de nyttiga norrmännen". Detta understryker de etniska dragen i den nordiska tanken.

Också krigsförbrytardiskussionerna som omgärdade debatterna kring de finska samarbetsmännen och de baltiska flyktingar som kom hösten/vintern 1944 belyser den nordiska tanken. De finska samarbetsmännen ansågs aldrig motivera generaliseringar om att finländare i allmänhet var nazister eller krigsförbrytare. "En broder i nöd förblir för mig en broder, även om han begår [...] fantastiska dumheter", sade Rickard Sandler (s) vilket avspeglade en allmän inställning i frågan.

Men när det gällde balterna kom saken i ett annat läge. Kommunisterna förde en veritabel kampanj där de baltiska flyktingarna ständigt utmålades som krigsförbrytare och nazister. I denna fråga fick det i alla avseenden isolerade kommunistpartiet ett anmärkningsvärt tolkningsföreträde. Alla debattörer — även de som pläderade för balternas rätt — tvingades förhålla sig till de påstådda krigsförbrytar- och fascistinslagen bland balterna. Detta kan tolkas som att för misstänkta finländska nazister, eller för den delen norska quislingar, fanns det en överordnad princip om ett svenskt ansvar för brödrafolken som gav mindre utrymme för ideologiska aspekter. Balterna däremot räknades inte som "brödrafolk" och med detta gavs andra förutsättningar för diskussionen och toleransen.
 

Pragmatismens drivkraft

Men när de danska flyktingarna togs emot under hösten 1943 blev det allt mer uppenbart att flyktingmottagning gick väl i linje med neutraliteten, viljan att hålla sig utanför kriget, arbetet för ett förbättrat anseende och önskan om goda relationer till de nordiska grannländerna. Flera realpolitiska mål kunde därmed förenas i en "generös flyktingpolitik".
Att omvärldens syn på Sverige var en viktig drivkraft för hur ledningen ställde sig till humanitärt arbete och flyktingmottagande märktes när socialminister Gustav Möller (s) i riksdagen den 23 maj 1945 redovisade en förfrågan från internationellt håll. Frågan gällde den så kallade UNRRA-aktionen där Sveriges uppgift skulle bestå i att transportera och vårda ett stort antal före detta koncentrationslägerfångar, i första hand svårt sjuka och utmärglade polska judiska kvinnor. Regeringen kom att tillmötesgå förfrågan men Möller antyder att detta inte var något populärt projekt.

Varför denna ljumma inställning? En förklaring kan vara att dessa koncentrationslägerfångar inte ingick i den svenska flyktingpolitiska intressesfären eftersom de inte var etniska nordbor utan utomnordiska judar. De var inga starka karlar eller individer som på annat sätt valts ut för sin lämplighets skull — de var ett kollektiv av utmärglade kvinnor, oförmögna till arbete. Samtidigt är det svårt att tänka sig en humanitär insats av mer behjärtansvärt slag vilken hade goda möjligheter att inbringa den good-will som landet behövde. Troligtvis var det just det incitamentet som låg bakom en formulering om att regeringen "icke ansett sig kunna avvisa" den internationella förfrågan. Regeringen kunde inte säga nej även om den ville, för den visste att ett sådant svar skulle skada Sveriges internationella anseende.

Forskning om svensk flyktingpolitik under andra världskriget och om Förintelsen har hittills varit svartvit och polariserad. Med de fyra komponenter som presenterats här kan bilden nyanseras. Vi menar att det var en fråga om både och. Den svenska flyktingpolitiken hade inslag av både humanism och pragmatism, både ett omfamnande av de nordiska "bröderna" och en exkludering av de grupper som inte fick plats i den nordiska familjen. Den hade inslag av antisemitism, men det fanns också en vilja att agera när Förintelsen drabbade "broderfolket" i Norden.