Vänskap — en lång historia

"Utan vänner tror jag knappt att livet vore värt att leva. Vänskap är kärlekens vardag.", sade en kvinna i sextioårsåldern när hon på 1980-talet svarade på en av Nordiska museets frågelistor. Vänskapen liknar kärleken. Men den är trots allt icke liktydig med kärleken enligt 1900-talets sätt att tänka. Kärleken, menar exempelvis sociologen Alberoni, är passion och uttrycks också i sexuella handlingar. Den utgör en unik tvåsamhet. Vänskap kan förvisso också vara stark och varm. Men den har, säger Alberoni, mer att göra med respekt än passion. Den är "den moraliska formen av eros".

I vänskapens västerländska definition ingår just detta: vänskapen bygger på frivillighet, ömsesidig välvilja, gemensam tillit. Ofta trivs vänskapen dessutom bäst när olikheten mellan kontrahenterna inte är alltför stor. Vännerna behöver givetvis inte vara varandras kopior, men det är en fördel om de delar vissa värden och inte upplever relationen som uppenbart ojämlik. Graden av likhet har dock varit ett tvisteämne. En 1900-talsfilosof som Simone Weil avskydde den klibbiga och närgångna vänskapen. Den bästa vänskapen var för Weil den som bestod av respekt och ärlighet trots olikheter — en harmoni av motsatser.

Att vänskapen i modern tid placerats i privatlivet, har också haft sina vetenskapliga konsekvenser. Historiker har under 1900-talet sett det som sin fundamentala uppgift att undersöka den offentliga maktens kraftfält. Så har man fokuserat stat och politik, partier och organisationer, beslutsfattande och strider om ekonomiska resurser. Mycket har emellertid ändrats under de senaste decennierna. Det historiska landskapet har vidgats på ett sätt som det enligt min åsikt varit en ren fröjd att uppleva. En explosion av kreativitet inom inte minst kultur- och genushistorien har lett till nya frågor: om kvinnor, barn och äldre, manlighet och kvinnlighet, människors grundläggande värderingar och normer, ja till och med nära relationer och känslor. Det är ingen slump att även vänskapen håller på att få sin historia.

Vänskap i äldre tid

Överensstämmelserna är till exempel att vänskapens definition alltid inkluderat ömsesidighet och tillit. Skillnaderna är särskilt två. De gäller gränsdragningen mellan vänskap och kärlek samt vänskapens position i förhållande till det offentliga livet.

Antikens tänkande om vänskap formades inte minst av Aristoteles (384—322 f. Kr.) och Cicero (106—43 f. Kr.)  Aristoteles utgångspunkt var att människan är en aktiv social varelse. Hon söker andra människors sällskap, är beroende av dem och skapar tillsammans med dem "det sociala". 

Det grekiska begreppet för nära relationer var philia. Den termen var mycket vid och innefattade också sådant som vi idag skulle kalla kärlek. Med en förenkling har man i internationell forskning menat att de olika slagen av närhet som täcktes av begreppet philia under antiken sorterades på ett sätt som kan ritas som en pyramid (se illustration).

Jorden under pyramiden heter samförstånd. Den bär frukt i form av olika relationer. Nära basen ligger de som har sina rötter i "naturen", det vill säga sådant som vi i modernt tänkande skulle kalla kärleken till barn, syskon, föräldrar, hustrun eller maken. Därefter följer sådana relationer som uppstår utifrån olika behov, som har med nytta att göra. Här börjar vi känna igen oss: vänner hjälper varandra med råd och dåd, antingen det gäller passning av barn eller tips om böcker. I nästa lager finner vi relationer ingångna för glädjens och nöjets skull, också det lätt att känna igen. I pyramidens topp ligger slutligen det som är synnerligen svårt att uppnå. Det måste enligt antikens doktrin goda män sträva efter i hela sitt liv, nämligen den fulländade vänskapen som man uppnår i vishet och dygd.

Intressant nog skulle denna ideala vänskap enligt antikens filosofer inte bara vara till för vännernas privata nöje. Den skulle inte enbart odlas över fikonen och vinet i enrum. Istället gav den en kvalitet som skulle berika livet också i det offentliga. Genom den fulländade vänskapen utövade man samhällskonsten. Den perfekta vänskapen rörde, som fil.dr Björn Badersten formulerat det, den moraliska kärnan i vännernas personlighet — strävan efter det goda livet som hos Aristoteles innebär det goda för gemenskapen som helhet. På det viset för Aristoteles vänskapsfilosofi över i ett medborgarideal för samhället.

Den viktiga poängen är alltså att antikens vänskapsfilosofi inte hamnade i de dikotomier som den moderna människan gärna tänkt i: motsättningarna mellan kärlek och vänskap, liksom mellan det privata och det offentliga. Kärlek och vänskap kunde hos Aristoteles rymmas i samma begrepp. Vänskapen låg i en gråzon mellan det privata och offentliga eller kunde röra sig över den gränsen, om den ens var fast fixerad. Så förblev det också under medeltiden och till stor del under tidigmodern tid. I de medeltida isländska sagornas statslösa samhälle innebar vänskap inte minst en nödvändig allians i väpnade konflikter eller rättsliga förhandlingar, och i Gustav Vasas eller drottning Kristinas tal var vänskap ett meningsfullt politiskt begrepp i det offentliga livet. Det betydde allians, överenskommelse, förhandling och fred, i motsats till fiendskap, svek och våld. I dikter och privata brev kunde vänskap långt fram i tiden, inte minst på 1700-talet, klädas i kärlekens ömma språk och den älskade kallas vän.

Från politik till privata känslor

Troligen var det först i det moderna samhället från slutet av 1800-talet som vänskapen enligt idealet tydligt placerades i det privata livet. Samtidigt avskiljdes den från kärleken. Kärleken skulle vara passion, heterosexualitet och "normalt" familjeliv. Vänskapen var däremot icke-sexuell och mindre känslosam, men för den skull inte oviktig. Båda typerna av relationer borde höra till det personliga och privata, menade man.

Och idag? Vänskap är just nu på modet som vetenskapligt problem, vågar jag påstå. Förklaringen ligger sannolikt inte bara i de nya strömningar inom forskningen som jag tangerat. Det finns i själva samhällsklimatet — i det vi stundom kallar senmoderniteten — en misstänksamhet mot de mekanismer som varit de sedvanliga stöttepelarna i det moderna samhället: den starka staten och andra formella organisationer och institutioner. Många människor upplever att dessa samhälleliga strukturer inte längre förmår att ge individerna det skydd och den hjälp de behöver.

Det behövs även personliga nätverk och vänner, som ett slags livförsäkring. Samtidigt misstänkliggörs opartiskheten i det moderna samhällets strukturer. De lever inte upp till sina egna krav på oväldig meritutvärdering och sakliga bedömningar, hävdar många. "Jag fick inte jobbet trots mina goda meriter", säger den förtvivlade arbetslöse unge mannen. "Min kompis fick det istället därför att hans pappa redan jobbar där!" Vissa av historierna är kanske överdrivna eller felaktiga, andra plågsamt sanna.

I denna kritik av det moderna samhällets institutioner och organisationer ligger, som jag ser det, en av anledningarna till att sociala nätverk och vänskap kommit att framstå som ett centralt tema att fundera över idag. Inte för att de erbjuder någon enkel lösning på individernas problem, men därför att vänskapen behöver problematiseras både som socialt, etiskt och existentiellt fenomen.

I det privata livet är vänskapen kanske alltid "kärlekens vardag", nödvändig för vår överlevnad och lycka. Alla behöver en annan människa, konkret, ansikte mot ansikte. I det offentliga livet kan vänskapen å andra sidan ha sina risker, det gäller att se upp för vänskapskorruption och jäv. Men är antikens idé om den ideala vänskapen som en styrande princip för samhällskonsten för den skull förlegad? Det är inte säkert, och det tycker inte heller den kritiske Jacques Derrida. Som en utopi är den en vacker tanke med stor sprängkraft.  Men i så fall måste tilliten och ömsesidigheten förenas med omutlig rättrådighet och det personliga nätverkets exklusivitet kombineras med större solidariteter. De nära vännernas samhörighet får inte utesluta en lojalitet även med medborgaren på längre avstånd.

Går det an, kan man bygga samhällen "som om vi vore vänner"?