Vilken makt har EU över svenska domstolar?

En jämförelse med USA visar att avvägningen mellan å ena sidan EG-rätten (här att de rättigheter och skyldigheter som slås fast i EG-fördraget, direktiven och förordningarna efterlevs)  och å andra sidan medlemsstaternas intresse av kontroll över sina domstolar är mer komplex än vad som tidigare uppmärksammats. Jämförelsen visar också att frågan om EU:s makt över våra domstolar är av centralt konstitutionellt intresse och att vissa lösningar, enligt det amerikanska exemplet, är bättre än andra.

Det kan komma som en överraskning att individer sällan kan vända sig direkt till EG-domstolen. Många känner till att EG-rätten innehåller en rätt till fri rörlighet för arbetskraft och att denna innebär att svenskar och andra EU-medborgare kan söka arbete i en annan medlemsstat på samma villkor som dess medborgare. Men att EU bestämt att så ska vara fallet innebär inte att det fungerar så i verkligheten. Vad gör man om man har sökt arbete England och blivit utklassad av en mindre kvalificerad engelsman? Att klaga till rådet eller kommissionen är sällan effektivt och att väcka talan i EG-domstolen är som sagt inget alternativ. Istället är man hänvisad till att väcka talan i vanliga engelska domstolar, som i många situationer är skyldiga att tillämpa EG-rätten på samma sätt som den tillämpar nationell lag. På motsvarande sätt kan medborgare från andra medlemsstater kräva att svensk domstol tillämpar EG-rätten som på så sätt i praktiken blir en EG-domstol.

Nationell processrätt ett hinder för EG-rätten

När en person uppfattar att dennes EG-rättsliga rättigheter förbigåtts (t.ex. rätten till fri rörlighet för arbetskraft) och med anledning av detta väcker talan i en nationell domstol, så kommer domstolen att som huvudregel tillämpa nationella processregler. Det vill säga, när det kommer till praktiska frågor kring den rättsliga processen, till exempel hur stämningsansökan ska lämnas in och vilken bevisning som får åberopas, så använder den nationella domstolen nationella rättsregler trots att målet gäller en EG-rättslig rättighet. Anledningen till detta är att EG-rätten med några få undantag saknar processuella regler och att den nationella domstolen således saknar alternativ till att tillämpa nationell processrätt.

Vari ligger då problemet? Processrätten utgörs i stor utsträckning av krav som parterna i mål måste uppfylla och huruvida man lyckas med det är avgörande för hur domstolen kommer att genomdriva den EG-rättsliga rättigheten. Till exempel innehåller nationell rätt ofta regler om var och inom vilka tidsgränser talan ska väckas. Om personen i exemplet ovan inte väcker talan i rätt tid eller om han/hon väcker talan vid någon annan domstol än den som engelsk rätt pekat ut, så kan han/hon ha försuttit sin chans att genomdriva sin EG-rättsliga rättighet. På detta sätt kan nationell processrätt utgöra ett hinder för EG-rättens fulla genomslag.

Ett annat problem är att de processuella reglerna varierar mellan medlemsstaterna. Detta medför att identiska EG-rättsliga situationer kan få olika utgång beroende på i vilket land talan väcks.

I exemplet ovan kan man tänka sig en situation där de engelska reglerna om bevisning hindrar svensken från att åberopa avgörande bevisning och att denna därför förlorar. Hade motsvarande situation inträffat i Sverige — en engelsman väcker talan i svensk domstol mot en svensk arbetsgivare — så hade den svenska domstolen accepterat bevisningen och kommit till en annan slutsats än den engelska domstolen. På detta sätt kan nationell processrätt utgöra ett hinder för EG-rättens lika tillämpning.

Den EG-rättsliga lösningen

För det första innehåller EG-rätten flera allmänna principer som påverkar nationell processrätt. EG-rätten har grundläggande krav på processuell rättvisa (ett slags "processuellt golv") som är detsamma i alla domstolar i alla medlemsstater.

För det andra förekommer det, även om det är tämligen ovanligt, att EU reglerar specifika processuella frågor. Enligt företrädesprincipen gäller EG-regler före konkurrerande nationella regler.

För det tredje har EG-domstolen slagit fast att de processuella regler som nationella domstolar tillämpar i mål som rör EG-rätten, inte får vara mindre fördelaktiga än de regler som man tillämpar i mål gällande motsvarande nationell rätt (ekvivalensprincipen). I exemplet ovan kan alltså inte den engelska domstolen förbjuda den svenska sökande från att åberopa viss bevisning om domstolen skulle ha tillåtit det om målet vilat på traditionell engelsk rätt.

Slutligen har EG-domstolen har också etablerat att nationella processregler ska åsidosättas om tillämpningen av dem medför att det blir "omöjligt eller orimligt svårt" för den enskilde att genomdriva sina EG-rättsliga rättigheter (effektivitetsprincipen). När detta är fallet och vad det i så fall innebär framgår emellertid inte helt klart från EG-domstolens praxis.

Genom dessa fyra undantag har Sveriges och andra medlemsstaters kontroll över sina domstolar inskränkts. Det sistnämnda undantaget är särskilt långtgående. Genom att kräva att nationell processrätt ska anpassas närhelst EG-rättens effektivitet hotas tillräcklig utsträckning, saknas garantier för medlemsstaternas fortsatta kontroll över sina domstolar.

Motsvarande fråga i USA

I USA brottas man med en motsvarande fråga: delstatliga domstolar ska genomdriva federala rättigheter och skyldigheter och tillämpar då huvudsakligen den delstatliga processrätten som på samma sätt som i Europa får betydelse för den federala rättens genomslag i det enskilda fallet. Här har man dock andra syn- och angreppssätt.
Genom att jämföra hur frågan betraktas i Europa och i USA har kommit till två viktiga slutsatser.

För det första: Frågan om vilket inflytande EU bör ha över nationella domstolar är av större konstitutionell betydelse än vad man tidigare uppmärksammat. De mekanismer som används i USA understödjer den federala regeringens möjlighet att reglera frågor inom sin maktsfär. I större utsträckning än inom EU beaktas i USA också den andra sidan av myntet. Om man har bestämt sig för ett system där den centrala organisationens makt är begränsad och sådana befogenheter som inte överförts ligger kvar hos delstaterna, vilket är utgångsläget i båda rättssystemen, bör man inte endast försäkra sig om att den centrala organisationen kan utöva de maktbefogenheter den har tilldelats utan också att den inte kan agera utanför dessa ramar.

Amerikanska erfarenheter visar också att det finns andra och mer förutsägbara lösningar än de som EU utvecklat. För att stärka EG-rättens effektivitet har EG-domstolen skapat flexibla institut så som effektivitetsprincipen, men man har då glömt bort de individer som är inblandade i den rättsliga processen. Om någon inleder ett mål mot dig grundat på en EG-rättslig rättighet, kan du då förlita dig på de svenska processreglerna?  På denna fråga saknas ett klart svar och bristen på förutsebarhet är problematisk.

Äpplen och päron?

En anledning till detta är att man kan utesluta alla system där delstatliga domstolar inte genomdriver federala rättigheter eller där det finns en gemensam uppsättning processuella regler som gäller i alla domstolar. Vidare är de flesta federationer som existerar idag mycket mindre eller har en helt annan ekonomi än EU och är av den anledningen inte lämpliga som jämförelseobjekt. Många federationers politiska system skiljer sig dessutom väsentligt från det som finns i EU och dess medlemsstater. Slutligen är flera av dagens federationer, till skillnad från EU, skapade av någon utomstående och inte ett initiativ av de deltagande staterna.

Man bör dock vara medveten om att USA i många hänseenden skiljer sig från EU. Till de viktigaste skillnaderna hör att USA, till skillnad från EU, är äldre och stabilare. USA var ursprungligen avsett att vara en federation, har en skriven konstitution, har lokala federala domstolar dit individer kan vända sig för att få federala rätt- och skyldigheter genomdrivna och är i flera hänseenden mer homogent än EU. Sådana skillnader är viktiga att beakta i jämförelsen av de två. Vi kan inte "transplantera" en amerikansk lösning till Europa och förvänta oss samma resultat.

Det är emellertid också dessa skillnader som gör jämförelsen relevant. Att delstaternas tillämpning av delstatligt processrätt är problematisk i USA trots att de har en skriven konstitution, federala domstolar och stora likheter mellan delstaterna, visar på problemets komplexitet. Att USA är äldre och följaktligen har arbetat mer än EU med dessa frågor och att det är avsiktligt designat som en federation, gör att det sannolikt finns värdefulla lärdomar att dra från de amerikanska erfarenheterna.

Brister framträder i EG-rätten när man ställer den sida vid sida med amerikansk rätt. Den nuvarande europeiska praxisen är bristfällig eftersom den undergräver maktdelningen mellan EU och medlemsstater och gör den rättsliga processen mer oförutsebar. Vad är då lösningen? Inledningsvis bör man vara medveten om att det inte finns någon enkel lösning. I vart fall kan man konstatera att man i USA inte funnit någon sådan trots att man arbetat med frågan länge och under enklare förhållanden. För att uppnå en balans mellan de olika parternas intressen behövs, liksom idag, ett "lapptäcke" av rättsliga konstruktioner. Vissa "lappar" är emellertid bättre än andra. Man bör i min mening börja med att öppet utreda frågan vilken makt EU har över de nationella domstolarna. Om EU har målet att reglera en viss processuell fråga bör man i första hand lagstifta de processuella regler som nationella domstolar ska tillämpa i mål som vilar på EG-rätten. Om EU å andra sidan inte får eller inte kan öppet reglera den processuella frågan bör man vara väldigt försiktig med att åsidosätta de nationella reglerna genom hänvisning till sådant som effektivitetsprincipen.