Ledare

Vetenskaper i jämna steg

Den totala kunskapsmassan kan förstås aldrig komma ikapp den potentiella. Det finns principiellt oändligt mycket att veta redan om världen som den har utvecklats fram till idag, och oändligheten i denna potential blir inte mindre framöver. Ändå växer den samlade kunskapsmassan i en takt som gör att glappet till kunskaperna hos enskilda människor — må de vara aldrig så kunniga — bara ökar och ökar. När vetandet var litet, säg i det paleolitiska samhället, visste de flesta det mesta som gick att veta. Numera vet även de mest välorienterade ganska lite, relativt sett, trots att de kanske vet mer än allmänkunniga människor gjorde förr — da Vinci oräknad.

Detta ger oss problem, inte bara genom det stressande i att vi idag förmodligen är mer medvetna än någonsin om vad vi skulle kunna veta och ändå inte hinner ta till oss. Det är problematiskt också därför att risken är stor att samma vetande produceras gång på gång, till följd av svårigheten att överblicka vad vi alla sammantaget redan vet.

Ytterligare ett problem är svårigheten att omsätta all den här kunskapen i beslut och handling. Det sammanhänger med att allt hänger samman i världen. Människan, till exempel, är livet igenom en oupplöslig kombination av natur, erfarenheter och kultur.

Att allt hänger samman gör att vi ofta känner oss osäkra på om vi har tagit hänsyn till all relevant kunskap när det är dags att omsätta vetandet i det praktiska livet. Om vi förbiser något väsentligt kan vi vara säkra på att konsekvenserna blir andra än de avsedda. Till exempel var avsikten med de drakoniska krigsskadestånden efter första världskriget med säkerhet inte att späda på risken för ett nytt krig, men sådan blev ändå följden. Och tekniska och medicinska lösningar på samhälleliga och medborgerliga problem kan bara fungera om de kopplas samman med kunskap om de sociala, kulturella och politiska villkoren för deras tillämpning. Medicinsk terapi blir effektiv först när patienterna är kunniga och villiga nog att ta den till sig.

Just till följd av att allt hänger samman och att det finns så kolossalt mycket att utforska, måste vi fördela våra vetenskapliga ansträngningar på att utforska lite olika om än överlappande delar av världen. En sådan uppdelning är att betrakta som ett praktiskt arrangemang. Den får inte skymma sikten för att de kunskaper som vinns på de olika vetenskapsområdena därefter måste kopplas samman — om kunskapsvinsterna ska ge full effekt.

Men det kräver också att själva kunskapsproduktionen på det ena området matchas av kunskapsproduktionen på det andra. Och ska det vara möjligt måste också finansieringen av de olika områdena hålla jämna steg. Det torde vara lätt att inse att en satsning på samhällsforskning för att lösa sociala problem får full effekt först om man också har de tekniska förutsättningarna för deras lösning. Det omvända borde vara lika lätt att inse.

Arne Jarrick
Ansvarig utgivare Tvärsnitt
Huvudsekreterare, ämnesrådet för humaniora och samhällsvetenskap