Arbete, frihet och den generella välfärdsstaten

I många fall motiveras denna tyngdpunktsförskjutning med hänvisning till politisk och ekonomisk nödvändighet — demografins, globaliseringens eller den sociala integrationens till synes obönhörliga och ofta akuta krav. Mer sällan förs en djuplodande diskussion om vilka rättviseprinciper och långsiktiga målsättningar som bör vägleda välfärdspolitikens utformning. Min avhandling, Just Distribution — Rawlsian Liberalism and the Politics of Basic Income (2008) är ett bidrag till denna senare, normativa diskussion. Särskild vikt fästs vid frågan om den sociala rättvisans principer är förenliga med, eller till och med kräver, att vi — i den mån det är politiskt och ekonomiskt möjligt - låter en del av det ekonomiska skyddsnätet vara helt generellt och befriat från villkor.
 

En villkorslös grundinkomst

Att på så vis utsträcka tryggheten till arbetsföra personer är emellertid för många en provocerande tanke som pockar på rättviseteoretisk genomlysning. Tänkare som Philippe Van Parijs och Anthony Atkinson ser en relativt låg, regelbunden grundinkomst — i sig otillräcklig för full försörjning — (introducerad jämte dagens olika arbetsvillkorade och ofta inkomstrelaterade system) som den naturliga startpunkten för en sådan reformväg. Andra i den växande litteraturen kring dessa förslag argumenterar för att man bör förse människor med ett antal större utbetalningar genom livet snarare än små summor varje månad. Den gemensamma idén i dessa olika förslag är att det finns generella inkomsträttigheter som är oberoende av en persons bidrag på arbetsmarknaden och därmed inte utlöser de motprestationskrav de flesta av oss (när det gäller arbetsföra personer) tycker är viktiga och rimliga i många delar av välfärdspolitiken.
 

Rawls differensprincip

Ett kraftfullt sätt att förstå och precisera grunden för denna prioritet åt de sämst ställdas utsikter i livet tar sin utgångspunkt i ambitionen att utjämna ojämlikheter som kan tillskrivas omständigheter bortom individers egen kontroll. Människor gör för all del olika val om risktagande och hur hårt de vill arbeta. Det är dock tveksamt om dessa olikheter i val och livsorientering kan motivera ett stort spelrum för ojämlikheter. Trots allt har ingen valt att födas med vissa biologiska förutsättningar snarare än andra. Ingen har valt att födas i en rik snarare än en fattig familj. Inte heller väljer vi i vilken mån vi skall tillgå föräldrars och andra förebilders närvaro och uppmuntran i formativa skeden av livet. Det är svårt att förneka den avgörande roll sådana (och många andra) icke-valda omständigheter har, och oundvikligen kommer att ha, för människors möjligheter i ett frihetsrespekterande samhälle. Av detta resonemang följer dock inte att alla ojämlikheter är orättfärdiga. Om till exempel vissa ojämlikheter ger incitament som bidrar till en högre produktivitet och ett ökat välstånd även för de minst bemedlade bör dessa, enligt differensprincipen, godtas.

Rawls teori brukar väcka sympati i vitt skilda politiska läger. Även om vi godtar den som allmän tumregel i fördelningsfrågor ger den alldeles klart utrymme för olika synsätt på den generella välfärdens ideal. I min forskning har jag pekat på att några ställningstaganden är särskilt avgörande för vilka politiska riktlinjer som Rawls principer skulle motivera ifråga om just aktiveringskrav och grundinkomst. En handlar om vilka aspekter av välfärd det egentligen är man tar sikte på när olika personers situation jämförs, en annan är vilket tidsperspektiv man har i denna analys. Om man fokuserar på människors utsikter över en hel livstid snarare än deras faktiska välstånd vid ett enskilt tillfälle kan man exempelvis argumentera för strikta aktivitetsvillkor — att utbilda sig och arbeta — utifrån antagandet att detta kan antas bidra till starkare arbetsmarknadsanknytning, större arbetsvolym och på sikt högre livsinkomst än om sådana villkor inte fanns.

Ett problem med ett sådant argument är dock att denna typ av villkor, särskilt när de upplevs kränkande eller frihetsbegränsande, kan avskräcka människor från att ansöka om hjälp. Utsatta personer riskerar därmed helt falla utanför systemen. Det har också begränsningen att det förutsätter att just köpkraft, och inte till exempel autonomi, makt över sin egen tid och/eller möjligheten att tillgå meningsfull aktivitet, är det centrala värde vi bör ställa i fokus i när vi försöker nå en så god situation som möjligt för de sämst ställda. Philippe Van Parijs har till exempel argumenterat för att liberala principer om respekt för mångfalden av livsideal och övertygelser motiverar att man istället bör uppmärksamma den enskildes "reella frihet" (ung. resursbas) att kunna välja olika sätt att leva — även ideal som inte ställer arbete och konsumtion i förgrunden. Förenklat konkretiseras detta som att de sämst ställda, utöver traditionella liberala fri- och rättigheter, bör ges tillgång till en så stor andel fritt disponibla resurser som möjligt, till exempel i form av en villkorslös grundinkomst. Beroende på om man främst fokuserar förväntad köpkraft eller (något i stil med) Van Parijs reella frihet verkar man alltså landa i olika slutsatser när olika alternativ värderas med Rawlsianska glasögon.

Självrespektens sociala grunder

Den kan också ses som del av en "flexicurity"-politik där en inkomst som är fristående från nuvarande anställning gör att man inte av trygghetsskäl måste hålla fast vid jobb man inte trivs med, eller som hotas av global konkurrens. Grundinkomsten kan därmed vara en möjlig bas för att starta en egen affärsverksamhet, möjliggöra produktiv omställning och stimulera annan initiativkraft som kan ha svårt att växa utan ett fast ekonomiskt fundament att stå på. Möjligheten att säga nej till ofördelaktiga anställningar har svårbedömda konsekvenser men kan antas ge ett tryck på höjda löner, teknikutveckling eller bättre arbetsvillkor inom jobb som skulle få svårare att locka arbetssökande. I takt med att grundinkomsten blir högre och förhandlingsmakten ökar vore det dock sannolikt att vissa arbetar mindre eller avböjer jobb de skulle ha tvingats acceptera utan en grundinkomst att tillgå.

Jag menar att det i denna avvägning finns andra aspekter av en människas situation som Rawls — av goda skäl — tillmäter särskild moralisk vikt, nämligen självrespektens sociala grunder och möjligheten att i varje skede av livet kunna utöva sina grundläggande friheter på ett effektivt sätt. Att ha stor köpkraft eller "reell frihet" tycks ha begränsat värde för oss om vi i grunden tvivlar på vårt eget moraliska värde, på värdet av våra livsprojekt eller förmågan att fullfölja dem. Om till exempel dominerande institutioner och normer får utsatta människor att identifiera sig som parasiter, misstänkliggöra, stigmatisera eller begränsa möjligheten till deltagande och erkännande tycks detta hota deras självrespekt på ett väsentligt sätt. Och om vi är helt ekonomiskt beroende av en partner eller arbetsgivare är vår möjlighet att tala och tänka fritt; att för sig själv uttrycka och gentemot andra ta plats med sina behov, idéer och önskningar, begränsad i ett avgörande avseende.
 

Viktiga ideella insatser

Ett svar på denna invändning är att många personer bidrar produktivt utan att få del av arbetsresultatet via löner eller existerande inkomstöverföringar. Därmed finns även reciprocitetsvinster med en generell grundinkomst. Många nödvändiga insatser som den formella ekonomin vilar på är och förblir av informell och ideell karaktär. De rör sig ofta i gränslandet mellan arbete och fritid: kulturella aktiviteter, omvårdnad, volontärarbete och andra sysslor som bär upp samhällets infrastruktur och sociala kapital.

Ett annat motargument är att relevansen av reciprocitetskrav tycks kunna avvisas för åtminstone vissa typer av tillgångar. Innan reciprocitetsprinciper tillåts vägleda fördelningen av samarbetets frukter finns goda skäl att åstadkomma en mer jämlik fördelning av gåvoliknande resurser som inte har reciprocitetskrav häftade vid sig. Två exempel är värdet av naturtillgångar och resurser som nedärvts från tidigare generationer. En generell och villkorslös fördelning av sådana resurser kan knappast betraktas som en exploatering av enskildas arbetsinsatser. Förslaget om en grundinkomst behöver alltså inte ses som ett krav på omfördelning av vissa medborgares arbetsprestationer utan på en villkorslös utdelning av (värdet av) tillgångar som ingen har giltiga förtjänstbaserade anspråk på.

Mitt projekt undersöker hur man kan tillmötesgå såväl egalitära övertygelser om behovet att utjämna konsekvenserna av slumpens spelrum på människors livschanser som liberala övertygelser om respekten för vitt skilda livsideal. Varje person som delar dessa utgångspunkter har goda skäl att studera hur de principer och förslag som här skisserats kan fördjupa och inspirera diskussionen om välfärdsstatens rättfärdigande och mål.