Demografi och samhällsutveckling

Nya möjligheter förutspå framtiden

Men tänk om det nu har blivit så att meteorologerna i sina datorer kan förutspå vädret som det kommer att bli veckovis i förväg? Det reser möjligheten att även mänskliga skeenden skulle kunna vara förutsägbara. Och så kan det väl inte vara?

Den demografiska transitionen

I mitten av 1960-talet hade Princeton-demograferna fått till hälften rätt. Dödligheten i världen, inte minst i de så kallade utvecklingsländerna, föll snabbt under de första decennierna efter andra världskriget. Födelsetalen låg kvar på en hög nivå och detta ledde till att världens befolkning under 1960-talet växte i rekordtakt. Befolkningsexplosion, population bomb, kallade biologen Paul R. Ehrlich fenomenet och han och andra förutsåg katastrofala effekter av befolkningsökningen.

Man började nu föra fram argument för att födelsetalen i utvecklingsländerna inte skulle falla på samma sätt som det gjort i västvärlden. I västvärlden hade födelsetalen fallit i takt med att välståndet stigit. I u-länder som Indien var det istället fattigdomen som bredde ut sig och detta bidrog till fortsatt höga födelsetal. Och fattigdomen, i sin tur, berodde på att de fattiga länderna exploaterades av den rika världen, eller på att de fastnat i en fattigdomsfälla. Att tro på ett fall i födelsetalen sågs därför som ett uttryck för en förlegad idé att utvecklingsländerna skulle kunna följa samma utvecklingsbana som de rika länderna gjort.
Man kan nog med visst fog säga att den teoretiska debatten om den demografiska transitionen vanns av dem som ifrågasatte transitionen som en generell teori. Därför är det lite ironiskt att det från mitten av 1960-talet, bakom ryggen på teoretikerna, skett en nedgång i födelsetalen precis som anhängarna av transitionsteorin förutsagt. Utvecklingen efter 1990 har visat att det inte bara är i Östasien och Sydostasien som födelsetalen faller utan även i Latinamerika, Sydasien, Nordafrika och i andra muslimska delar av världen. Idag är det i princip bara i Afghanistan och Afrika söder om Sahara som man inte har observerat en tydlig nedåtgående trend i fertiliteten. Princetondemografernas förutsägelse har alltså visat sig slå in. Samhällsvetare kan, på samma sätt som dagens meteorologer, lansera långsiktiga prognoser som håller.
 

Fyra variabler styr utvecklingen

Fyra demografiska variabler är med och styr. För det första medellivslängden. När dödligheten går ned ändrar det radikalt förutsättningarna för människor att utbilda sig och göra karriär. Samtidigt leder lägre dödlighet till ett ökat behov att spara för ålderdomen. Utan den låga dödligheten skulle vi inte ha utrymme att utbilda oss upp i 25-årsåldern. Yrkesspecialiseringen skulle gå tillbaka eftersom de som överlever måste ta över arbetsuppgifter från kollegor som dött. Och om medellivslängden sjönk till 40 år skulle vi knappt behöva något pensionssystem. Det skulle slå hårt mot kapitalmarkanden där pensionsstiftelserna spelar en central roll.

För det andra fertiliteten. När varje kvinna föder sex eller sju barn fylls vuxentiden av ansvar för små och lite större barn. Utrymmet för utbildning och yrkesverksamhet blir minimalt. Om fertiliteten i Sverige åter hamnade på denna nivå skulle rader av företag och myndigheter radikalt få skära ned i sin verksamhet på grund av arbetskraftsbrist. Låg fertilitet är alltså en förutsättning för att vårt samhälle ska fungera som det gör.

Den tredje demografiska faktorn är befolkningsstorleken. Som ekonomen Esther Boserup visat så leder en växande befolkning till att det ekonomiska livet måste organiseras om, men den växande befolkningen möjliggör också nya mer produktiva organisationsformer. I takt med att befolkningen växer ökar trycket på naturresurserna och det leder till nya brukningsmetoder (Malmberg and Tegenu, 2007). En större befolkning skapar underlag för uppkomsten av stora städer och det ökar utrymmet för arbetsdelning.

Den fjärde faktorn är åldersstrukturen, som förändras radikalt under den demografiska transitionen. När dödligheten och fertiliteten är hög har befolkningsstrukturen den typiska pyramidformen. När dödligheten faller breddas pyramidens bas ytterligare eftersom fler spädbarn nu överlever. Denna breddning fortsätter så länge fertiliteten är hög efter som fler unga betyder att fler barn kommer att födas. Först när fertiliteten faller krymper pyramidens bas. Huvuddelen av befolkningen kommer att då att vara i arbetsför ålder. Pyramiden blir O-formad. Fortsätter den låga fertiliteten ökar på sikt den äldre delen av befolkningen. Pyramiden kan då få formen av en kantarell.

Nya möjligheter för långsiktiga prognoser

Att demografin i hög grad bestämmer takten i den ekonomiska utvecklingen, i kombination med att den demografiska transitionen ofta framskrider på ett nästan ödesbundet sätt, öppnar nya möjligheter för långsiktiga samhällsvetenskapliga prognoser. Fallande födelsetal i utvecklingsländerna skapar förutsättningar för en snabb industrialisering och ökande genomsnittsinkomster. År 2040 kommer en lång rad av 1960-talets u-länder att ha förvandlats till samhällen med få barn, lång medellivslängd och hög konsumtion.

Men demografin påverkar inte bara ekonomi. Risken för militära konflikter ökar när ungdomsgrupperna växer och sjunker kraftigt när ett land åldras (Urdal, 2006). 2000-talet kan därför bli en period av ökad fred. Det tycks också finnas ett samband mellan demografi och demokratisk utveckling. Diktaturer är vanligare i länder med hög dödlighet, hög fertilitet och en hög andel barn. Länder där den demografiska transitionen är klar, där dödligheten och födelsetalen är låga och där andelen äldre är hög har oftare ett parlamentariskt system.

Den nya forskningen visar alltså att även förändringar i den ekonomiska och politiska väderleken i viss utsträckning kan förutsägas. Framtiden är kanske inte så obestämd som vi en gång trodde?