Den fängslande Stalin

Nya källor och tolkningar om den stora terrorn 1937-1938

Olika former av repression

Den mest uppmärksammade syntesen, The Great Terror skrevs 1968 av den brittiske historikern Robert Conquest (f. 1917). Verket betraktas med rätta som klassiskt och kom i uppdaterad version 1990. Han lutade sig mot den samlade information om sovjetsystemet som den brittiska diplomatin och sovjetologin hade ackumulerat sedan slutet av 1940-talet. (2)

Conquests bok bemöttes välvilligt av Alec Nove (1915-1994), en annan portalfigur i den brittiska sovjetologin. Men Nove visade 1969 att Conquests helhetsbedömningar av Stalinterrorn inte var förenliga med data om den sovjetiska befolkningsutvecklingen. Han efterlyste distinktioner mellan olika former av repression — koncentrations- och arbetsläger, förvisning till specialbyar eller ordinär förvisning till avlägsna småstäder. Nove skrev själv flera verk om stalintidens terror. (3) Conquests tonvikt vid Stalins personliga roll och planläggning av terrorns alla etapper har väckt skepsis. Men i modifierad form är det utom tvivel att generalsekreteraren både initierade och styrde det mesta i händelseförloppen. Conquest föreläste vid Humanistisk-samhällsvetenskapliga forskningsrådets (HSFR) konferens i Sigtuna i juni 2000. Han konstaterade att den uppdaterade versionen av The Great Terror:A Reassessment  kommit tio år för tidigt eftersom de ryska arkivens öppnande hade visat på behovet av en större revision. Men i stället har han 2008 låtit publicera en "40-årsutgåva" med ett förord som ger en överblick av senare decenniers forskning.

Från slutet av 1980-talet förändrades ryssarnas syn på stalinismen. Under glasnost trycktes tidigare förbjudna berättelser och memoarer. De senaste femton åren har forskningen tack vare tillgång till arkiv lagt mycket nytt till bilden av Stalins terror, inte minst under 1937-38. Vad som ska förklaras är inte längre ett enhetligt fenomen, den stora terrorn, även om termen alltjämt är accepterad. I stället rör det sig om skilda typer av statsterror, grundad på såväl extremistiskt säkerhetstänkande inför krigshoten som på totalitära ambitioner mot individer och grupper i sovjetsamhället. Motsättningen får inte överdrivas mellan strävan att dra generella slutsatser om regimen — utifrån teorier om totalitarism, social ingenjörskonst etecetera — och ambitionen att fånga den komplexa verklighet som avspeglas i ett allt mer differentierat empiriskt material.

Heltäckande bild av terrorn

Vad som har blivit mest ingående skildrat och som föranlett den mest genomgripande revisionen i förhållande till tidigare skildringar gäller "massoperationerna". Det rörde sig om centralt initierade kampanjer som riktades mot sociala och nationella grupper i sovjetsamhället. En riktade sig mot före detta exproprierade "kulaker". Andra massoperationer drabbade nationella grupper som misstänktes utgöra basen för värvning av sabotörer och spioner för de stater som räknades som mest sannolika fiender i händelse av krig (Japan, Nazityskland, Polen, Finland med flera). Redan för tio år sedan hade forskningen klargjort hur dessa operationer inleddes i juli 1937 och resulterade i att omkring 700 000 personer avrättades inom loppet av ett drygt år. Mycket av denna period i den nya stalinismforskningen redovisades i Kommunismens svarta bok av Nicolas Werth (på svenska 1999). Han har nyligen återkommit med en artikelsamling som bemöter den vetenskapliga kritik som riktats mot hans framställning av sovjetregimens terror, men också innehåller nya tolkningar av stalinismens samhällsformation. (5)

Professor Vladimir Chaustov har redigerat fyra omfångsrika källvolymer, främst ur Presidentarkivet och FSB:s Centralarkiv, om Stalin och säkerhetstjänsterna GPU (från 1934 NKVD). Han har till dokumenten fogat kommentarer om hur Stalin och andra ledare i kommunistpartiet läste och bedömde GPU-NKVD:s rapporter. (6) Tillsammans med Chaustov har jag med stöd från Kungl. Vetenskapsakademien genomfört ett projekt som baseras på detta nya källmaterial. Boken Stalin, NKVD och repressionen, 1936-1938 utkommer på förlaget Rosspen i november. Verket är på ryska, men översättningar till svenska och engelska är planlagda för 2009. (7)

Chaustov noterade att NKVD under den stora terrorn delade upp misstänkta element i samhället i närmare 20 olika kategorier. Detta uppfordrar till separata analyser och förklaringar av terrorns olika faser och inriktningar. I stora drag kan man urskilja en utrensning som riktade sig mot kommunistpartiets kadrer och alla tidigare oppositionella grupperingar. Denna drevs med idel politiska förtecken och de arresterade tillskrevs "partifientliga" handlingar.
 

Förfalskade protokoll

På dessa skrivelser antecknade Stalin sina reflektioner och beslut som skickades tillbaka till NKVD. Ofta lät han ta kopior eller låta protokollen cirkulera till alla ledamöter av partiets politbyrå, centralkommitté och andra organ. På det sättet skapades en mental beredskap och konformism kring de uppgörelser som var på gång. Mycket sällan har vi funnit några invändningar mot de nya arresteringsorder som följde på Stalins resolutioner.

En rekonstruerad omvärldsbild

I andra fall då det gällde tekniska problem inom industrin förefaller Stalin däremot ha varit i händerna på dem som förfalskat rapporter om medvetet "sabotage". Under sensommaren 1938 började Stalin och partiets ledning successivt avveckla de stora arresteringsvågorna. Genom ett politbyråbeslut i november 1938 sattes punkt för NKVD:s agerande enligt tidigare direktiv. I stället överlämnades alla ärenden där personer ännu inte dömts till åklagarmyndigheterna som hade att avgöra om anklagelser hade någon grund eller inte. Under den nye inrikeskommissarien Lavrentij Berija ledde denna ändrade kurs till att över hundratusen arresterade frigavs. Men det var inte fråga om rehabilitering för dem som redan dömts under 1937-1938. De måste avtjäna sina straff i Gulag. Berija ledde en upprensning inom NKVD så att de lokala säkerhetspoliser som mer flagrant hade överskridit terrorns regelverk i sin tur arresterades.

Mycket av det vi faktiskt vet om hur den stora terrorn genomfördes har paradoxalt nog kunnat beläggas genom de otaliga förhörsprotokoll som bevarats från 1939-1940 då NKVD under den nye kommissariens ledning lät rannsaka en stor mängd ur sina egna led som anklagades för övergrepp. Först långt senare kunde ett fåtal av de offer som rehabiliterats på 1950-talet vittna om hur förhören under 1937-38 års terror tedde sig ur deras synvinkel. (9)

I historikern Robert Conquests klassiska framställning framstår händelserna som det planlagda resultatet av en persons — tyrannen Stalins — agerande. Utan tvivel var han den mest aktive i dessa blodiga uppgörelser. Förvisso hade han undanröjt personliga fiender och politiska motståndare. Men de nya dokumenten pekar på att ledarskapet betraktade den massiva terrorn mot specialister, sociala kategorier och särskilda etniska grupper som förfelad i väsentliga hänseenden. Denna undertryckta sanning uppenbarades efter den militärt sett misslyckade invasionen av Finland 1939. Såväl krigsindustrins förmåga som Röda arméns stridsberedskap visade sig långt sämre än man föreställt sig. Därför genomfördes 1940 brådstörtat förändringar och reformer. Men alltjämt gäller marskalk Vasilevskijs bittra konstaterande att "utan 1937 års terror hade vi inte haft 1941 års katastrof".