Litteraturen, Kristus, mannen och hans mottyp

Den odöpta hedningen bär namnen Azouras Lazuli Tintomara och återfinns i Carl Jonas Love Almqvists Drottningens Juvelsmycke (1834). Medan äldre tiders forskare mer eller mindre utgick ifrån att Tintomara är en kvinna så har man på senare år tagit alla teoretiska resurser i bruk för att diskutera figurens problematiska könsstatus (även om man alltid använt pronomenet hon). Ett radikalt nytt grepp tar dock regissören Björn Melander då han i en uppsättning av Drottningens Juvelsmycke på Folkteatern i Gävle med premiär den 16 februari 2008 gör Tintomara till en man och förklarar att detta för honom var själva förutsättningen för att sätta upp pjäsen.
 

Ett nytt sätt att uttrycka genus

Nytt i min undersökning är att jag kombinerar genusaspekterna med det religiösa temat. Annars har man oftast undersökt dessa aspekter var för sig. Forskningen har visat att den hedniska Tintomara paradoxalt nog fungerar som förmedlare av en androgyn vänskap som liknar Kristi utgivande kärlek. En annan likhet mellan Kristus och Tintomara är att båda straffas med döden för att de överskridit gränser av olika slag. Själv talade Almqvist om den högre idé som han ville lyfta fram i Drottningens Juvelsmycke. Det handlar om en människa som är född till natur och enhet med sig själv i himmelsk mening. Denna idé benämner Almqvist hednisk. Det kan verka som en djup motsägelse att hedningen förknippas med en himmelsk mening. Men jag tolkar Almqvist så att han vill vidga kristendomens gränser, paradoxalt nog genom att utan omsvep förklara att huvudpersonen är hedning. Här använder han sig av den vedertagna betydelse av ordet som inte längre är relevant för honom.
 

En ny religiös möjlighet

En jämförelse mellan Tintomara och Axel Borg kan verka halsbrytande. Men båda gestaltar de var på sitt sätt den isolerade hjältens romantiska roll, de är "titaner" samtidigt som de pendlar mellan det övermänskliga och det barnsliga. Passionshistorien finns inskriven i båda berättelserna och det finns paralleller mellan såväl Tintomaras som Borgs (eventuella) död och Kristus. Både Tintomara och Borg når sitt rätta element i sammansmältningen med naturen och båda förknippas med vitheten och tomheten. Om Tintomara befinner sig "före" religionen, så befinner sig Borg "efter", men paradoxalt nog möts de där.

I likhet med Drottningens Juvelsmycke handlar I havsbandet om gränser och gränsöverskridanden och såväl Tintomara som Borg illustrerar könskategoriernas sammanbrott genom sin androgynitet. Men om Almqvist leker med och ifrågasätter dessa gränser utgör de för Strindberg ett brännande problem. Problematisk är en manlig romanhjälte som visar ett sådant överdrivet intresse för sitt yttre som Axel Borg gör. Det var ett sådant effeminerat uppmärksammande av utseendet som fick ett antal moralister att redan vid 1700-talets slut tala om en manlighet i kris. En sådan man kunde beskrivas som en dubbelkönad varelse, en manlighetens mottyp.

Även om Axel Borg knyter an till det dekadenta dandyidealet som var på modet då han mötte den läsande publiken, så förblir den maskulinitetshyllande Strindbergs tilltag att göra just Axel Borg till romanhjälte motsägelsefullt. Å ena sidan är Borg en Herkules som är satt att försvara den maskulina principen, å andra sidan är han effeminerad och svag. Frågan är då om berättelsen ska läsas som ett förhärligande av eller en parodi på manlighet. Problemet är inbyggt i figuren och Strindbergs gestaltning av Borg blir ett vågstycke där manligheten står på spel i samma mån som fullkomligheten. Är det överhuvudtaget möjligt att framställa en figur som samtidigt är manlig och fullkomlig?

Gestaltar mansväldets sammanbrott

Han blir en man som lovar runt och håller tunt. En man som obönhörligt kommer till korta då hans retoriska förmåga och vackra predikningar ska omsättas i verklighet. En man som talar om kärlek och Kristi efterföljelse vitt och brett, men begår den största synden av alla, att inte älska sina medmänniskor. Det finns en anstrykning av svart ängel hos Tintomara, ett drag av faustisk djävul hos Borg och ibland antar också Karl-Arturs ondska överjordiska dimensioner.

Karl-Artur Ekenstedts kris och förfall är i bokstavlig mening en mans kris och förfall, och det är manligheten i dess koppling till vissa religiösa ideal som genererar hans problem och som driver honom mot botten så att han blir en allt tydligare illustration till det som George L. Mosse har kallat manlighetens mottyp. Finns det då inga försonande drag? Jo, i berättelsens slutkapitel tecknar Lagerlöf de vaga konturerna till en manlighetens mottyp i positiv bemärkelse. Det är en Karl-Artur avskalad all sin retoriska prakt. En ful och åldrad Karl-Artur som i sann kristen anda har lärt sig älska människorna. Påståendet att berättelsen skulle gestalta mansväldets sammanbrott är alltså motiverat, däremot handlar den inte om trons sammanbrott utan tvärtom försöker den — om än en aning pliktskyldigt — visa på födelsen av en ny tro, på äkta grund.
 

Herravälde över det egna jaget 

Ur ett annat perspektiv kan också Strindbergs Axel Borg knytas till självkontrollens ideal. Den tyske sociologen Klaus Theweleit beskriver utifrån Norbert Elias hur utvecklingen av den borgerlige mannen har sitt ursprung i det "utbrott av självdistansering" som sker under 1500- och 1600-talet och som innebär att det känslomässiga sambandet mellan människan och hennes omvärld bryts. Det handlar således om självkontroll och bepansring. Yttervärlden blir ett objekt och människans attityd blir att genomskåda och lägga under sig "objektvärlden". Det forskarna kallat den nya "människan" är i själva verket den nya mannen, hävdar Theweleit, och denna man karakteriseras av att han sätter gränser för sig själv. Just en sådan självdistanserad gränsdragare och systematisk ordnare som lägger objektvärlden under sig är Borg. Och just i bepansringen och det envisa fasthållandet vid det Theweleit kallar centralperspektivet, där världen "ordnas" utifrån Europas synvinkel, ligger fröet till hans sammanbrott.

På sitt sätt kan självbehärskningen också knytas till Almqvists kontext. MannaSamfund var ett av de brödraskap där Almqvist verkade. Det viktigaste syftet med detta samfund var att skapa ett nytt manligt subjekt, "att skapa en ny man" för att låna titeln till Jakob Stabergs avhandling. Genom att disciplinera såväl kropp som själ skulle en ny individ framträda. Jesus Kristus hade en framskjuten plats i MannaSamfund. En man förväntades ha modet att vara en dåre i Kristus, det vill säga förena godhet med styrka, och vara ett lamm likaväl som ett lejon.

Vision av en utopisk skapelse

Att manligheten är en föränderlig konstruktion och att det därmed är mera befogat att tala om den i pluralis, är numera närmast en truism inom maskulinitetsforskningen. Så även det faktum att genus alltid är relationellt och att manlighetens mönster definieras i förhållande till en eller annan modell av kvinnlighet. Detta kan exemplifieras med gestalterna Tintomara, Axel Borg och Karl-Artur Ekenstedt. Om Tintomaras själva väsen blir en sinnebild för obeständigheten i genuskonstruktioner så visar också Borg och Ekenstedt var på sitt sätt att manligheten vilar på en bräcklig grund och är i högsta grad föränderlig. Om Tintomara omges av såväl kvinnor som män — och skapar förvirring och osäkerhet bland dem alla — så blir Borgs ambivalenta relation till kvinnan början till slutet för honom (eller kanske inledningen till ett nytt skede). Även Karl-Artur Ekenstedts väg genom Selma Lagerlöfs berättelse är från början till slut bestämd av de kvinnor som omger honom. Så konstrueras också hans manlighet utifrån dessa kvinnor och vad de representerar. Lika komplicerad som gestaltningen av maskuliniteterna är också skildringen av religionen i Almqvists, Strindbergs och Lagerlöfs berättelser. Hedningen Tintomara är den i egentlig mening kristna, ateisten Borg är i grund och botten en tragisk människa som förtvivlat söker en mening med livet. Om prästmannen Karl-Artur Ekenstedt kan sägas att han först när han upphör att tala om Kristus blir Kristuslik. Så kan de litterära texterna kasta ljus över såväl manlighetens som religionens komplexitet.