Ökad segregation i bostadspolitikens spår

För tidigare socialdemokratiska regeringar har storleken på allmännyttans marknadsandel varit av avgörande betydelse för att företagen både ska kunna ta ett nödvändigt bostadssocialt ansvar och dessutom utgöra ett självklart förstahandsalternativ på bostadsmarknaden. Aktuell forskning pekar dock på att en minskad allmännytta utgör en reell risk för "social housing" och att ombildningen till bostadsrätt skapar både segregation och gentrifiering i våra städer.

Socioekonomiska konsekvenser

Jag har bland annat undersökt huruvida ombildning av bostäder från hyresrätt till bostadsrätt ger upphov till en så kallad gentrifieringsprocess. Innebörden av gentrifiering är att det sker en social statushöjning av ett område genom exempelvis dyra nybyggen och att invånarna i området ersätts med allt resursstarkare individer. Geografen Neil Smith har beskrivit det som en klassomvandling av det urbana landskapet och en produktion av rum för välbeställda grupper i samhället (Smith 2002).

En fallstudie av centrala Stockholm 1990-2000 (Magnusson 2005) stöder slutsatsen att ombildningen genom omflyttning sätter igång en gentrifieringsprocess som successivt innebär högre inkomster och högre utbildningsnivå hos befolkningen i de ombildade bostäderna. I denna process ingår även icke-traditionella gentrifierare, framför allt barnfamiljer som följer trenden "back to the city".

Studien reser frågor om hur bostadsmarknaden omstruktureras när allmännyttan säljs ut. En frågeställning är vad som händer med de svaga hushållen. En annan är hur ansvarstagande allmännyttan är, eller uttryckt ur ett EU-perspektiv: Hur social är den svenska allmännyttan? För det är just det som EU vill att den ska vara.
 

En boendeform för alla

Samtidigt vet vi att allmännyttan tar hand om en betydande del av de svaga hushållen. Omkring 20 procent av alla hushåll i Sverige bor i allmännyttan. Andelen hushåll med socialbidrag är 10 procent i allmännyttan mot 4 procent i riket. Andelen hushåll med en bakgrund i fattiga länder är 15 procent mot 6 procent i riket. Koncentrationen av svaga hushåll till allmännyttan är särskilt uttalat i storstadsregionerna och det är också där vi finner problem med en segmenterad bostadsmarknad.

Den segmenterade bostadsmarknaden är, när det gäller samtliga upplåtelseformer, ett dilemma för Sverige. Det sociala möte som uppstår mellan människor i blandade bostadsområden har vi på ett effektivt sätt byggt bort. Att människor lever i skilda delar av samhället och att det uppstår gap mellan oss är farligt. Det hotar den sociala ordningen, den personliga säkerheten och stabiliteten i samhället (Jacobs, Kemeny och Manzi 2004).

Såväl egna undersökningar som en studie som jag gjort tillsammans med Bengt Turner (Magnusson och Turner 2008, Magnusson Turner 2008) visar att det finns ett starkt samband mellan allmännyttans storlek och andelen svaga hushåll. Ju mindre de kommunala bostadsbolagens andel är, desto större är andelen hyresgäster som lever på socialbidrag och/eller är att betrakta som nya svenskar med bakgrund i fattiga länder. Notera här att det inte gäller samtliga nya svenskar — det handlar om den grupp som har ett bagage av fattigdom och utsatthet från sitt gamla hemland. En regressionsanalys visar också att borgerligt styrda kommuner har en högre andel svaga hushåll i allmännyttan.

Konsekvenserna är ett intrikat vågspel. Vi kan säga att allmännyttan är "social by default" enligt EU-direktiven. Men vad händer när allmännyttan minskar i kommunen? Jo, då finns en uppenbar risk att vi får en koncentration av svaga hushåll i den allmännytta som blir kvar. Allmännyttan blir utpekande. Det räcker inte längre med att vara fattig, jag kommer också att ha en adress som kanske gör det svårare för mig på arbetsmarknaden och i samhället i övrigt. Allmännyttan kommer alltså att glida mot det som alla befarar, nämligen att det blir mer av socialbostäder.

Bör allmännyttan avvecklas?

Allmännyttan kan ses som ett viktigt styrinstrument för kommunerna när det gäller hur de som inte har råd att konkurrera ska bo. Det finns också frågor som har bäring på allmännyttans förändrade roll. En stor allmännytta motverkar socialbostäder, den slutsatsen vågar jag dra med stöd av de analyser som jag genomfört tillsammans med Bengt Turner. Men det förutsätter också att det finns mål för hur man ska driva allmännyttan. Och det ska vara uttalade mål. I annat fall har inte allmännyttan ett berättigande i rollen av att vara allmännytta.

Allmännyttan fyller också en viktig funktion för dynamiken på bostadsmarknaden. Våra samlevnadsformer är inte lika stabila som tidigare. Under livets olika skeden förändras behoven av bostad. Det gäller inte bara de unga som är nybörjare på bostadsmarknaden. Allmännyttan spelar en viktig roll som en bostadsform att enkelt både komma i och ur. Allmännyttan har också betydelse för rörligheten på arbetsmarknaden — den rörlighet som regeringen gärna ser stimuleras och som innebär att människor raskt kan anpassa sig till en ny jobbsituation.

Men ombildningen har även fördelningseffekter. Vi ser att bostaden får en allt större betydelse för vår förmögenhetsbildning utan att vi egentligen har diskuterat frågan. De som har lyckan att bo i det centrala läget drar högvinsten, medan andra får en betydligt sämre utdelning på sina lotter. Vi vet ju att priserna kommer att driva på ombildningen i attraktiva lägen och det är här som de intressanta frågorna om fördelningseffekter dyker upp.

Bostaden är tvivelsutan en central del i människors liv. Det är därför ett angeläget uppdrag för den samhällsvetenskapliga forskningen att bidra med kunskap om sociala och ekonomiska effekter av de förändringar som nu sveper fram över den svenska bostadsmarknaden. Det finns här uppenbara risker för att segregationen, såväl den demografiska som den ekonomiska, istället för att minska kommer att öka.

Bakgrund:

Den svenska allmännyttan

 Det Sverige som började utformas under 1930-talet präglades av att samhället skulle vara det goda hemmet med ansvar för individens trygghet och levnadsstandard. Det var nu som den sociala bostadspolitiken föddes. Bostäder byggdes inte bara utifrån funktionella kriterier, utan också utifrån idéer om sundare livsstil och folkfostran.

År 1945 presenterade den bostadssociala utredningen sitt slutbetänkande om Sveriges framtida bostadsförsörjning . Det var en 15-årig plan för att kontrollera bostadsmarknaden och utredningen kom att ligga till grund för bostadsmarknadens utveckling ända fram till 1980-talet. Kommunerna fick en central roll i detta välfärdsprojekt. Kommunerna planerade, byggde och förvaltade bostäderna. Hyrorna sattes i förhandlingar mellan de allmännyttiga bostadsföretagen — kommunalt ägda bostadsföretag som tillhandahöll hyresbostäder utan vinstsyfte — och hyresgästföreningen.

Miljonprogrammet

Kommunerna fick också riksdagens uppdrag att upprätta femåriga bostadsförsörjningsprogram. Bostadsförmedlingar inrättades, vilka blev grunden för att mäta efterfrågan. Det blev statens uppgift att fördela kvoter för bostadsbyggandet mellan kommunerna. Bostadsmarknaden kom under 1960-talet att bli en helt igenom reglerad marknad. Den politiska uppfattningen var att en fri marknad var oförmögen att tillhandahålla bostäder till rimliga priser. Med politiska styrmedel eftersträvade staten att övervinna marknadens imperfektion.

De grundläggande idéerna bakom den sociala bostadspolitiken var att avveckla bostadsbristen och att ge goda bostäder till alla, oavsett inkomst. Betydande ekonomiska resurser avsattes för att förverkliga detta mål. Politiken baserades på generella behov, till skillnad från en selektiv politik baserad på stöd till de mest behövande. Ambitionen var att skapa ett samhälle utan klassgränser, förverkligat genom hyresboende.
 

Balans mellan utbud och efterfrågan

Den sociala bostadspolitiken förverkligades av socialdemokratiska regeringar. Men de senaste decenniernas förändringar har drivits fram av både socialdemokratiska och borgerliga regeringar. Svensk bostadsmarknad och politik är inte längre ett alternativ i Europa. Den följer den marknadsliberala huvudfåran i Europa med minskade skatteavdrag, färre bidrag och avvecklade subventioner. Kvar av den traditionella sociala bostadspolitiken finns honnörsord om rimliga bostadsutgifter, god och jämn bostadsstandard samt besittningsskydd. Honnörsorden får dock inte mycket stöd i regleringar.