Porträtt Birgitta Dahl - Politiker planerar med provisoriska utopier

Att vi nu på 2000-talet ändå står så nymornade inför klimatförändringarna beror på att alternativa planer för energiförsörjning och transporter envist har motarbetats av oheliga allianser, menar hon. De har inte tillåtit, än mindre medverkat till att förverkliga alternativ och därför har sådana heller inte kommit till stånd.

Mellan 1982 och 1991 var Birgitta Dahl energiminister och miljöminister. Som riksdagsledamot för socialdemokraterna arbetade hon mellan 1969 och 2002 och innan dess var hon kommunpolitiker i Uppsala. 1994-2002 satt hon som talman i riksdagen. Från dessa år som politiker hämtar hon det ena exemplet efter det andra på lyckade och mindre lyckade försök att som politiker planera för framtiden. Ett ganska typiskt misstag tycker hon att miljonprogrammet var.

— Vi politiker fick tjusiga förslag presenterade för oss, med parker och daghem inritade. Men när jag närstuderade planerna upptäckte jag att det varken fanns politiska beslut eller ekonomi för sådant.

Hon minns hur hon på ett möte framförde kritik mot att man inte tänkt på barntillsynen i ett av de planerade bostadsområdena. Ett massivt motstånd mötte henne. Sådan lyx har vi inte råd att tänka på nu när det är sådan bostadsbrist, fick hon höra.

— Men det är just sådant vi måste tänka på! Det är när vi inte från början försöker beakta alla frågor utan bara kör på, det är då vi gör misstag vi får betala dyrt för i framtiden. Till varje pris ville man ha de här bostäderna. Det som hände var att miljonprogrammet avskaffade bostadsbristen, men levererade stora sociala problem.

En genomtänkt framtidsvision

— Som då när jag fick ansvar för energifrågan 1976. Då handlade det verkligen om att lära sig från grunden, att systematiskt gå igenom de rapporter som fanns och noggrant kontrollera alla fakta. Till vår hjälp hade vi en grupp forskare och experter. Det var en hård strid för att få en rättvis och trovärdig bedömning av frågorna.

Energidebatten var het vid denna tid, många intressen och viljor stod i konflikt med varandra. Kontrasten kunde inte ha varit skarpare gentemot den situation som rådde på 1950-talet då riksdag, regering, industri, fackföreningsrörelse och forskarsamhälle gick samman för att bygga ut vattenkraften, elnätet, kärnkraften, järnvägen, posten och telenätet.

— Det som var så speciellt var att det inte fanns några motkrafter, det var en total sammanslutning. Stora monopol och marknader skapades som gjorde det möjligt att ta fram starka, säkra och billiga system.

I enlighet med de prognoser som gjordes för elförsörjningen planerade man 50 kärnreaktorer. Även i städerna skulle reaktorer ligga, en av dem i Stockholmsstadsdelen Hjorthagen.

— Framtidsoptimismen var så stor på 1950-talet att man inte tänkte på riskerna. De flesta som kom från fattigdomens låga gemak tyckte det var fantastiskt att öka konsumtionen.
Men att många gör gemensam sak är ingen garanti för att planer inte ska slå fel. I början av 1970-talet sprack idyllen. Oljekrisen var ett faktum, utbyggnaden av vattenkraften mötte motstånd, kärnkraften likaså.

— Det här slog sönder världsbilden för många politiker. De kunde inte hantera det. Energifrågorna ledde till att vi förlorade valet 1976.

Parallellt hade en kemikalisering av jordbruket genomförts. Den så kallade gröna revolutionen skulle trygga världens försörjning. Även här blev det bakslag; miljöskandalerna avlöste varandra. En kursändring blev nödvändig.

— Eftersom det är så svårt att förutsäga hur ett preparat kommer att verka införde vi den så kallade försiktighetsprincipen och den omvända bevisbördan när vi lade om miljöpolitiken under min tid som miljöminister. Enbart misstanken att ett preparat eller en teknik är farlig eller giftig är ett tillräckligt skäl för att förbjuda det.

Underfinansierad pensionsreform

— I kalkylerna utgick man från att människor som regel arbetar från 13 års ålder tills de är 67 år och att de sedan lever ytterligare fem-tio år. Samtidigt genomförde man en skolreform som innebar att fler och fler fick möjlighet att utbilda sig allt längre. Idag går de flesta i skolan tills de är 20 år, många tills de är 25 eller äldre. Den genomsnittliga pensionsåldern är 57—58 år. Och de bättre levnadsvillkor vi fått har inneburit att vi lever tills vi är i åttioårsåldern.

Den utvecklingen borde man ha kunna förutse när man gjorde pensionsreformen, menar hon. Att man inte gjorde det berodde på att man levde i nuet så mycket att man inte insåg vad som höll på att hända.

— Reformen blev underfinansierad redan från början. Det var oansvarigt.
Men är det inte nästan omöjligt att planera långsiktigt när man bara sitter vid makten fyra år i taget? Hur förankrar man obekväma beslut? Måste man inte som politiker sträva efter popularitet och anpassa sina budskap efter hur vindarna blåser, undrar jag — och får svar på tal.
— Det måste man inte! En politiker ska vara respekterad och betrodd, inte populär. Hans eller hennes uppgift är att vara opinionsbildare, att övertyga människor att de bör göra det de kanske inte vill.

Men visst kan det ibland vara en svår balansgång mellan visionerna och realpolitiken — alla hänsyn man måste ta till såväl partikamrater som politiska motståndare, medger Birgitta Dahl. Tålamod, lidelse och kunskaper utmärker en bra politiker, understryker hon.

— Steg för steg går man vidare, bildar ett kontaktnät med kunniga personer att vända sig till för att få stöd. Tydliga och tidsatta mål är nödvändigt. Men man bör bereda sig på många motgångar innan man får igenom sina idéer.

Många möten med forskare

Det har blivit många möten med forskare och experter, många nätter då hon suttit och läst igenom utrednings- och forskningsrapporter, motioner och propositioner. Område för område har hon gått igenom olika alternativ, det har gällt detaljplaner och det har gällt översiktsplaner. Hon har arbetat jämt, 80-timmarsveckor har varit mer regel än undantag.
Att förverkliga visionerna har krävt sin kvinna; ibland har hon gått sin egen väg. Det gäller i hög grad engagemanget i en av hennes hjärtefrågor, jämställdhet. Under parollen "dela på ansvaret i hemmet och i politiken" propagerade hon för jämställdhet redan i början av 1960-talet. Mot 1970-talets mitt tyckte hon att det gick långsamt framåt med barnomsorgen.

— Utifrån tanken att hela samhället borde vara inrättat efter barnens behov skrev jag 1975 två motioner, en till riksdagen och en till partikongressen. Riksdagsmotionen röstades ner av utskottet. Men jag gjorde revolution i kammaren och tvingade socialministern att lova förslag till partikongressen. Inför partikongressen tänkte jag: Jag försöker en gång till.
Barns livskvalitet blev den kongressens huvudfråga.

När det gäller jämställdhet har vi verkligen upplevt enastående förändringar, konstaterar Birgitta Dahl och tillägger: "Även om vi inte är riktigt jämställda än." Bakom denna utveckling ligger många människors engagerade arbete. Fast ibland undrar hon om alla som medverkat till förändringarna verkligen insåg vad de gjorde.

— Vid ett seminarium i riksdagen till minne av Tage Erlander år 2001 ställde jag frågan om de som genomdrev de stora skolreformerna, som innebar lika rättigheter för alla och att alla flickor och pojkar började undervisas tillsammans i skolan, förstod vad de skulle betyda för jämställdheten. Auditoriet var ganska enigt om att så nog inte var fallet.

Behövs tydlig politisk styrning 

— Partierna är för toppstyrda nu. Det behövs idéer och visioner — inte en samling viljelösa medlöpare. Som politiker är man förtroendevald, det är ett vackert ord och det betyder något! Vi måste återknyta till folkrörelsen arbetssätt inom politiken, till studiecirklar och många små lokala möten med ivriga diskussioner. Då skulle människor återfå respekten för politiker.

2006 års valrörelse ger hon inte mycket för.

— Den var hemsk! Det fanns inga genomtänkta politiska program.

Själv har hon numera inga partipolitiska uppdrag. Men engagerad är hon fortfarande och hon har en rad förtroendeuppdrag. Bland annat är hon ordförande i UNICEF Sverige, Världsinfektionsfonden, Nordiska museets nämnd och i Centrum för genusvetenskap vid Uppsala universitet samt styrelseledamot i Stockholm Environment Institute. Hon har haft flera FN-uppdrag både under tiden som talman och efteråt. Rättvisa, solidaritet och allas lika värde är honnörsord hon aldrig övergivit.

— Vi skulle behöva ett reformerat och stärkt FN. För att nå millenniemålen krävs inte i första hand så mycket resurser, men däremot tydlig politisk styrning. Problemet är att någon sådan inte finns idag. Marknadskrafterna styr och de ser på för kort sikt. Ofta krävs 20—30 år, ja kanske två eller tre generationer, för att resultat ska bli synliga.

Gett upp hoppet, det har hon inte. Och hon är inte desillusionerad. Men hon har en annorlunda livssyn nu än hon hade som ung.

— Vi växte upp som en skyddad generation. Nu har jag sett så mycket elände och ondska både på nära håll och långt borta. Men jag har även mött mirakler: avskaffandet av apartheid i Sydafrika, avkoloniseringen, sjukdomar som övervunnits, de kommunistiska staternas övergång till demokrati.

I ett land som Sverige har vi kommit till en punkt där vi måste välja framtid, menar hon.

— Vi behöver dela med oss av våra enorma resurser, men vi behöver också upptäcka andra värden än de vi mäter med i vår kommersialiserade och sexistiska kultur.

Mer broderi än video är ett av mina valspråk. Nu mer än någonsin behövs provisoriska utopier.

RAGNHILD ROMANUS

 
Fotnot: Bert Bolins rapport från 1975 heter i sin helhet Energi och klimat — En sammanställning av våra kunskaper om de mekanismer som bestämmer jordens klimat och möjligheter att människan direkt eller indirekt påverkar detsamma.  Bolin, som var en av grundarna av FN:s klimatpanel IPCC, gick bort i december 2007.