Debatt:

"Den pedagogiska forskningen måste ta plats i utbildningsdebatten"

Detta fenomen uppmärksammades intressant nog i en statlig utredning redan 2001. Utredarna skriver i betänkandet Samverkande styrning att pedagogernas frånvaro i debatten kan förklaras med dess "en-fråge-karaktär" och att "... man inser att skolan antagligen skulle må bättre av en debatt som inte är så förenklad och för att man dessutom anser att det egna arbetet — genom denna typ av diskussion — trivialiseras till relativt okomplicerade överväganden, som nästintill vem som helst skulle kunna utföra".

Forskningens bristande inflytande

Det kan vara intressant att fundera över konsekvenserna av en sådan inställning till den forskning staten själv finansierar. Även i Norge har resultaten från internationella kunskapsmätninger fått politiska konsekvenser och där vållat näst intill ett nationellt trauma. Men till skillnad från i Sverige väljer man att söka stöd i den pedagogiska forskningen för att analysera problemet och finna lösningar. För ett drygt år sedan bjöd sålunda statsminister Stoltenberg och kunskapsminister Solhjell in sex av landets pedagogikprofessorer till en diskussion om hur man gemensamt skulle kunna förbättra den norska skolan. Forskningen tas seriöst samtidigt som forskarna själva tvingas visa på vilket sätt deras resultat kan komma till användning.

Den tredje uppgiften

Det är emellertid allt för enkelt att förklara forskarnas lågmäldhet som ett incitamentsfenomen. Vad det handlar om är snarare den förändring som den mediala debattarenan genomgått under senare år. Socialdemokraterna har få invändningar mot alliansens skolpolitik, och det "otålighetssyndrom" som idag präglar debatten ger föga utrymme för vetenskapliga analyser av komplicerade fenomen som lärande, socialisation och undervisning. Det är inte lätt för en forskare att ta poäng på en driven retoriker som Jan Björklund som dessutom hanterar fakta på ett sätt som ingen vetenskapligt skolad debattör skulle kunna göra. Men än värre är att viktiga utbildningspolitiska frågor skyms av frågor på detaljnivå, till exempel den kommande skollagens krav på näringsriktig kost, kvarsittning eller lärares rätt att beslagta elevers tillhörigheter.

Trivialisering av skoldebatten

De kommande förändringarna är betydande. Till exempel ersätts nuvarande målsystem med ett system där kunskapskrav formuleras för eleverna från tio års ålder. Intressant nog hade socialdemokraterna enbart marginella invändningar i utskottsbehandlingen, trots att den kommande läroplanen till skillnad från de tidigare tydligt markerar att det nu i högre grad än tidigare är elevens eget ansvar att uppfylla de krav som skolan ställer. Inte heller hade de elva lärosäten som lämnade remissvar på betänkandet några allvarligare invändningar.

Det andra exemplet handlar om förslaget till en ny lärarutbildning. För ett drygt halvår sedan överlämnades betänkandet till regeringen och gick sedan ut på remiss. Bland landets universitet och högskolor var reaktionerna blandade. Typiskt är att kritiken mer handlar om strukturella aspekter än innehållsliga. Man är (inte oväntat) kritisk till en förkortad förskollärarutbildning, fasta ämneskombinationer och en hårdare centralstyrning. Men märkligt nog är det få remissinstanser som reagerar mot den förändrade syn på barns och ungas lärande som präglar förslaget. Utredaren talar om "den dyslektiska hjärnan"; barns förmåga att bedöma kvantiteter jämförs med däggdjurs och beteendestörningar sägs leda till social misär. Att pedagogisk forskning ses som betydelselös blir tydligt när man skriver att den nya lärarutbildningen måste få en fast grund av vetenskapligt baserade kunskaper som "... inrymmer bidrag från modern hjärnforskning, utvecklingspsykologi, kognitiv psykologi, differentialpsykologi, socialpsykologi, sociologi och framför allt pedagogisk psykologi." För första gången i svensk utbildningshistoria föreslås en lärarutbildning där pedagogik som vetenskaplig bas inte nämns.

Forskarna har ett samhällsansvar