Konst och moral i 1700-talets Storbrittanien

Folkbildande publicist lade grunden till dagskritiken

I början av 1700-talet lanserades de första dags- och kvällstidningarna: The Daily Courant (1702) och The Evening Post (1709). Men för att finna en dagskritik som liknar den kulturanalys/kulturkritik vi har idag måste vi närma oss etablerandet av en ny litterär genre: dagstidningsessän, vilken var den periodiska publikationsform som först på allvar tog sig an kritikens uppgift. Den tidiga dagskritiken var en värderande och moraliserande form av kulturkritik som rörde sig snabbt mellan konsternas klassiska kanon och samtida moraliska angelägenheter. Med tidningens unika essästruktur, ett initierat och folkbildande tilltal som fångade en dramatisk förändring av levnadsvillkoren inom samhällets medelskikt, och inte minst tack vare den snabba utgivningen, gavs kritiken en aktualitet och spridning som inte förekommit tidigare.

Den första stora succén var The Spectator, som än idag betraktas som den viktigaste publikationen av dagsessäer någonsin. Tidskriften rymde dagliga reflektioner (snarare än professionaliserad recensionsverksamhet) rörande allt ifrån John Miltons diktverk Paradise Lost till Vergilius hjälte Aeneas. Det första numret av The Spectator publicerades den 1 mars 1711 och utkom därefter dagligen med en längre essä. De mest framgångsrika essäerna vad gäller det opinionsbildande uppdraget skrevs av en känd "Whig", Joseph Addison.

Även om det tog tid innan den didaktisk-moraliserande essäformen slog igenom på allvar på kontinenten — i synnerhet i Tyskland, vars Lesedebatte i slutet av 1700-talet onekligen var influerad av Addisons essäer — var The Spectators genomslag enormt runt om i Storbritannien. Den dagliga upplagan var uppskattningsvis 3 000 och enligt Addison själv hade varje exemplar 20 läsare. Bara Bibeln tros ha haft en mer djupgående inverkan på människans vardag under 1700-talet.

En förändrad livspraxis

Jämför vi med 1600-talet är förändringen, som skildrats som en konsumtionsrevolution, otvetydig. Den protestantiska kyrkan hade, som den amerikanske litteratur- och historieprofessorn John Brewer påpekat, under det sena 1600-talet motsatt sig musikskapande och konstutställningar, och det rådde förbud mot import av utländsk bildkonst i England. Under 1700-talet importeras mer än 50 000 målningar och en halv miljon etsningar och stick från Italien, Frankrike och Holland. Under seklets andra hälft hålls de första offentliga utställningarna med samtida bildkonst och Europas ledande kompositörer, såsom Bach, Haydn, Mozart och Händel, trängs om utrymmet i Londons konsertsalar.

Kunskapen om konsterna blev med ens en central komponent i det brittiska medelskiktets bildningsprojekt. Att vara åtminstone flyktigt förtrogen med den klassiska litteraturen var oumbärligt för den som ville förevisa en hög moral. Genom förhållandet till konsterna bekräftades gruppens moraliska självbild, och dagskritiken både verifierade och stimulerade den kollektiva identitetsproduktionen.

Det kulturella kapitalet var ett etiskt kapital. Genom exponerandet av ett adekvat förhållande till konsterna och naturen visade man upp sina moraliska förtjänster. Den viktigaste moraliska handlingen tog inte nödvändigtvis sin början i oegennyttan, utan allt oftare i det moderna subjektets fixering vid sina egna intellektuella förmågor. Introspektiva erfarenheter, såsom utvecklandet av fantasi och förnuft, var grundläggande för att uppvisa gudfruktighet och hög moral. För att närma sig Guds sublima natur krävdes en stark fantasi och ett disciplinerat och bildat förhållningssätt. Bristande koncentration utmålades ofta som ett omoraliskt uppförande i förhållande till Guds natur och de konster som imiterade Guds skapelse.

Religionen, politiken och konsterna

Monarkin stod emellertid inför viktiga förändringar. Den så kallade "exclusion crisis", som under 1670-talet belyste problematiken med religionens auktoritet, genererade i förlängningen partifraktionerna Tories och Whigs, och i efterdyningarna till avsättandet av den prokatolske Jakob II 1689 antogs "the Bill of Rights", med nya stadgar som preciserade rågången för monarkins och religionens politiska inflytande. Parlamentets roll stärktes successivt under slutet av 1600-talet och monarkin kunde inte längre fortsätta att kringgå den politiska institutionen.

Förhållandet mellan å ena sidan religionens och politikens anträdande av sina moderna former och å andra sidan konsternas förändrade ställning i början av 1700-talet är invecklat, inte minst för att de moraliska incitamenten så ofta växelverkar. Den kristna kosmologin är alltjämt central, men i och med den politiska maktens ökade inflytande blir den sociala mobiliteten ett faktum och inte bara en försyndelse mot religionen. Som ett led i den ökade sociala rörligheten framträder religionen allt oftare som ett individualistiskt projekt där bildning och moral förevisas med hjälp av en allmän orientering i det som från mitten av 1700-talet benämns de sköna konsterna (vanligen arkitektur, skulptur, måleri, musik och poesi).

Konst och moral — en orubblig enhet

Kommersialiseringen av kulturen under 1700-talets första decennier tvingade samhällets medelskikt att söka efter nya sätt att förevisa sina dygder. Dagskritiken upplyste om vad som var ett lämpligt tillgodogörande av konsterna och naturen. Konstens och moralens värdeområden var alltjämt förenade: en konst- eller naturupplevelse var inte en isolerad erfarenhet utan ofta en genväg till en viss samhällelig och moraliskt accepterad position och på så sätt också ett avgörande underlag för social diskriminering. Smakomdömets ändamålsenlighet bestod delvis i att utgöra en effektiv vattendelare mellan moral och omoral, mellan bildning och obildning. Estetiken, vars framväxt som självständig filosofisk disciplin i mitten av 1700-talet ofta förknippats med Addisons resonemang om konsterna och naturen, var alltså redan i sin upprinnelse invecklad i stora problemkomplex vad gällde makt och diskriminering.

På samma sätt som religion och moral var förbundna, utgjorde konst och moral en till synes orubblig enhet. Självrespekten och det bildade smakomdömet var två sidor av samma mynt. Konsterna blev den scen där Addison vägledde i neoklassicismens etiska och konstnärliga dekorum. Med hjälp av koncisa fabler klargjorde Addison skillnaden mellan ett subjekt som ägde en bildad (polite) fantasi och ett subjekt som var obildat (vulgar).

I en central essä publicerad den 17 mars 1711 återger Addison en fabel om två kvinnor med mycket olika slags själslig konstitution: Aurelia som tar den omgivande naturen i beaktande, och Fulvia som är extrovert och andligt rastlös och strävar efter närhetens flyktiga bekräftelse. Aurelia ingår inte oväntat i ett bejakande livsprojekt inom samhällets övre medelskikt, ett modernt projekt där utvecklandet av den kreativa och samtidigt disciplinerade fantasin gör henne moraliskt fullkomlig. Den outtalade och moderna premissen för den höga moralen är för Addison inte oväntat en stabil privatekonomi; tack vare den har Aurelia möjlighet att utveckla sin fantasi och förnimma Guds närvaro i naturen. Fulvia, däremot, är alldeles för extrovert och inkarnerar all den brist på moral som Addison fördömer.

Addisons tillvägagångssätt för att skriva fram en moral för samhällets medelskikt är traditionellt och på samma gång en smula visionärt. Aurelias kontemplativa betraktande av naturen tycks nästan vara sig självt nog, samtidigt som naturen och konsten utgör en betingelse för en större ovillkorlig ändamålsenlighet — en karaktäristisk förromantisk ambivalens som ger intryck av att Addison å ena sidan varslar om ett framtida intresselöst betraktande, å andra sidan efterkommer Horatius klassiska nyttoprinciper. Den estetiska erfarenheten står åtminstone inte ännu på egna ben, den får sin faktiska instrumentella relevans först då den inryms i den moraliska diskursen, där en skillnad synliggörs mellan å ena sidan eftersträvansvärda och syndfria subjekt, å andra sidan ofullkomliga och marginaliserade.

Nyväckt intresse för estetikens historia

Kanhända blåser dock förändringens vindar i 2000-talets historieorienterade estetikforskning. Tongivande forskare som John Brewer, Larry Shiner och Martha Woodmansee har under de senaste åren lämnat viktiga bidrag till en mer nyanserad kontextualisering av kritikens och estetikens framväxt. Dagskritikens utveckling och estetikens etablering som filosofisk disciplin under 1700-talet skedde, som dessa forskare visat, inte endast i form av filosofisk reflektion. Det är just mångfalden av politiska, ekonomiska, konstnärliga och vetenskapliga förändringar som gör att forskningen hela tiden återvänder till 1700-talet.

Fakta/ Estetik